Alla krig är onda, men ondast är inbördeskriget

Det är svårt att tänka sig ett krig som i grymhet mot sitt eget folk kan mätas med den spanska blodorgien, som började den 18 juli 1936 efter en misslyckad statskupp och pågick långt efter att kriget hade tagit slut den 1 april 1939.

Det är temat för Nathan Shachars senaste bok, Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget, som förenar en mästerlig berättarkonst med gedigna historiska kunskaper, skarpsinniga analyser och en unik känsla för det spanska. Bokens dryga sexhundra sidor innehåller en serie essäer som fångar olika aspekter av kriget utifrån lysande genomgångar av Spaniens historia och ett imponerande persongalleri, som blandar vanliga spanjorers livsöden med porträtten av flera av det spanska dramats huvudrollsinnehavare.

Inledningsvis berättar Shachar om sina motiv för att skriva om ett ämne som, enligt hans egen utsago, ”alstrar hundratals böcker om året”. Han pekar på krigets ständiga närvaro mitt i det demokratiska Spanien och illustrerar det med Francos triumfbåge (Arco de la Victoria), som orubbad står där, vid Madrids norra ingång, och påminner oss om Francisco Francos (”Hispanorum Duce”, kan läsas på latin) stordåd. Men i detta fall finns det många andra goda motiv för att skriva en sådan bok, inte minst författarens kunskaper och skicklighet samt de unika vittnesmålen som han har lyckats uppsamla – allt från Ramón Serrano Suñer, svåger till Francos fru och en av regimens grundare, till Pepe Cohen, ägare till en ”minimal butik” i Jerusalem, som överlevde inbördeskriget med en stor skottskada i huvudet.

För författaren handlar det om ett livslångt intresse som växte ur hans första spanska erfarenheter sommaren 1975, när han var 23 år gammal och försökte utforska det oändligt stora Andalusien till fots. Så hamnade han i byn Jimena de la Frontera och där upptäckte han att ”inbördeskriget inte hörde till det förflutna”, att ”halvt dolt bakom Spaniens presens dolde sig ett annat, sargat och plågat”.

Det som gjorde honom varse om krigets osynliga men trängande närvaro var en krans, ”frisk och grön med röda rosor”, som låg vid en gräsklädd kulle inte långt från byns kyrkogård. Det fanns inga namn på den och den verkade borttappad, men det var den inte. Det förstod den unge Shachar några dagar senare, då en annan krans, denna gång med gula blommor, låg på samma plats och i den kunde läsas Jamás olvidar (”Aldrig glömma”).

Det som den förundrade besökaren från Norden hade upptäckt var det som alla nyfikna besökare av liknande byar kunde upptäcka vid den tiden: illa dolda gravar där krigets förlorare vilade i smyg. Det var det jag hade upptäckt några år tidigare, 1971, då jag besökte min morfars lilla födelseby i Valencias inland. Efter någon vecka i byn vågade en äldre släkting ta mig till kyrkogårdens utkant för att visa mig republikanernas gravplats. Det var modigt av honom i en tid då Franco fortfarande var vid god hälsa och han gjorde det när han förstod att jag närde starka vänstersympatier.

Efter bokens inledning kommer ett mycket informativt kapitel om krigets förspel och utveckling. Det fungerar som en stomme eller ram för de följande essäerna, som bildar en mosaik som ger läsaren en mångfald perspektiv på krigets orsaker, historia och aktörer. De är briljanta och var för sig skulle förtjäna en mer ingående redogörelse, men jag nöjer mig med att kommentera essän om Malagas fall i Francostyrkornas händer.

Det handlar om en fruktansvärd massaker begången i februari 1937. Så skriver Shachar: ”Hur många tusen ’röda’ som carlist- och falangistmiliserna släpade ut ur Malagas vindskontor och källare är inte känt, kanske tretusen. Det som sedan hände är möjligtvis hela krigets mest spektakulära enskilda händelse: massmordet på tusentals civila utmed landsvägen Málaga-Almería, medan de flydde österut undan de segerrika rebellstyrkorna.” Den brutala händelsen har med rätta kallats Caravana de la Muerte (”Dödens karavan”) och de flyende ansattes skoningslöst av tyska och italienska angripare, från både havet och luften.

