Från röda linjen till Raqqa

Men ambitionen att förstå är avgörande för att kunna åtgärda problemet. Förståelse är varken att acceptera eller försvara utan just att förstå. Inget annat. Och för att förstå varför en människa packar en väska med det mest nödvändiga och lämnar både relativ bekvämlighet och familj bakom sig för att istället leva under torftiga villkor i ett krig, måste någon fråga vad denne tänkte när vederbörande fattade beslutet.

Just viljan att förstå med så lite av förutfattade meningar som möjligt bryter igenom mellan raderna i Magnus Sandelins senaste bok Svenska IS-krigare. Från al-Qaida till Jihadi cool. Sandelin har en ovanlig men uppskattad förmåga att på ett professionellt sätt respektera även det han ogillar. Texten är knastertorr, ordföljden rak och sakligheten oklanderlig. Det är ett svårt ämne och lätt att sladda ned i närmaste dike. Men Sandelin kan sitt ämne. Begreppsapparaten som anknyter till de miljöer han beskriver och som är kopplad till islamisk religionsutövning, men som uppenbarligen tolkas helt olika beroende på vem som tillfrågas, hanterar han lika insiktsfullt som tydligt.

Boken behandlar egentligen tre ämnen. Det ena är ett försök till att profilera dem som reser eller åtminstone förstå varför de reser. Genom möten med olika personer får läsaren ta del av deras berättelse och bakgrund. Utan vetenskapliga anspråk presenteras enkel statistik i slutet av boken som visar att majoriteten är födda i Sverige och har bakgrund i länder med sunniarabisk majoritet. De flesta kommer från Västsverige och är födda i slutet av 1980-talet. Flera är släkt med varandra på olika nivåer och har ett kriminellt förflutet. Men där finns också högskoleutbildade. Majoriteten kommer från områden med socioekonomiska problem.

Det andra är berättelsen om hur svenska myndigheter och journalister vanligtvis reagerat på problemet.

Det tredje släpper in läsaren i hemliga Facebookkonton, där kontakter skapas men också där klassisk jihadistisk retorik från imamer och andra i Sverige påverkar och motiverar unga människor till att fatta det avgörande beslutet. Sandelin beskriver hur det även i dessa slutna rum på internet uppstår konflikter mellan olika uppfattningar om huruvida våld som en del av islamisk religionsutövning är rätt eller fel. Skiljelinjen är anpassad till Stockholm och uttrycks genom t-banans olika linjer. Den röda linjen Skärholmen, Alby och Norsborg anser sig vara mer militant än den blå linjen, Tensta och Rinkeby.

Mest talande för vad boken förmedlar är kanske Sandelins möte med Jessica. När han träffar henne är hon klädd i svart niqab med två gluggar i tyget för ögonen. Men samtidigt som han konstaterar hennes avvikande klädsel beskriver han också miljön bakom henne. Där finns barnkläder i olika färger, en tv, en roman av Jan Guillou bland titlar på arabiska och en nytryckt upplaga av Koranen som står överst i bokhyllan. Jessica bjuder på kaffe och kanelbullar. Sandelin konstaterar att ”vardagsrummet är inrett med varm hand i lila nyanser”. Därmed är Jessica mänskliggjord för läsaren. Denna radikalt religiösa kvinna som emellanåt drivit på sin man Makram från Tunisien att bli mer religiös efter att hon själv konverterat till islam, är människa. Även Makram som så småningom hänger sig åt taqfirsalafitisk terror beskrivs genom rader av motsägelser på ett sätt som får hans mångbottnade och tragiska person att framträda i sin helhet. Förmågan att se dessa människors komplexitet och förmedla det till läsaren utan att döma eller värdera är betydelsefull. Inte för att väcka empati utan helt enkelt för att förenklingar gör det omöjligt att definiera problemet. Och så länge problemet inte är definierat finns naturligtvis varken någon möjlighet att vare sig hantera eller att bekämpa det.

