Systemkritik

Några debattörer konstaterade att vi aldrig varit riktigt så nära allierade med London som vi gärna har trott. Samtidigt är det uppenbart att det finns skillnader mellan det svenska och tyska sättet att se på både politik och ekonomi. Vi är ett mer liberalt land än Merkels Tyskland. Sedan andra världskriget tillhör vi också tydligt den anglosaxiska kultursfären. Vilket inte hindrar att ett ökat fokus på vad som händer söder om Bornholm skulle vara en klok investering.

Två av de politiker som har präglat Tyskland under senare år är Die Linkes gruppledare i förbundsdagen, Sahra Wagenknecht, och den tidigare ledaren för liberala FDP, Guido Westerwelle. De har båda varit ständiga gäster i medierna, tydliga ideologer och ofta kontroversiella. De har dessutom delat egenskapen att ha intressanta privatliv. Vad gäller bakgrunden speglade de sitt lands historia. Wagenknecht växte upp i Jena i DDR. Westerwelle kommer från Bonn i det borgerligt präglade Rhenlandet.

Sahra Wagenknecht har nyligen publicerat Reichtum Ohne Gier. Wie wir uns vor dem Kapitalismus Retten. Boken är ett läsvärt generalangrepp på det kapitalistiska systemet. Även om avslutningen mer påminner om en kortversion av partiets handlingsprogram, så innehåller den intressanta resonemang som inte alltid är självklara med tanke på författarinnans bakgrund.

Wagenknecht kom som ung i konflikt med systemet i DDR. Trots det gick hon med i det statsbärande partiet SED några månader före murens fall. Inom ramen för sina studier i ekonomi skrev hon bland annat om Hegel och Marx. Hon fortsatte att engagera sig i de partier som tog över SED:s roll. Wagenknecht är populär som person men förblev länge kontroversiell på grund av sitt stöd för både DDR och Stalins politik. Under senare år har hon backat och blivit lättare att acceptera för de partimedlemmar som har tagit avstånd från kommunismen. Författarinnan har varit ledamot av Europaparlamentet och är sedan 2015 en av Die Linkes två gruppledare i förbundsdagen. Hon är gift med Oskar Lafontaine, tidigare socialdemokratisk finansminister.

Huvudtesen i Reichtum Ohne Gier är inte att kapitalismen är ond. Wagenknecht hävdar istället att systemet inte uppnår de mål det sägs främja. Konkurrensen fungerar inte. Nya lösningar blockeras av företag som ensamma kontrollerar alltför stora delar av ekonomin. Bankernas rätt att skapa pengar gynnar de redan rika och gör det mest lönsamt att spekulera – inte att ägna sig åt produktivt arbete. Dessutom resulterar patentlagarna i att nya idéer stoppas och miljardsummor går till egentligen onödiga forskningssatsningar.

Wagenknecht har rätt i att det ofta är svårt för små företag med nya idéer att på allvar hota större etablerade konkurrenters ställning på marknaden. Det är också korrekt att det är ett stort problem att framförallt stora företag inom den finansiella sektorn kan räkna med statligt stöd om de misslyckas med sina affärer. En reformering av patentlagarna är inte heller en orimlig tanke. Idag är det inte sällan svårt för aktörer med begränsade resurser att utnyttja det skydd som systemet är avsett att ge.

Det som gör boken spännande är de ofta förekommande hänvisningarna till Hayek, Schumpeter och Mancur Olsen som Wagenknecht använder som stöd för sin kritik mot de företag som gör livet svårt för kreativa entreprenörer. Den tyska handelskammaren var enligt författarinnan emot patentlagarna i mitten av 1800-talet. Ludwig Erhard, finansministern som stod bakom det tyska undret efter andra världskriget, funderade på att införa en mycket långtgående konkurrenslagstiftning men avstod efter hård kritik från näringslivet.

Wagenknecht är utan tvekan en tänkande person som har kunskaper om både ekonomi och historia. Hon konstaterar att de flesta av de adliga och högborgerliga familjer som 1913 var representerade i det bayerska överhuset, fortfarande spelar en viktig roll inom både delstaen och Förbundsrepubliken. Det är inget tungt argument för att göra revolution, men inte heller något bra exempel på hur ett samhälle låter nya grupper få en ärlig chans.

Vad är då lösningen? Wagenknechts väg mot ökat välstånd och mer demokrati är återreglering av finansmarknaden, återinförande av valutakontroller och ett system av lokala, regionala och statliga banker och finansinstitut som får tydligt definierade uppdrag, med styrelser som delvis besätts av politiker. De gamla lokala sparbankerna är ett ideal. Framgångsrika stiftelser ett annat. Lagar och politiskt inflytande ska främja framsteg och utveckling. Det författarinnan ser som i princip illegitima vinster på spekulation – allt som inte är resultatet av eget arbete – bör minskas radikalt.

