Den siste sluggern?

När folk tittar på dig ser de vilka de vill vara”, mumlar Nixon i Oliver Stones film med samma namn. Presidenten blänger på den klassiska målningen i Vita huset där Kennedy står med böjt huvud och armarna i kors. Själv har Nixon just insett att han måste avgå, och i denna mörkaste av stunder inser han: ”När de tittar på mig ser de vilka de är.”

Riktigt så dyster är kanske inte allmänhetens uppfattning om sig själv, men i stort sett är det en träffande observation. Den fångar också Nixons fixering vid Kennedybröderna, liksom hans stunder av självinsikt – politisk sådan, naturligtvis, snarare än privatpsykologisk. I den mån han var ett geni var han det uteslutande i frågor om makt och tävlan. Han var en extrempolitiker, om än ingen extremist; en maktspelare, om än alldeles för känslosam.

I en ny biografi över denne vår tids Richard III, One Man Against the World . The Tragedy of Richard Nixon, målar Tim Weiner ett ganska ensidigt och mycket glåmigt porträtt. Boken fungerar utmärkt som en introduktion i ämnet – till och med Watergate blir någorlunda begripligt – men säger egentligen inte så mycket nytt, hur gärna förordet än försöker göra gällande motsatsen. Weiner är tidigare mest känd för att ha skrivit ett nytt standardverk om CIA:s historia (den synnerligen omtalade A Legacy of Ashes från 2008), liksom liknande böcker om FBI och NSA. Det är alltså ingen överraskning att fokus även här ligger på underrättelsematerial och diplomatkorrespondens. Weiner bjuder en snabbkurs i kalla kriget och upptiningen av relationerna med Sovjetunionen och Kina. Någonstans tidigt längs vägen tappar man som läsare fullkomligt greppet om Nixon som människa, och återfår det aldrig. Det beror på att författarens avsky för presidenten är så stark att läsaren genomgående förutsätts dela den, med precis så trist utfall som man kan tänka sig.

Den som vill förstå Nixons många styrkor och häpnadsväckande mänskliga omognad gör klokare i att återvända till Richard Reeves oöverträffade verk President Nixon. Alone in the White House (2002). Här får man följa Nixon nästan dag för dag, emellanåt timme för timme. Boken bygger helt och hållet på vad presidenten läste, skrev, sa och gjorde; vad han fick veta när, hur han reagerade där och då. (Reeves har använt samma metod i biografier om Kennedy och Reagan, i bägge fall med lika stor förtjänst.)

Perspektivet blir alltså detsamma som i Charles Moores majestätiska Thatcherbiografi – med ett enormt viktigt tillägg. Ingen annan ledare har som Nixon buggat sina egna samtal och sedan låtit bli att förstöra inspelningarna. Dessa dialoger hör, skulle jag säga, till litteraturhistorien. Här får vi Nixon när han är som allra värst – ”Vi ska bomba skiten ur de där jävla människorna” – och när han är som mest skamlöst lögnaktig: ”Alltså, när jag pratade om en miljon dollar den där gången och att det inte var några problem med det, det var ju bara på skämt, givetvis.” I det sista exemplet hänvisar han som synes till en tidigare utsaga, och hellre än att radera den väljer han alltså att ljuga om vad han egentligen menat. Här möter vi då ett slags regisserande av fakta, en sorts tillrättaläggande i realtid av det egna livsverket som formbart skådespel.

Kanske är ändå det intressantaste av allt, och definitivt det mest gripande, alla anteckningar Nixon gjorde i sin ensamhet. Framåt småtimmarna, gärna med några rejäla decilitrar whisky innanför västen, satt han och skrev saker i denna stil: ”Ingen mer rekreationstid förutom ren och skär motionsträning […] Behöver fler sociala tillställningar […] Behöver en optimistisk, levnadsglad psykologi. Behöver fler stimulerande människor att prata med […] Behöver värdighet, vänlighet, driv, ungdomlighet […] andliga egenskaper […]”.

Här får man inte dra slutsatsen att han skulle ha längtat efter fler festbjudningar och andra sammankomster: han avskydde sådant, och höll sig mer och mer avskild från Washington för varje månad han satt vid makten. Ideligen for han till Camp David och till sina bostäder i Kalifornien och Florida. Flyktmekanismen satte in så fort någon i staben så mycket som andades om ett kommande evenemang. Nej, det han menade när han skrev detta var att han kände ett akut behov av att förmedla bilden av sig själv som socialt bekväm.

