I Palmes fotspår

Det finns flera stabila överideologier i det svenska politiska landskapet, som demokratin, feminismen och antirasismen – knappast någon etablerad politiker och absolut inget politiskt parti kan ta avstånd från dem och samtidigt fungera i Sverige. Det finns även andra överideologier, mer eller mindre spridda mellan partierna, men den intressantaste av dem alla är tredjevärldismen (tiersmondismen). Enligt den var avkoloniseringen inte nog, utan det krävs en ny ekonomisk ordning, för att motverka så kallad neokolonialism och de globala orättvisor som hänger kvar efter århundradena av västerländsk imperialism.

Tredjevärldismen framförs vanligen inte som en ideologi i sig, utan gömmer sig i bakgrunden, som en gammal tapet som målats över, men vars struktur fortfarande lyser igenom färgen, om man betraktar väggarna ur en viss vinkel i rätt belysning. Den artikuleras inte, men påverkar ändå hur vi talar om utveckling, miljö, migration och flera andra av vår tids stora frågor, och det är i hög grad utifrån den, och Sveriges särskilda roll som de förtryckta massornas vän, som vi betraktar oss själva som ”globalt samvete” och ”moralisk stormakt”. Det är därför jag vill kalla den för en överideologi.

”Tredje världen” var ett uttryck som syftade på världens alla fattiga länder, som inte var del av vare sig den första, västerländska och kapitalistiska världen, de rika länderna, eller den andra, kommunistiska världen runt Sovjetunionen och Warszawapakten; medan kommuniststater som Kina eller Vietnam räknades till tredje världen. Men det har aldrig egentligen varit någon politiskt neutral beteckning. Den myntades i Frankrike i början av 1950-talet, av Alfred Sauvy och George Balandier, som talade om den tredje världen som en modern motsvarighet till det tredje ståndet, alltså de egendomslösa, rättslösa, som enligt en rätt förenklad historieskrivning genomförde franska revolutionen 1789. Det handlade alltså inte bara om en fattig massa, utan en potentiellt revolutionär massa, som då den väcktes till självinsikt skulle resa sig mot de första och andra stånden – alltså främst den första världen, i denna moderna version – och kullkasta den rådande ordningen till förmån för en ny, rättvis sådan.

Nu är detta inte ett användbart begrepp längre, eftersom den andra världen upphört att existera. Men det är också ett i sig kritiserat uttryck. Det bakar samman alltför många länder, folk och kultursfärer, som egentligen inte har så mycket gemensamt mer än att de inte anses ligga i västvärlden. Uttryck som ”u-länder” verkar också passé, inte minst för att allt fler av dem idag visserligen befinner sig i utveckling, men knappast i den gamla meningen. Det finns fortfarande många fattiga, givetvis, men de senaste decennierna har det också skapats ett ökande välstånd och en växande medelklass i många länder på alla kontinenter som tidigare räknades till tredje världen, från Kina över Indien till Brasilien, och även delar av Afrika.

Som ideologi utvecklades tredjevärldismen i samband med avkoloniseringen under 1950- och 60-talen, inspirerad av teoretiker som Jean-Paul Sartre och Frantz Fanon, och politiska ledare som Egyptens Nasser, Indiens Nehru och Tanzanias Nyerere. Den fick sin centrala roll i samband med Vietnamkriget och protesterna mot det, för att blomma ut i kampen mot apartheid. Idag är den svårbemästrad, just därför att den bygger på premisser som inte längre stämmer: de fattiga länderna är inte alla längre fattiga, massorna i tredje världen börjar delvis få det ganska bra, och inte genom socialism eller genom att göra uppror mot den rika världen, utan genom handel, industri och att utveckla demokrati.