Jessicas liv är hårt. Hennes föräldrar genomgår en stökig skilsmässa. Hon rör sig i destruktiva omgivningar och ”testar det mesta” för att så småningom bli omhändertagen och placerad hos en fosterfamilj. Men inget är riktigt som hon vill ha det och hon lämnar allt för att på egen hand pröva livet, vilket leder till droger. Det var bland skinheads Jessica fann sin plats tills hon under en invigningsritual utsattes för sparkar och slag. Då lämnade hon gruppen. Konvertering till islam kom senare. Först träffade hon Makram på en nattklubb och efter att de hade fått barn och gift sig började hon att läsa om islam. En annan kvinna som konverterat gjorde henne alltmer övertygad och under en resa med henne till Marocko bestämde sig Jessica för att själv ta steget. Övertygad om att en konvertering borde göras ordentligt blev hon bokstavstroende. Den form av islam som hon fastnade för ser allt i gott eller ont, svart eller vitt. Det gav henne en tydlig uppsättning regler att leva efter. Makram blev tillrättavisad när han enligt henne gjorde fel, men det påverkade också hennes vardag. Parets framgångsrika städfirma blev lidande och snart beslutade hon att klä sig i niqab. Hennes förhoppning är att den som klär sig i niqab får en belöning av Gud.

Jessicas och Makrams historia är ett exempel på hur olika händelser i människors liv leder till beslut som får ödesdigra konsekvenser för deras framtid. Jessica föddes i Finland och hamnade vid tre års ålder i Sverige, då hennes far fick jobb på Skanska. Det är i någon mening anledningen till att hennes tunisiske, muslimske, man radikaliseras.

Med imponerande detaljkunskap följer Sandelin unga män som så småningom antingen reser till Syrien eller anknyter till någon grupp som planerar terror i Europa. Deras engagemang ger intryck av att vara lika ärligt som uppfyllande. De vet vad de vill, känner sig utvalda och föraktar sin sekulära, västerländska, svenska, omgivning.

Gång efter annan har den svenska hanteringen av frågan anklagats för att vara naiv och handlingsförlamad, men i boken framträder en annan bild. Den är motsägelsefull och väcker en rad frågor. Sandelin beskriver hur Säpo är dessa misstänkta unga män i hälarna hela tiden. De vet exakt vem som ska skuggas. Alltid dyker Säpo upp, gör ett tillslag och hämtar in dem till förhör. De är avlyssnade och bevakade. Säpo vet när de reser och när de återvänder, vad de har sagt och till vem. De unga männen som vet att Säpo ser och hör allt de gör använder sig av kodord under telefonsamtal för att inte avslöja sig. Och det är den berättelsen som hänger kvar i luften och förbryllar mig.

Lika tydligt som konturerna av de unga män som anknyter till salafi-jihadistiska idéer framträder, lika otydligt är det var i systemet som det har spruckit. Vad är det som gör att dessa unga män släpps ut av domstolar? Att åtal inte väcks? Eller att domarna emellanåt framstår som skandalöst milda för det brott som har begåtts?

Jag är inte säker på att det är naivitet i alla lägen. Någonstans mellan Säpos ihärdiga och framgångsrika arbete, samt vad som slutligen ska oskadliggöra eller straffa förövaren, finns det en svag länk som inte skrivs fram. Delvis tycks det vara lagstiftningen som ligger efter, men det hade kunnat åtgärdas för länge sedan.

Tydligt är däremot det mediala uppbåd och anklagelser om islamofobi som tycks ha gjort allt möjligt för att den svaga länken ska förbli svag. Resultatet blev att Säpo spärrade in och domstolarna släppte ut. Men det mediala uppbådet räcker inte som förklaring.

Det stämmer att rättssäkerheten måste upprätthållas, trots olika hot. Den är vi nämligen alla beroende av. Men samtidigt borde det vara mycket angeläget att försöka identifiera den lucka som den ene terroristen efter den andre har smitit igenom.

Kanske har något förändrats sedan Sandelin började arbetet med boken – år 2015 dömdes nämligen två Syrienresenärer till livstids fängelse för terrorbrott.

Med kunskap om ämnet och lång journalistisk erfarenhet ger Sandelin förslag på ett åtgärdspaket. Där finns allt från förebyggande insatser till bestraffning och omhändertagande av återvända resenärer. Det låter kanske allmängiltigt och därmed intetsägande, men för ett omfattande problem finns det inga enkla lösningar.

Eli Göndör, Fil dr i islamologi, leder Timbros integrationsprogram Majoritet och mångkultur.