En melankolisk stad

”it was fascinating, it appealed immensely to the historical imagination, but it certainly wasn’t something new, lovely and happy.” Så beskrev Graham Greene Riga 1936. Det var fyra år innan Lettland hamnade under en halvsekellång ockupation av Sovjet, vilket ju heller knappast bidrog till att göra staden mera ”new, lovely and happy”. Det finns onekligen fortfarande i Riga en air av melankoli och svårmod. Men det är inte en särskilt sovjetisk stad. Naturligtvis är den i viss mån östeuropeisk. Men Greene såg i Riga också något parisiskt, och även detta stämmer. Riga är en 1800-talsmetropol i fickstorlek med teater, opera, boulevarder och parker. Staden har alltid varit en viktig handelsstad i Östersjön och var en gång i tiden Sveriges största stad. Mot 1800-talets slut växte befolkningen explosionsartat till följd av industrialisering och ekonomisk tillväxt. Vid första världskrigets utbrott var Riga det ryska kejsardömets femte största stad och det är fortfarande Baltikums enda storstad.

Det mest särpräglade arvet från denna tid är den oerhörda mängd bevarade byggnader i det som i Sverige brukar kallas jugendstil. Denna märkliga stil blev överväldigande populär i Riga under en kort tid av intensivt byggande. Det rör sig, som på Alberta iela eller Albertgatan, om några av de mest fantasifulla sekelskifteshusen i Europa. Fasaderna svämmar över av ett överflöd av dekorationer i form av medusahuvuden, påfåglar, drakar, fauner, lejon, bevingade människogestalter, ugglor och örnar. Proportionerna är märkliga, med jättelika skulpterade huvuden som samsas med ett myller av plottriga detaljer. Att det överhuvudtaget döljer sig lägenheter – och i ett fall Stockholms handelshögskolas filial – bakom dessa överdådiga fronter framstår nästan som bisarrt. Flera av husen på Albertgatan är ritade av Mikhail Eisenstein, far till den berömde sovjetiske filmregissören Sergei Eisenstein. (Far och son hade för övrigt en usel relation och slogs på olika sidor i ryska inbördeskriget.) I ett av Eisensteins makalösa fantasihus växte filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin upp.

i ett annat av husen på Albertgatan finns numera ett litet jugendstilmuseum. Här går man runt i en påkostad och, i ärlighetens namn, kanske lite hårt renoverad sekelskiftesvåning, som har inretts med tidstypiska möbler och rikligt med pelargoner. Den lilla butiken erbjuder vykort, souvenirer och en liten sektion med seriös litteratur om stadens jugendarv, tacksamt nog med engelsk parallelltext. Professor Janis Krastins böcker är härligt omfångsrika, inte ett hus lämnas åt sitt öde, och bildmaterialet är slösande rikt. Han skriver att Riga är den stad i världen som har högst koncentration av jugendstilhus – runt en tredjedel av alla hus i staden. Tar man bara en ur högen av Rigas jugendarkitekter, Janis Alksnis, så låg han ensam bakom ungefär 130 hus, alla byggda mellan 1901 och 1914.

några enstaka entusiaster med teleobjektiv på kameran, och en och annan ledsagad grupp med turister, rör sig av och an på Albertgatan. Detta är stadens showpiece när det gäller överväldigande jugendhus. Lite längre in i den stora 1800-talsstenstaden tunnas skarorna av turister ut. Ändå är det här det mesta av stadens imponerande bestånd av jugendhus finns. Flera av dem ser ut som en korsning mellan berlinska varuhus och den sorts trollsk nationalromantik man ofta stöter på i Helsingfors.