Tredjevärldismen hänger nära samman med Den alliansfria rörelsen (The Non-Aligned Movement, NAM). Den samlade länder i tredje världen, som inte ville ta ställning i kalla kriget, utan föredrog att vara alliansfria – precis som Sverige, fast vi hade andra förutsättningar. NAM grundades formellt i Belgrad 1961, som Conference of Heads of State or Government of Non-Aligned Countries. Dess idéer är emellertid äldre, med Bandungkonferensen 1955 som en av de viktigaste milstolparna.

Det är också Bandungmötets tio principer som står som krav för medlemskap i den alliansfria rörelsen:

•Respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

•Respekt för varje lands suveränitet och territoriella integritet.

•Erkännande av de nationella befrielserörelserna.

•Erkännande av jämställdheten mellan alla raser och nationer, små som stora.

•Att avstå från att lägga sig i andra länders inre angelägenheter.

•Respekt för varje lands rätt att försvara sig individuellt eller gemensamt.

•Att inte använda hot eller våld mot något lands politiska oberoende eller territoriella integritet.

•Att lösa alla internationella tvister med fredliga medel.

•Att stödja ömsesidiga intressen och samarbeten.

•Respekt för rättvisa och internationella förpliktelser.

Allt i enlighet med FN-stadgan, och fullt i linje med även svensk syn på världen. Det finns väl strängt taget ingenting i detta som kan anses orimligt, förrän man börjar granska lite mer i detalj hur de olika medlemsstaterna tolkar de olika punkterna, och vad de innebär för deras politik i praktiken.

Olof Palme ses som något av en ledargestalt i den alliansfria rörelsen, som var central för hans syn på hur internationellt fredsarbete borde bedrivas, och därmed är han också en av de centrala gestalterna i den svenska tredjevärldismen. Hans djupt kända engagemang mot kriget i Vietnam, för befrielsen av Sydafrika, och hans personliga vänskap med några av dåvarande tredje världens främsta ledare, familjen Gandhi, Julius Nyerere, mötena med Fidel Castro och så vidare, gjorde honom under några år till en central, samlande gestalt för tredjevärldismen i västvärlden.

Intressant nog var han personligen skeptisk till marxismen, som så många av de ledare som tog makten under avkoloniseringen hade som ideologi, men samtidigt var han, liksom Sverige i stort, en ivrig uppbackare av projekt som kunde uppfattas som utpräglade vänsterprojekt, i Tanzania, Indien och givetvis Latinamerika. Beundran för Palme som gestalt, snarare än som praktisk politiker, hänger i hög grad samman med den bild som skapades under framförallt 1970- och 80-talen, då idén om svensk neutralitet kopplades, åtminstone indirekt, till den politik som han förde fram, att NAM var en kraft som kunde leda till fred, stabilitet och utveckling, så småningom avrustning och globalt samarbete för mänsklighetens gemensamma välstånd.

När vår utrikesminister idag reser världen runt är det Palmes roll hon försöker blåsa nytt liv i, och när Sverige väljer sina strider, som exempelvis i Mellanöstern, är det delvis rätt tydligt hur nära vi lägger oss NAM.

I april 2015 hölls Asian African Summit i Jakarta i Indonesien, sextio år efter den betydelsefulla Bandungkonferensen. Sverige var inbjudet, och Margot Wallström höll ett tal, som är värt att läsa igenom i sin helhet www.regeringen.se/tal/2015/04/utrikesminister-margot-wallstroms-anforande-vid-asian-african-summit-jakarta-23-april-2015/.

Hon poängterar att hon reser i Olof Palmes fotspår, bokstavligt talat eftersom han väcktes till insikt om världens orättvisor vid en resa genom Asien i sin ungdom, men framförallt bildligt talat, då han symboliserar den svenska solidariteten med tredje världen. Mötet i Jakarta är, liksom det i Bandung 1955, ett uttryck för syd-sydligt samarbete, men utrikesministern menar att deras perspektiv är snarlikt det svenska, och sedan nämner hon några centrala exempel. Först och främst solidariteten med Palestina, och det svenska erkännandet av en palestinsk stat. Hennes andra punkt är mera vag, den berör demokrati, yttrandefrihet och hoppet för världens ungdomar, samt behovet av inkluderande socioekonomisk utveckling, mänskliga rättigheter och jämställdhet för att motverka radikalisering.

