Långsiktig litteratur

När den brittiske poeten Christopher Logue gick bort 2011 hade han arbetat på sin omdiktning av Homeros Iliaden under nästan ett halvt sekel. Flera olika delar publicerades under årens lopp, men ålder och sjukdom hindrade honom från att slutföra projektet. Efter att varsamt bearbetat materialet i efterlämnade anteckningsböcker och brev har emellertid hans vän och kollega Christopher Reid nu sammanställt ytterligare en del. Det betyder att Logues storverk föreligger i sin hittills mest omfattande form under titeln War Music. An AccountofHomer’sIliad(Farrar, Straus and Giroux).

”Picture the east Aegean sea by night, / And on the beach aslant its shimmering / Upwards of 50,000 men / Asleep like spoons beside their lethal Fleet”. När Logue tecknar grekernas belägring av Troja säger det också något om de musikaliska och filmiska kvaliteterna hos hans skapelse i stort. Ambitionen var aldrig att göra en översättning. Det handlade istället om att åstadkomma en personlig version av det antika eposet, anpassad för vår tid – med tidigare tolkningar till engelska av Iliaden i ryggen. Warmusic är baserad på poetisk inlevelseförmåga snarare än filologi. Som litteraturhistorikern George Steiner har påpekat innebar det paradoxalt nog en fördel för Logue att inte kunna grekiska; genom att avlägsna sig lyckades han komma märkligt nära.

Med hjälp av kvicka infall och medvetet anakronistiska detaljer uppfinner Logue det blodiga slagfältet på nytt – där pilarna i en sköld kan vara lika många som ”mikrofonerna på en politikers bord” och en av krigarna studsar bakåt som en ”gangster i sin barberarstol”. Här lyser vattnet vid Medelhavets kant som neonljus, och när trojanerna handlöst drivs nerför sluttningarna liknas de vid ”plane-crash bodies tossed ashore / Still belted in their seats”. Lidandet och medkänslan hos Homeros finns även hos Logue – liksom det explicita och närmast njutningsfullt utövade våldet som inte kan retuscheras bort från Iliaden utan att något centralt går förlorat. Den närvarokänsla som Logue ägnade nästan hela sitt vuxna liv åt att mejsla fram är av ett sådant slag att grekernas stridsrop tycks vibrera alldeles intill mig under läsningen.

Ofta lämnar författare och översättare färdiga böcker bakom sig utan att knappt vilja öppna dem igen. Man går vidare till andra berättelser och tonfall, man vill formulera sitt förhållande till verkligheten på nya sätt – låt vara att det inte sällan handlar om variationer på ett konstant tema. Men det finns också de som i likhet med Christopher Logue har ett betydligt mer varaktigt förhållande till en viss bok eller ett visst verk; som om det fanns något som bara kunde framträda under lång tid. Hit hör några av nittonhundratalets mest minnesvärda dagboksförfattare.

En marsdag 1924 öppnade den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en skrivbok och noterade: ”En tanke slog mig häromdagen: jag ska skriva dagbok, den kommer att föra glädje med sig. Ja, inte dagbok i vanlig mening, väder, händelser, handel och vandel, köp och sälj. Nej, en dagbok över tankar och infall – en andlig dagbok – och annat som kan vara värt att minnas.” Från sin utsiktspunkt i byn Ulvik skulle Hauge hålla fast vid sin dagbok i hela sjuttio års tid (förra året kom ett urval med titeln Dagbok 1924–1994 i svensk översättning av Lars Molin). Ett besläktat exempel från ett annat hörn i Europa är den portugisiske författaren och läkaren Miguel Torga. Under ett halvt sekel skrev han en dagbok som gavs ut i totalt sexton enkelt formgivna volymer på eget förlag; ett unikt dokument över dåtidens litterära och politiska Portugal.

