Den lojale kamrat Rubashov

Nyligen gjorde den tyske doktoranden Matthias Wessel en sensationell upptäckt; han hittade originalmanuset till Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen. Denna tyskspråkiga text har länge varit försvunnen, och boken är något så ovanligt som en klassiker som bara har kunnat läsas i översättning.

Natt klockan tolv på dagen kom på engelska 1940. Romanen handlar om den gamle bolsjeviken Rubashov, som arresteras under 1930-talets stalinistiska Moskvaprocesser. Efter långa förhör avlägger han till slut full bekännelse och döms till döden, trots att anklagelserna mot honom är falska. Det finns flera orsaker till hans agerande, men ett avgörande skäl är lojaliteten mot kommunistpartiet.

Rubashov har själv tidigare offrat oskyldiga kamrater. I fängelsecellen erinrar han sig dessa personer. Till en av dem, Rickard, sade han: ”Du och jag kan göra ett misstag. Inte Partiet. Partiet, kamrat, är förmer än du och jag och tusen andra sådana som du och jag. Partiet är förkroppsligandet av den revolutionära idén i historien. Historien känner ingen tvekan och inga skrupler.” Det blir svårt för Rubashov att motivera att han själv nu skall bli annorlunda behandlad. Trots att han har börjat tvivla beslutar han sig till sist för att göra partiet ”en sista tjänst”.

Detta inslag i boken har blivit mycket omdiskuterat och kritiserat. Koestler var medveten om att tortyr var ett viktigt inslag i förhören, liksom att en del bekände för att rädda sitt liv eller sina anhöriga. Men han var övertygad om att det också fanns en hård kärna av gamla, idealistiska bolsjeviker som agerade som Rubashov. Senare forskning har stött denna tes. ”Koestlers skildring är utomordentligt väl grundad på fakta”, konstaterar Robert Conquest i Den stora terrorn, ett standardverk om 1930-talets Sovjetunionen.

Natt klockan tolv på dagen hade stort inflytande under kalla kriget. Till exempel fick den avgörande betydelse i en folkomröstning i Frankrike 1946, som kunde ha gett kommunistpartiet en stark maktställning. För att hindra romanens spridning köpte kommunisterna alla tillgängliga exemplar av boken, vilket bara ledde till att förlaget tryckte nya.

Ett skäl till att romanen är så fascinerande är Koestlers inlevelse med de olika gestalterna, såväl Rubashov som förhörsledarna Ivanov och Gletkin resonerar logiskt och följdriktigt. ”Rubashov har rätt – inifrån sett. Gletkin har rätt – utifrån sett. […] (Koestler) tycks fullständigt hemma i de båda tankesätten”, skrev Gunnar Ekelöf i sin fina recension av boken när den kom i svensk översättning 1941.

Koestler visste hur bolsjevikerna tänkte. År 1932 och 1933 vistades han i Sovjetunionen och träffade bland andra Nikolaj Bucharin och Karl Radek. Mellan åren 1931 och 1938 var han medlem av kommunistpartiet. Detta skulle han senare känna skuld för, och erfarenheten bearbetade han i flera böcker. Han tog bland annat initiativ till antologin The God that failed (på svenska Vi trodde på kommunismen 1950), där också bland andra Andre Gide, Ignazio Silone och Stephen Spender medverkade. Koestler kände sig emellertid inte färdig med detta stoff utan skrev därefter memoarböckerna Pil i det blå (1952) och Den osynliga skriften (1954). Tillsammans med Natt klockan tolv på dagen är de två memoarböckerna det bästa han skrev.

Koestlers liv var mycket händelserikt och dramatiskt. Han föddes i Budapest 1905 och fick som barn uppleva första världskriget, Ungerns självständighet och Béla Kuns kortvariga kommunistiska republik. Under 1920-talet blev han sionist och levde under en tid i Palestina under svåra ekonomiska omständigheter. Därefter inledde han en framgångsrik bana som journalist i den tyska pressen, som avbröts av hans inträde i kommunistpartiet. År 1937 reste han på kommunistpartiets uppdrag till inbördeskrigets Spanien. Han togs till fånga av Francos soldater och dömdes till döden. Han släpptes efter internationella påtryckningar, men i dödens närhet kom han att ompröva allt han tidigare hade trott på. Han hade en närmast religiös upplevelse som han kallade ”timmarna vid fönstret” och som fick honom att förkasta den materialistiska åskådning han tidigare hade varit anhängare av.