Den gamla staden, staden innanför vallarna, är mera pliktskyldigt hanseatisk och försedd med ovanligt usla barer. Här ligger emellertid också Svarthuvudenas hus, antagligen Rigas mest kända sevärdhet. Svarthuvudena var ett medeltida handelsmannagille. Sitt namn fick de från sitt afrikanska skyddshelgon, den helige Mauritius. En tjusig svart man i riddarrustning figurerar också på framträdande plats bland fasaddekorationerna på huset. Det är även i övrigt en mycket märkvärdig byggnad i ett formspråk som är till en del gammalmedeltida, till en del oförvägen renässans och till en rätt stor del någon sorts protobarock. Man anar att Rigabornas fascination för expressiv arkitektur sträcker sig långt tillbaka. Huset får vår egen Vasarenässans att framstå som försiktig. Utanför byggnaden står en staty som föreställer den medeltida sagohjälten Roland. Både byggnadens och statyns 1900-talshistoria är dramatisk – Rolandstatyn är en kopia återuppsatt efter Sovjets fall. Ockupationsmakten kunde inte fördra statyn och avlägsnade den gamla 1945. Sedan sprängde man ruinerna av Svarthuvudenas hus (som redan hade skadats svårt under kriget) 1948.

det är glädjande och hedrande att de lettiska myndigheterna återskapat dessa två sevärdheter. Bägge vittnar om Rigas historiska plats som en naturlig del i en nordeuropeisk värld av starka och fria handelsstäder. Något säte för en stark centralmakt var staden inte förrän Riga blev Lettlands huvudstad på 1900-talet. Liknande imponerande (om än inte så expressiva) gillesanläggningar kan beskådas i bland annat Gdansk och Tallinn. Rolandstatyer förekommer lite varstans i Europa och var symboler för rättsväsende och oavhängighet.

precis på gränsen mellan Rigas gamla stad och 1800-talets stenstad med jugendarkitekturen ligger den ståtligaste av stadens besöksattraktioner, Frihetsmonumentet. På en hög plint av skulpterad sten står Friheten i form av en kvinnogestalt i koppar. Hon lyfter tre förgyllda stjärnor, symboliserande Lettlands tre historiska regioner, mot skyn. Monumentet byggdes under den första frihetstiden på 1920-talet och fick mirakulöst nog stå kvar under den sovjetiska ockupationen. En hedersvakt bevakar platsen så som slottet bevakas hos oss. Det är en naturlig politisk plats. Här sker kransnedläggningar och här äger demonstrationer rum. Platsen mitt i Riga markerar stadens stolthet som huvudstad i en fri och öppen republik. På så vis är platsen också en klassiskt urban plats, i skärningspunkten mellan två boulevarder och strax ovanför en parkomgärdad kanal.

Riga får sin storstadskaraktär, det Graham Greene ville kalla parisiskt, inte minst av dessa sevärdheter. De är uttryck för en urban självmedvetenhet. De fungerar också som kulturhistoriska navigationshjälpmedel. Att betrakta dem bara som vackra eller spektakulära inslag i stadsbilden är att missförstå vad de är. De hade inte kunnat ligga någon annanstans än just här.

Svårmodet, då? Visst finns det också. En del har med det tunga arvet efter den sovjetiska ockupationen att göra. Fattigdom och misär finns här på ett sätt som sällan märks av i Sverige och ska inte romantiseras. Känslan av övergivenhet som drabbar besökaren då och då i stenstaden är inte bara inbillad utan stöds också av statistiken – stadens befolkning har minskat drastiskt sedan Sovjets fall.

idag har det gått 25 år sedan kommunismen kollapsade, och materiellt setthar allt blivit bättre. Ändå finns det i Graham Greenes beskrivning något man kan tycka sig känna igen. En regnig dag i Vermanesparken bland fortfarande outslagna träd och små träpaviljonger,där man säljer blommor eller läsk, eller på stenbron över Daugava en blåsig dag kan man fundera på stadens melankoli. Det resenären anar är inte bara ett uttryck för ett postsovjetiskt tillstånd. I Riga finns också något äldre, en sorts nordlig och väderbiten mondänitet. De tunga jugendhusen, tepaviljongen i parken, det försvunna arvet från en kosmopolitisk storhetstid. Det är inte alls oangenämt. Det är för all del inte särskilt ”new, lovely and happy”. Men vem behöver det?