Det har nu gått fyrtio år sedan den mexikanska poeten Gloria Gervitz (född 1943) påbörjade sitt livs enda dikt. På ett sätt som för tankarna till Logues ihållande kamp med Iliaden har hennes långa Migrationer kommit ut i olika delar och versioner genom åren. Detta diktverk – som jag betraktar som ett av de mest fascinerande i vår tid – är fortfarande i rörelse. Den svenska översättning av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson som kom ut 2009 innefattar också en version på originalspråket som modifierats och vuxit i jämförelse med tidigare utgåvor i Mexiko. Senare i år kommer en ny utgåva av Migrationer på spanska, som förutom mindre revideringar rymmer två nyskrivna delar.

Att titeln syftar på rörelser i plural är ingen tillfällighet. I grunden finns här berättelsen om poetens judiska släkt som emigrerade från Ukraina till Mexiko i början av förra seklet: ”Vid middagstid steg vi iland i Veracruz hamn / Vi bar tjocka läderrockar. / I Havanna åt jag mango för första gången / För vem kan jag berätta om det här?” Men dikten rymmer också många andra sorters förflyttningar – mellan det förflutna och nuet, mellan två olika människor. Ett jag som ändrar skepnad, som blir en mor, en mormor eller andra gestalter från det förflutna. En åldrande människas väg mot utsattheten och glömskan. Flyttfåglarnas streck över himlen. Dessutom har diktens språk gjort en egen rörelse genom åren – de yttre markörerna har gradvis gett vika och lämnat plats för mer reducerade och fragmentariska rader; ord som tycks uttalade i ett rum där syret håller på att ta slut.

Den äldre landsmannen Octavio Paz använde ofta kolon i sina dikter. Förutom att fylla en musikalisk funktion banade de väg för sammanfattande bilder eller tankar. Symptomatiskt nog saknas däremot skiljetecken nästan helt i Gervitz Migrationer, som för att understryka att hennes verk är ständigt pågående. När skiljetecknen väl dyker upp är det oftast frågetecken. De på samma gång livslånga och plötsliga frågorna som ibland fälls ut som kristaller i dikten, skänker en existentiell direkthet och universell angelägenhet åt den: Och om detta bara vore en dröm? Vem skall minnas mitt hem? Varför inte öppna ögonen i mörkret? Är det du som gråter? Öppnade du fönstret? Hör du mig?

”Det är uppvaknandets tid”, heter det på ett ställe i diktens första del, som publicerades för första gången i slutet av 1970-talet och som har fått sitt namn av den judiska morgonbönen shacharit. Meningen skulle kunna stå som motto för hela Gervitz poetiska gärning. Morgonen och det tidiga ljuset har en central betydelse på dessa sidor. Åren går, poeten åldras, men gång på gång gryr det på nytt i Migrationer; orden vaknar till liv – väcker varandra, väcker läsaren.

Både Gloria Gervitz och Christopher Logue påminner oss om att det finns ögonblick som kan ta lång tid att uppfatta eller formulera. Som när Akilles har försonats med Agamemnon och tagit på sin nya rustning i Iliadens nittonde sång, och Logue beskriver hans hjälm: ”Though it is noon, the helmet screams against the light; / Scratches the eye; so violent it can be seen / Across three thousand years.” Se där en definition på en klassiker så god som någon; strålglansen i en bronshjälm synlig på flera tusen års avstånd. Ursprunget till den glansen finns hos Homeros – men den brittiske poetens mångåriga ansträngning hjälper oss att få syn på den.

På ett liknande sätt blir försöket att hålla fast blicken vid de sköra minnena och de försvinnande ögonblicken i ett liv och en släkt till ett livslångt dagsverke hos Gervitz: ”Jag går i dagar utan att se mig i spegeln / Jag började köpa tidningen redan innan jag lärt mig spanska / Min far sålde torkad frukt / Och vem angår dessa minnen? // Hon som tryckte blommorna mot bröstet / Hon, flickan med blommorna i håret / Och de plisserade klänningarna och den mycket röda munnen som log / Nu bara ett porträtt förvarat i en cigarrlåda.”