Essän om Malaga handlar inte bara om Francosidans brutalitet, utan också om anarkisternas och socialisternas vilda framfart, både före och direkt efter krigets utbrott. Det hade egentligen börjat redan 1931, då republiken inrättades och anarkisterna (som också var fientligt inställda mot republiken) samt andra radikala kyrkohatare gick bärsärkagång mot allt som hade med kyrkan att göra. Sedan fördes det återkommande gatustrider mellan olika miliser – inte minst mellan anarkister och socialister – som skakade Málaga, för att utmynna i de blodiga månaderna efter den misslyckade statskuppen den 18 juli 1936: ”Det sades då att Malaga var den enda del av Spanien där man inte brände kyrkor – för de hade bränts ned långt tidigare, under republikens första år.”

Malagaessän är en skakande djupdykning i båda sidornas våldsbenägenhet, det som föranledde Arthur Koestler, som var i Malaga då, att säga: ”Andra krig består av en serie strider; det här är en serie tragedier.” Men essäns värde ligger inte bara i den gripande beskrivningen av händelserna, utan också i dess litterära form. Utgångspunkten är mötet mellan författaren och den ovan nämnde Pepe Cohen i Jerusalem, hösten 1978. Det gör det möjligt att interfoliera ett förbryllande livsöde med diverse historiska händelser, platser och stora personligheter, som André Malraux och Arthur Koestler. Det blir en strålande berättelse om ett krig som för många, som Pepe Cohen, aldrig skulle ta slut.

Bokens essäer är inte bara mycket begåvade historiska skildringar, utan bildar också bevismaterialet för de teser som Shachar driver om krigets natur och som trotsar många av de vanligaste ”sanningarna” om händelserna i Spanien. Här ett par av de viktigaste:

”I andra inbördeskrig alstrades hatet och stegrades under krigets gång – i Spanien låg hatet färdigt att användas från första dagen.” Det hade mognat under lång tid och resulterade i mycket militanta och våldstörstiga rörelser. Men det betyder inte att de allra flesta spanjorerna ville slåss under någon av de bittra fiendernas baner: ”Spanjorerna ville inte slåss. De fick piskas, hotas och hetsas till krig som när bångstyriga kreatur drivs till slakt […] bilden av Spanien som moget för krig, på gränsen att brisera av motsättningar och motsägelser, kan inte bekräftas.”

Dessutom värjer sig Shachar med stor kraft mot den gängse bilden av kriget som ”ett förtäckt krig mellan kommunism och fascism/nazism”. Det är en helt ”vilseledande patentkarakteristik” av händelserna i Spanien. I kriget flöt en mängd olika konflikter och ideologiska inriktningar samman, men både fascister och kommunister var obetydliga vid krigets början. Dessutom var Franco inte fascist, utan fascismens egentliga dödgrävare i Spanien. Och kommunisterna kämpade inte för kommunismen, utan kväste brutalt alla försök till kommunistisk revolution.

Shachars bok berättar också om det hårda förtrycket efter kriget, som var en fortsättning på Francos grundidé: att utrota allt det som enligt hans tycke hade fördärvat spanjorerna sedan 1700-talet. Det var samma tanke som gjorde att han inte hade bråttom under kriget. Han ville inte segra hur som helst, utan rensa Spanien på ett grundligt sätt. Resultatet blev paradoxalt: när han dog, i november 1975, fanns det ett annat Spanien, men inte det som Franco hade drömt om. Det var istället ett land på väg att definitivt vända ryggen mot hatet, ett land som ville leva i fred och bli modernt. Det gjorde möjligt den nästan mirakulösa nedmonteringen av Francoregimen bara ett par år efter hans död. Triumfbågen består, men inte som intoleransens och hatets symbol utan som ett monument åt ett pragmatiskt Spanien, som äntligen har lyckats bli som de flesta andra länder.

Mauricio Rojas, Docent i ekonomisk historia.