Adressaten för dessa små skrivelser var inte alltid han själv. Nixons stora livsprojekt var bilden av Nixon, och det märks inte minst på hans instruktioner till medarbetarna om hur pressen skulle matas med idén om ”Människan Nixon”. Och råden inskränkte sig ingalunda till anställda. I ett pm till sina döttrar skrev han: ”Påpeka också gärna att när ni har fyllt år etcetera, att jag då ibland har tagit mig tid att spela en födelsedagstrudelutt för er.”

Begrepp som ”ödets ironi” räcker knappast till för att beskriva det Nixon gjorde mot sig själv. Landet behövde en van och skicklig politiker, någon som kunde få slut på Vietnamkriget och ena den breda medelklassen. Ingen var inställd på att folk skulle börja älska honom. Ingen, vill säga, utom Nixon själv. Att ha det behovet men helt sakna den naturliga charmen hos en Jack Kennedy eller en Bill Clinton blev hans stora frustration, och den behövde ett antal utlopp. En man som inte kan erövra föremålet för sin kärlek kan alltid koncentrera sig på att krossa sina fiender.

Och fiender såg han mycket riktigt överallt. Pressen, universitetseliten, ”östkustsetablissemanget”, judarna, de svarta medborgarrättsledarna, den övre medelklassen och deras studentbarn, de opolitiska tjänstemännen inom statlig förvaltning, diplomatkåren… alla hatade de honom för att han, som han såg det, inte hade gått i tillräckligt fina skolor och kom från en simpel grosshandlarfamilj. (Det är intressant att han till skillnad från Margaret Thatcher aldrig lyckades vinna över någon med hjälp av att tjata om den sortens uppväxt.)

Så kom det sig att han inför valet 1972, som han som skulle vinna med enorm majoritet, ändå lockades att släppa lös sina ”rörmokare” på motståndarna. Frustrationen hade nått en kokpunkt i honom och det spelade ingen roll längre att det amerikanska folket godtog honom i brist på trovärdiga alternativ. Fienderna, hur svaga de än i praktiken var, måste tillintetgöras. Watergate blev en samlingsbeteckning för hela den rättsröta, hela det inferno av maktmissbruk och mörkläggningar som sedan avslöjades under 1973 och 1974.

När det gäller Nixons besatthet av presskåren undrar man nästan om den egentligen handlade om eftermälet, om hur historien skulle komma att skrivas om hans tid vid makten. Det är annars svårt att förstå hur han inte kunde skaka av sig journalisternas avoghet när det de skrev ändå inte tycktes påverka hur folk röstade. Och hur fientliga var de egentligen? Under valrörelsen 1972 var tvåhundra av landets tidningar för honom och endast tolv emot. Men en av dessa tolv var New York Times, det rödaste tänkbara skynket för en president som hade för vana att kalla publikationen ”Jew York Times”.

Hur allvarligt menad var hans slentrianmässigt uttryckta antisemitism? Och hur stod hans säkerhetspolitiske rådgivare Henry Kissinger ut med den? Det har kanske alltid varit enklare för amerikaner, som trots allt var med och befriade världen från hitlerismen (och som har stått som en garant för staten Israels framväxt och fortlevnad), att uttrycka sig fientligt om judar utan att riktigt bli tagna på orden. Men det är svårt att komma ifrån att Nixon närde ett … ska vi säga mer systematiskt judehat än så. Det var politiskt i det att han betraktade den judiska pressen som sin stora fiende. Det var ekonomiskt i det att han kom från enkla förhållanden och dessutom, efter sitt förödmjukande nederlag i det kaliforniska guvernörsvalet 1962, arbetade som advokat på Manhattan och emellanåt umgicks med dåtidens finanselit. Och det var personligt i det att han alltid misstänkte sin ende vän Kissinger för dubbla lojaliteter – möjligen den historiskt sett mest klassiska formen av all antisemitisk paranoia. Hur Kissinger själv kände får vi eventuellt veta i nästa del av Niall Fergusons stora biografisvit.