I det språkbruk han hade lärt sig i kommunistpartiet talades det om att eliminera fientliga element. När han hörde hur personer i cellerna bredvid honom fördes ut och avrättades blev detta synsätt omöjligt. Han kunde inte längre acceptera att ändamålet alltid helgar medlen.

Flera av de böcker som Koestler skrev därefter kretsade kring problematiken om mål och medel, och det gäller även Natt klockan tolv på dagen. Ivanov menar att det är nödvändigt ”att vara en dråpare, för att kunna avskaffa dräpandet, att offra lamm för att inga fler lamm skall behöva slaktas, att slå folk med knutpiskan för att de skall lära sig att inte låta sig piskas, att kasta alla samvetsbetänkligheter i namn av ett högre samvete”. Rubashov svarar med att ta upp Raskolnikov från Dostojevskijs roman Brott och straff. Utifrån en snäv nyttokalkyl kan det tyckas rätt av honom att döda pantlånerskan Aljona Ivanovna, som förtrycker sin syster Lizaveta och vars pengar ligger på kistbottnen utan att göra någon nytta. Men Raskolnikovs dåd får oanade konsekvenser, bland annat tvingas han mörda också Lizaveta. Koestler menade att frågeställningen om mål och medel hade en relevans bortom den aktuella debatten om Sovjetunionens politik. För att understryka de tidlösa aspekterna av Natt klockan tolv på dagen nämnde han inte Sovjetunionen eller Stalin vid namn, utan talade om ”Revolutionens land” och ”Nummer 1”.

När Koestler skrev romanen bodde han i Frankrike. Efter att andra världskriget bröt ut 1939 internerades utlänningar, som ofta var aktiva antinazister. Också Koestler drabbades av detta, och han beskrev sina erfarenheter i boken Scum of the Earth (som på svenska fick den överraskade titeln Och vi som älskade Frankrike). I samband med hans arrestering beslagtogs manuset till Natt klockan tolv på dagen. Och när Tyskland invaderade Frankrike tvingades Koestler att fly. Han bosatte sig i England, där han levde det mesta av sitt återstående liv. Han kom i fortsättningen att skriva på engelska.

Översättningen av Natt klockan tolv på dagen från tyska till engelska (Darkness at Noon) gjordes av Koestlers dåvarande flickvän Daphne Hardy. Hardy var endast 22 år och hade inte någon erfarenhet som författare eller översättare. Hon hade inte heller Koestlers kunskaper om kommunistpartiet och Sovjetunionen, och dessutom arbetade hon under stor tidspress. Det är denna version som sedan har legat till grund för alla andra översättningar, bland dem Tore Zetterholms svenska.

I en artikel i New York Review of Books nyligen jämförde Michael Scammell Hardys översättning med det nyfunna originalet. Scammell – som har skrivit den fina biografin Koestler. The Literary and Political Odyssey of a Twentieth-Century Skeptic (2009) – menar att översättningen innehåller många fel, omotiverade strykningar och ofta mildrar Koestlers skarpa formuleringar. Vid ett tillfälle jämför Rubashjov bolsjevikernas ledarskap med Hitlers, men det har tonats ned till ”reactionary dictatorships”. Natt klockan tolv på dagen är indelad i fyra avsnitt, som i den svenska översättningen heter ”Första förhöret”, ”Andra förhöret”, ”Tredje förhöret” samt ”Den grammatiska fiktionen”. Det engelska uttryck som används för förhör är ”hearing”, medan det korrekta borde vara ”interrogations”.

Matthias Wessel uppger i mejl till mig att den nyupptäckta utgåvan av Koestlers roman förmodligen kommer att publiceras i Tyskland våren 2017, kanske tidigare. Den kommer därefter att kunna utgöra grunden för översättningar av boken. En ny engelsk version är på gång.

Behovet av svenska nyöversättningar av Koestler är överhuvudtaget stort. De svenska versionerna av memoarböckerna innehåller en lång rad grova fel. I Den osynliga skriften översätter Nils Holmberg ”Russia” med ”Tyskland” och ”Spain” med ”Frankrike”.