Det som nästan helt saknas i boken är resonemang om den politiska styrningens möjliga baksida. Wagenknecht ser det som en stor fördel att banker ska kunna motverka lokala rationaliseringar och utlandsetableringar. Risken är dock överhängande att det skulle fattas ett stort antal beslut som leder till allvarliga ekonomiska problem. Dessutom brukar centralisering av makt i sig ofta få tveksamma konsekvenser. Politiker är sällan bra företagsledare. Det borde en ekonom uppvuxen i DDR tänka på.

Den liberale juristen Guido Westerwelle befann sig på politikens andra flygel. När han anslöt sig till Junge Liberalen var Tyskland fortfarande ett delat land. Efter en lysande karriär som ordförande för ungdomsförbundet och som partisekreterare blev han 2001 ledare för FDP. 2009 uppnådde partiet sitt bästa valresultat någonsin, över 14 procent. Mellan 2009 och 2013 var Westerwelle Tysklands utrikesminister.

Han lämnade politiken efter katastrofvalet 2013, då FDP misslyckades med att komma över femprocentsgränsen för representation i förbundsdagen. Åren i koalition med CDU och CSU präglades dels av bittra personstrider inom det egna partiet, dels av att FDP:s krav på bland annat betydande skattesänkningar inte förverkligades. Westerwelles hårda linje i främst ekonomiska frågor slog med tiden tillbaka och tvingade honom att 2011 lämna partiledarposten.

Westerwelles Zwischen zwei Leben. Von Liebe, Tod und Zuversicht har skrivits tillsammans med journalisten Dominik Wichmann och har en helt annan inriktning än Sahra Wagenknechts inlägg i debatten. Boken handlar även om politik, men i första hand om Westerwelles kamp mot leukemi och hans tankar om döden och livet. Den slutar med att han överlever den krävande behandlingen och ser fram emot att börja det andra liv titeln syftar på. Ödet ville dock något annat. Guido Westerwelle dog av cancer i mars i år.

Boken är en gripande skildring av hur en människa som varit van vid makt och hårda tag tvingas lita fullständigt på andra, som dessutom bara kanske kan rädda honom från undergång. Sjukdomen upptäcks av en slump under en semesterresa till Mallorca, där författaren tillsammans med sin man hade ett hus. På ett ögonblick rasar alla planer på böcker, arbete med den nystartade stiftelsen och lugnt familjeliv för den tidigare närmast hyperaktive rhenländaren.

Westerwelle skildrar utförlig livet som leukemipatient i hemstaden Köln. Bilden av personalen är överväldigande positiv och tacksamheten gränslös. Strålbehandlingen gör honom svag och kräver en lång och mödosam rehabilitering i väntan på en nödvändig stamcellstransplantation. Ett tydligt exempel på hur annorlunda livet blivit är när Westerwelle berättar för sina vänner på avdelningen om en första promenad runt kliniken – som om det handlade om en expedition till ett främmande land.

Författaren konstaterar att han inte ångrar sitt sätt att driva politik – det var det liv han valde och älskade under 30 år – men visst hade saker kunnat vara annorlunda. Han hade inte behövt vara så kategorisk eller sett varje reträtt som ett stort nederlag. Den hårda tonen skadade till slut partiet, liksom mindre seriösa inslag i jakten på ständig uppmärksamhet i medier. Talet om ”senromersk dekadens” gav rubriker men knappast sympati bland väljare som hade problem med att få livet att fungera. Westerwelle tyckte fortfarande att samhället inte kan ge stöd åt de som verkligen behöver det utan tydliga och rimliga spelregler för ekonomin, men det hade kunnat formuleras på ett annat sätt.

Boken börjar med ett besök i Kiev under revolten mot den ryskvänlige presidenten 2013. Här får Westerwelle göra det han uppenbarligen älskade mest av allt – att göra skillnad som tysk utrikesminister. Senare avsnitt tar upp hans avvisande av militära tyska insatser utomlands och kritiken mot den nedlagda rösten i säkerhetsrådet 2011 när insatsen mot Libyen skulle beslutas. Många såg det som att han spelade bort Tysklands möjligheter att påverka. Folkets stöd hade Westerwelle, men bland andra försvarsminister Ursula von der Leyen försökte driva en mer aktivistisk linje.

Mellan strålbehandlingen och transplantationen får han besök av Angela Merkel. Det blir ett varmt samtal om gemensamma minnen, läget i landet och förutsättningarna för ett tillfrisknande. Westerwelle ser sin relation till kanslern som en mycket positiv del av det tidigare livet i politikens centrum. De kunde tala öppet och behövde inte oroa sig för att saker skulle gå vidare till motståndare eller medier.

Zwischen zwei Leben är en angelägen och välformulerad bok om hur snabbt allt kan förändras i en människas liv, hur litet tid vi faktiskt har och hur viktigt det är att vi tänker igenom vad vi gör med den. Det är också en bok om allt det som är viktigt och värt att ta vara på – även sådant som vi alltför ofta tar för givet eller ägnar för lite engagemang.