Efterhand växte Nixons mediefixering till att omfatta även tv. Kissinger menade å sin sida att tidningskrönikor var och förblev ett ”första utkast till historien”, men Nixon insåg bättre än sin säkerhetsrådgivare betydelsen av visuella spektakel. Han lade exempelvis ner mängder av tid på att välja ut vilka nyhetsankare som skulle få följa med på den banbrytande resan till Kina 1972.

Kinaresan blev hans största triumf, och troligen hans mest bestående arv till oss som idag häpet betraktar framväxten av en ny och gåtfull supermakt. Det var, som Nixon själv älskade att påtala, bara han som kunde ha åstadkommit detta; bara en erkänd veteran bland hårdföra antikommunister hade den trovärdighet och den kunskap som krävdes för att en gång för alla bryta upp världskommunismen i ett sovjetiskt och ett kinesiskt läger. (Tankemodellen var densamma som när många trodde att den israeliske premiärministern och ärkehöken Ariel Sharon var den ende som skulle kunna sluta fred med palestinierna och bibehålla folkets förtroende.)

Detta var Nixons i särklass största begåvning: det politiska luktsinnet. Snart sagt varje politiskt utspel från Vita huset utformades för att överraska, överrumpla och på så vis i det närmaste… charma? Så fort Nixon anade att miljöfrågan skulle komma att hamna högt på dagordningen godkände han inrättandet av det nya amerikanska miljöskyddsverket – hellre det än att demokraterna i kongressen skulle börja kräva det. Även på andra områden tog han initiativet från omtöcknade motståndare. Det är inte utan att man fylls av en nostalgisk längtan efter skickliga statsmän när man tar del av hans uppläxningar av någon underhuggare i färd med att försitta ett utmärkt tillfälle till små och stora politiska kupper.

Samtidigt, och detta är den monumentala tragedin i sammanhanget, var han så blind och tondöv inför den nya tidens strömningar, den nya tidens spelregler och i synnerhet den nya tidens tabun. För vad var Watergate om inte ett eko från tidigare årtiondens värsta excesser, från den epok under 1950- och tidigt 1960-tal då män som FBI-chefen Edgar Hoover och kungamakaren Joe Kennedy kunde bete sig precis hur som helst och komma undan med det? Nixon förblev till sin död helt övertygad om att Kennedyklanen och fackpampar i dess såld stal hela presidentvalet 1960 (då Nixon förlorade med en hårsmån mot John F Kennedy). Han tänkte aldrig mer spela rent. Trots att han ställdes mot tidernas svagaste motståndare i presidentvalet 1972 envisades han med att avlyssna och smutskasta enskilda motståndare och journalister. Han var en dinosaur bland avsevärt smidigare rovdjur, eller rättare sagt en slugger bland jurister och rättighetsivrare – en gammal världsmästare som missat att hans sport inte längre utövades, och som nu sprang runt och letade efter folk att slåss med. Så tvingade man honom också till slut att lämna ringen där han i sex år ensam dansat runt och jabbat i blindo efter fiender som sedan länge bekämpade honom på tryggt, sofistikerat och högmodernt avstånd.

Nixon var raka motsatsen till det amerikaner brukar kalla ”entitled”, åtminstone som han själv såg det. Hans livselixir var revanschen, den oväntade segern för en uträknad underdog. Paradoxen var att detta i sig gav upphov till ett ofantligt självrättfärdigande. Han var visst berättigad – till hämnd!

När vi nu står inför möjligheten att Donald Trump blir USA:s näste statschef måste vi fråga oss vad som i så fall väntar. För anar man inte i den mannen ett liknande livsfarligt, destruktivt drag? En benägenhet att ständigt ikläda sig rollen som hånad och bespottad, som underskattad, som utskrattad – en tendens att gripa varje tillfälle till martyrskap och sedan slänga sitt etablissemangsförakt i ansiktet på varje figur som ids ifrågasätta charaden? Det tycks för somliga människor inte spela någon som helst roll hur mycket stöd de åtnjuter. Fiendens rörelser i skuggorna gör alltid starkare intryck på sådana psyken än någonsin anhängarnas ryggdunkar. De inbillade hånskratten ekar evinnerligt högre än massornas jubel.