Det är mycket viktiga frågor. Indonesien är världens största land med muslimsk majoritet, och det är idag en fungerande demokrati, med anmärkningsvärt god religiös och etnisk tolerans mellan landets många olika grupper, trots tidigare utbrott av exempelvis islamistiska terrordåd och hatbrott mot etniska kineser. Indonesien är ett muslimskt land med uppemot 250 miljoner invånare, från vilket omkring 500 anslutit sig till ISIS; från Sverige är det kring 300 som anslutit sig till den. När det gäller kampen mot extremism tycks Indonesien alltså vara mera framgångsrikt än Sverige.

Den tredje punkten på utrikesministerns lista är behovet av dialog, med FN som hjärtat i den globala dialogen. Och jo, Sverige söker en stol i Säkerhetsrådet, och lovar att arbeta för Palestina, världens ungdom och global dialog även där. Det är naturligtvis viktiga saker, även om de, bortsett från Palestinafrågan, tycks rätt välmenande allmänna. En intressant detalj i det sammanhanget är också att det anses så viktigt att Sverige erkänner Palestina, för att det gör palestinierna till jämbördiga med israelerna. Men vår utrikesminister berör inte, såvitt jag kunnat se, någonstans att en stor del av medlemsstaterna i NAM inte erkänner Israel som stat. Det vore ändå en praktisk och enkel fråga, där Sverige skulle kunna använda sitt goda inflytande, och med samma argumentation som används till stöd för vårt erkännande av Palestina förklara varför exempelvis Iran också borde erkänna Israel.

Till tredjevärldismen hör inte bara drömmen att de fattiga massorna ska kasta av sig oket av västvärlden och kapitalismen, utan de ska också befria oss i de rika länderna, som är offer för förtrycket samtidigt som vi är delar av det. Vi är egentligen de mest utsatta, för vi lever i synd, och lever gott av det. Vår rikedom vilar på arvet efter kolonialismen och slaveriet, som vi omformat till neokolonialism och sweatshops.

Detta ”vi” är något som inte går att undfly om du är västerlänning, och vit och cis-man allra minst. Här hänger tredjevärldismen samman med de extremare delarna av feminismen och antirasismen: det handlar om strukturer, i en typ av analys som gärna refererar till det marxistiska arvet, även om detta också mest är en ideologisk skugga i bakgrunden, och inte något seriöst använt analysinstrument längre, utan snarare en attityd, en känsla, översatt till slagord som inte tål någon diskussion. Att vara en del av en förtryckande struktur är att vara baklåst av, tja, ödet. Det är att bära på en kollektiv skuld, en gemensam arvsynd faktiskt, som det enbart går att befria sig från styckevis och delt, genom bistånd och flyktingmottagning i första hand, men i de mera radikala varianterna helt enkelt genom att vi i västvärlden tar vårt välstånd och finfördelar det över hela världen i den globala rättvisans namn.

Ännu en aspekt av tredjevärldismen och den svenska identifikationen med världen bortom vårt närområde, är den märkliga blindheten för vad som faktiskt händer nästgårds. I viss mån undrar jag om inte möjligheten att engagera sig på behörigt avstånd togs emot med tacksamhet av många i landet, när det blev både för svårt och för farligt att göra det i grannländerna. Sverige verkar ha blivit så chockat av andra världskriget, och så skamset över den tur som gjorde att vi klarade oss oskadda ur det, att vi sedan dess till varje pris letat efter något sätt att gottgöra vår underlåtelsesynd, men utan att engagera oss i våra farliga grannländer. Detta har skapat vår absurda position som ”moralisk stormakt” på håll, i förhållande till Afrika, Asien och Latinamerika, samtidigt som vi rätt länge helst inte låtsades om att vi låg i Europa, och fortfarande, när vi ändå är medlemmar i EU, hellre väljer att engagera oss någon annanstans, och hellre kör vårt eget race i sådant som utrikespolitik och flyktingmottagning. Frågan är väl om tredjevärldismen är en orsak eller ett symtom i det sammanhanget, men oavsett vad som kom först har den fyllt funktionen att legitimera och förstärka en svensk ovilja att engagera sig i närområdets politiska problem.

