Oviss maktkamp

När Markoff tio år senare får ur sig sin nästa volym, så har även den vandrat sin egen väg. Machines of Loving Grace skulle egentligen ha handlat om datorentreprenörerna Andy Rubin, som startade Googles robotavdelning, och Tom Gruber, som medgrundade Apples röstigenkänningsprogram Siri. När halva boken var färdigskriven drog sig dock Rubin ur projektet, vilket förklarar avsaknaden av röd tråd.

Genom Machines of Loving Grace – vars titel refererar till en diktsamling av Richard Brautigan om en framtid styrd av teknologi där människor inte längre behöver arbeta – har nu Markoff i hög grad satt sin prägel på den amerikanska diskussionen om robotisering. Författaren, som växte upp i Silicon Valley märkte under 1960-talet, hur två lokala forskningslabb angrep frågan om maskinintelligens från olika håll. Labben låg bara några kilometer ifrån varandra, men deras syn på världen och människan skilde sig åt markant. Det ena lägret höll på med Artificiell intelligens, styrdes av datorforskaren John McCarthy och utvecklade robotteknologi i syfte att imitera mänskliga förmågor. Den andra gruppen leddes av Doug Engelbart (mest känd för att ha uppfunnit datormusen) och ville augmentera eller utöka den mänskliga kapaciteten snarare än att imitera eller ersätta dem. Markoff döpte dessa två grupper till AI och IA, Artificiell intelligens kontra Intelligens-augmentering, och identifierade den underliggande värdeskillnaden dem emellan.

AI utesluter människan ur ekvationen och vill effektivisera kapitalismen genom en rationaliserad produktionsprocess. Ett exempel är maskiner som kan utföra repetitiva sysslor, likt Kiva-robotarna som hämtar produkter i Amazons varuhus, eller på en mer sofistikerad nivå i Googles självkörande bilar. Det andra lägret kan representeras av just röstigenkänningsprogrammet Siri, som kan hjälpa oss att navigera ute på nätet eller i storstadstrafiken och som alltså expanderar vår kapacitet men fortfarande låter människor kontrollera tekniken. I forskarvärlden kallas denna riktning även Human Computer Interaction.

I vad som känns som en anekdotfylld ”vem är vem?” får vi bekanta oss med människorna bakom dagens hetaste industriella sektor. Markoff tar oss tillbaka hela vägen till 1940-talet och uppfinnaren Vannevar Bush, vars tanke på ett behändigt annex till vårt eget minne – ett Memex (från engelskans minne+index) – där komprimerade böcker, skivor och kommunikation kunde förvaras på ett lättsökt sätt, tjänade som inspiration för skapandet av internet. Vi får träffa robotpionjärer som Red Whittaker, först med att bygga robotar som kunde lämna labbet, till entreprenörer inom datorsyn, språkförståelse och beröring. Till bokens många anekdoter hör den om när den rebelliske maskinsynsexperten Gary Bradski utan att förankra det hos någon överordnad drog ihop en hemlig expertgrupp på Intel för att hjälpa entreprenören Sebastian Thrun med hans självkörande bil-projekt. Det hela slutade lyckligt tack vare att Thrun vann en tävling för självkörande fordon anordnad av försvarsdepartementet, vilket räddade allas rykten och jobb.

Just militären har drivit på utvecklingen av självkörande bilar i USA. I början av 2000-talet gav kongressen Pentagon i uppdrag att börja designa sådana, med målet att en tredjedel av militärens fordon skulle vara förarlösa 2015. För att få civil draghjälp startade militärens forskningsenhet DARPA just den tävling vars andra omgång robotnavigationsexperten Sebastian Thrun från Stanford kammade hem. Nästa milstolpe i Pentagons strävan är att utveckla landets första vapen som fattar egna beslut. Planen är att ersätta dagens kryssningsmissiler med dessa autonoma långdistansmissiler redan 2018.

Vilket tar oss till bokens huvudtema, nämligen singulariteten, alltså frågan om huruvida maskinerna kommer att gå om oss människor i intelligens och bli oberoende. Tar robotarna över världen? Eller norpar de åtminstone, i ett första steg, våra jobb?