Det som kännetecknar den svenska tredjevärldismen är ett slags hierarki mellan världens folk och stater, där de som är eller uppfattas som svagast, alltid har moraliskt företrädeenligt ett mönster som beskrivits klockrent av filosofen Bertrand Russell i hans essä ”The Superior Virtue of the Oppressed” (Om de förtrycktas överlägsna dygd): ”One of the persistent delusions of mankind is that some sections of the human race are morally better or worse than others. […] A rather curious form of this admiration for groups to which the admirer does not belong is the belief in the superior virtue of the oppressed: subject nations, the poor, women and children.” Det är en variant av politik, som vänder den påstådda etablerade ordningen på huvudet och skapar en motordning, vars uttalade syfte är att motarbeta en given norm, men vars resultat inte är normlöshet, eller allas likhet inför lagen, utan en ny norm, med lika starka krav på in- och underordning som någonsin de mera traditionella normerna. Det är inte frihet som är målet, utan en god ordning, och ju godare desto mer motsatt den tidigare.

I en motion från 1979/80 föreslår Vänsterpartiet Kommunisternas partiledare Lars Werner faktiskt att Sverige bör söka medlemskap i NAM. Sverige brukade delta i dess möten som inbjuden gäst, och samarbetade med den i FN, i frågor kring nedrustning inte minst, och delade i hög grad rörelsens syn på många globala frågor. Samtidigt hade rörelsen, vars ordförandeland vid tiden för Werners motion var Kuba, i allt högre grad kommit att inta en aktivistisk hållning i frågor som till exempel freden i Mellanöstern, den sovjetiska invasionen av Afghanistan och så vidare, som inte alltid stämde överens med Sveriges syn och intressen. Utrikesutskottet skriver i sitt betänkande:

Den alliansfria rörelsen står visserligen utanför stormaktsblocken men det är obestridligt att rörelsen i praktiken strävar efter att samla medlemmarna kring utrikespolitiska ståndpunkter.

Motionen avslogs, och även Olof Palme motsatte sig ett formellt medlemskap, med hänvisning till neutralitetspolitiken.

Problemet med tredjevärldismen är att den, trots att den är ett slags revolutionär dröm, egentligen inte är en revolutionär ideologi i sig, utan mera bygger på en allmän känsla av att det finns orättvisor, som måste rättas till , och att den som är förtryckt inte själv bär någon skuld, och därmed heller inget ansvar. Det är en passiviserande och känslosam ideologi, som samtidigt projicerar revolutionsdrömmar och omöjliggör konstruktiv kritik. Enligt den extrema varianten av tredjevärldism har folken i tredje världen alltid rätten på sin sida, Västerlandet är ensamt ansvarigt för deras elände, och deras ledare har ingen anledning att införa västerländsk ordning, i form av demokrati, marknadsekonomi och så vidare. Den säger sig vara för de förtryckta folkens befrielse, men inte från deras inhemska förtryckare, som den tvärtom gärna håller om ryggen – från Castro, revolutionären som monopoliserade makten, via den arabsocialistiska diktatorn Nasser, till Mugabe, Zimbabwes befriare som blev till tyrann.

Mitt intryck är att det snarare är Sverige än den tidigare tredje världen som ännu förvaltar det romantiska och revolutionära arvet efter tredjevärldismen. Medan världens fattigare länder idag allt tydligare håller på att delas upp mellan de stater som verkar klara en utveckling som leder till ökat välstånd för folken, även om demokratin under senare år försvagats på alltför många håll i världen, och de stater där eliterna i praktiken övergivit sina undersåtar, och skapat förtryck och efterblivenhet på alla områden; dess värre inte minst i länderna i Mellanöstern.

Det finns givetvis ännu stater och ledare som motsvarar den gamla tredjevärldismens dröm om en revolution från syd, fast de blir allt färre. Venezuelas förre, nu avlidne president Hugo Chávez var en av de sista med verklig lyskraft: han kombinerade ett tredjevärldistiskt perspektiv med socialistisk retorik, antiimperialism och personlig karisma, och tände hoppet om syd-sydligt samarbete som skulle resultera i en resning mot Västerlandet och en ny global ordning. NAM lever och verkar ännu, som en samtalsklubb för statsöverhuvuden, fast dess samtida ledare har knappast samma resning som avkoloniseringens hjältar. Bland det gamla gardet är det väl egentligen bara Fidel Castro och Robert Mugabe som ännu är i livet, och av dem är det enbart Mugabe som deltar i politiken, och som även närvarade vid det senaste mötet i Teheran 2012. Det är svårare att se Irans förre president Ahmedinejad, mötets ordförande, som någon trovärdig förkämpe för global frihet och jämställdhet, även om somliga fortfarande försöker fästa sitt hopp vid NAM.

Två samtidiga händelser, vars efterverkningar i hög grad präglar vår värld, skakade om tredjevärldismen i grunden: det var den sovjetiska invasionen i Afghanistan och den iranska revolutionen, som båda inträffade 1979. Även tidigare hade naturligtvis revolutioner slagit fel, och resulterat i förtryck, men det gick det att överse med för den större goda sakens skull.

Revolutionen i Iran välkomnades som folklig resning, och avståndstagande främst från USA, men så slog den religiösa, reaktionära fällan igen, och det blev svårare att orientera sig i ett ideologiskt landskap där ytterligare en aktör nu uppträdde: islam. I Iran som motstånd mot västvärlden, i Afghanistan med stöd av densamma.

Mycket av svårigheterna med att förhålla sig sakligt kritiskt till religionen i dess ideologiska skepnad, islamismen, hänger samman med den tredjevärldistiska överideologin. När exempelvis terrordåd utförs mot västliga institutioner i islams namn uppstår en kognitiv dissonans som gör ett konstruktivt förhållningssätt nästan omöjligt. Det sitter långt inne för en inbiten tredjevärldist att erkänna att motståndet mot västvärlden också kan vara reaktionärt, destruktivt och förtryckande, och inte bara på håll, utan kanske även i våra svenska förorter. Samtidigt som västliga friheter upplevs som eftersträvansvärda av både folk och individer som vi såg det som vår uppgift att befria från vårt eget förtryck.

I år överlämnar Iran ordförandeskapet i NAM till Venezuela. Iran inledde sitt ordförandeskap 2012, bland annat med ett krav på att alla kärnvapen skulle avskaffas inom tretton år och att den då just inledda konflikten i Syrien skulle lösas utan utländsk inblandning. Bäggedera krav verkar rätt ironiska, med tanke på problemen kring Iran med just kärnkraftsprogrammet, och regimens starka stöd till Bashar al-Assads styre. Det pågår även ett arbete inom rörelsen för att omstrukturera FN till att bli en mera rättvis organisation, med större representation för världens fattiga stater, helt i enlighet med den svenska linjen i dessa frågor. När vi gör oss fria från vår egen romantiserande tredjevärldism, och särskilt det sätt på vilket den sätter oss själva i fokus för en solidaritetsdiskurs som handlar om hur vi, på olika sätt, ska befria ”den andre” kommer vi säkert att kunna spela en konstruktiv roll i dessa frågor.