En anekdot från 1950-talet illustrerar grundproblemet. Det var fackbasen Walter Reuther som fick en rundvisning i Fords nya automatiserade fabrik. Direktören som visade Reuther runt frågade skämtsamt:

– Hur kommer du kunna samla in medlemsavgifter från de här maskinerna?

och Reuther svarade med en motfråga:

– Hur kommer ni att kunna sälja några bilar till dem?

Detta är vad Karl Marx kallade kapitalismens kris, nämligen problemet med överproduktion och underkonsumtion. Det behövs en konsumerande arbetar- och medelklass för att hålla ekonomin igång.

Det går lätt att skönja att Markoff favoriserar IA-gänget, som låter människan vara en del av maskinekvationen. Detta är ett klassiskt humanitärt synsätt som är lätt att sympatisera med. För trots fördelarna med att ha autonoma maskiner som klarar sig på egen hand, så leder det till en hel uppsättning nya frågeställningar, såsom vad en självkörande bil väljer att göra om en person plötsligt hoppar ut mitt i vägen. Kör den av vägen och riskerar att döda sin passagerare, eller kör den på fotgängaren och riskerar att döda personen ifråga? Det svåra här blir att dessa livsavgörande beslut helt plötsligt hamnar i händerna på robotens programmerare. Vart leder det oss som samhälle?

Oavsett vilken teknologi man favoriserar, blir inverkan på arbetsmarknaden dock densamma. Vad gör vi när allt fler jobb kan skötas av allt färre människor, med hjälp av maskinernas makt? Många, främst amerikaner, skriver i alarmistisk ton om detta, men hittills har farhågorna om massarbetslöshet inte besannats.

Några anledningar är att jobb som blivit obsoleta ersätts av nya sektorer. Ett sådant exempel är bibliotekarier, vars roll som mellanled till kunskap i stor utsträckning har ersatts av sökmotorer. Samtidigt har nya jobb skapats inom exempelvis sökordsoptimering, vilket kompenserar för en del av bortfallet.

En annan viktig faktor är den grundläggande regel som hittills har format datorindustrin sedan dess födelse. Enligt Moores lag (döpt efter Intels medgrundare Gordon Moore) fördubblas antalet transistorer i en integrerad datakrets vartannat år. Halvledarna minskar exponentiellt i storlek och blir billigare hela tiden, vilket har möjliggjort helt nya industrier, som smarta telefoner. Men sedan minst ett år har Moores kurva börjat plana ut. Priset för halvledare ligger nu stilla. Och om nu denna gratisförmån som datorindustrin länge har dragit stor nytta av plötsligt försvinner, så kommer sektorn att behöva åstadkomma en verklig designinnovation för att inte tappa höjd. Detta kommer inte att ske över en natt. Därmed minskar risken för robotarnas maktövertagande i takt med att Moores laglöshet blir mer markant.

Och riskkapitalisterna i Silicon Valley diskuterar hur som helst – i likhet med politiker på våra breddgrader – på allvar konceptet med medborgarlön. En pilotstudie gjord i Indien 2012 visar att mottagare av ovillkorade bidrag – tvärtemot vad man hade kunnat tro – blev mer företagsamma och använde tillskottet på ett för samhället nyttigt sätt.

Ett annat inlägg i debatten kommer från ekonomen Robert Gordon, som i sin nya bok The Rise and Fall of American Growth hävdar att de produktivitetsökningar som skedde under perioden 1870–1970 var extraordinära och inte kommer att upprepas. Gordon spår att USA:s framtida tillväxt kommer att dämpas av ökade samhällsklyftor, stagnerande utbildningsväsen och en åldrande befolkning.

Markoffs egen definitiva slutsats vad gäller singulariteten blir aldrigt riktig tydlig i Machines of Loving Grace, som genom sin fragmentering och sina många omstarter dessutom blir aningen trögläst. Dock kan ju den åldrande befolkningen tänkas föranleda en livligare arbetsmarknad, eftersom vi ännu inte sett till en robot som på ett säkert och i alla avseenden tillfredsställande vis kan duscha en åldring.