Om vikten av att minnas

Asplunds språk var elegant och samtidigt klart och distinkt. Hans tankar var enkla och samtidigt originella och överraskande. Några gånger under årens lopp har jag läst andra böcker av Asplund, som Ett ostämt piano är hemskt (1984) och Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991).

Nu föreligger ett slags essäsamling med disparat innehåll, Ord för ord. En polygraf. Somligt kanske inte imponerar, men väcker respekt. Annat ter sig mer sekunda. Låt mig börja med det senare för att kunna sluta med det förra. Sämst tycker jag om en ganska lång, i annat sammanhang tidigare publicerad betraktelse över Ulf Linde. Varför? Pöbelförakt är pöbelaktigt, självbelåtet exponerat pöbelförakt särdeles pöbelaktigt. Illa tycker jag också om ett inslag med titeln Lavater, Balzac och min morfar. Varför? Asplund skjuter in sig på föreställningen att en människa kan äga personlighet, när hon istället utgör ett sammelsurium, rymmer ”en hel repertoar av personer”. Ska tesen vara något annat än en truism krävs ett intelligent resonemang.

Asplund bygger upp sin argumentation genom att hänvisa till augurer och grafologer och framförallt Johann Caspar Lavaters fysiognomik. Men dessa hänvisningar säger ingenting om förekomst eller ej av en personlighet hos människan utan bara om att kunskapssökande och vetenskap kan komma på avvägar, ett fenomen som ingalunda har förlorat i aktualitet. Det ymniga bruket av ovetenskapligt eller vetenskapligt kvacksalveri på området kan rentav uppfattas som ett tecken på hur viktigt det har varit i historien och skilda samhällen att söka vägledning vid karaktärsbedömning. Allra svagast blir Asplunds framställning när han når Balzac. Likt en litteraturkritikens Kalle Blomkvist, förvisso 80-årig, reducerar han den franske realistens personteckning till läsefrukt. Men Balzac blev inte Balzac för att han hade läst Lavater utan för att han kunde sätta ord på vad han hade sett, sett med egna ögon.

Nå. Vad är då bäst i Asplunds nya bok? Här finns en passant ett antal vackra sentenser utströdda. Till exempel: ”Alla människors biografier börjar före deras födelse och fortsätter efter deras död.” Men som fullbordad helhet är det en text som höjer sig ganska högt över de övriga texterna, en självbiografisk skiss kallad Essä om en barndom. Anslaget har sagoton: ”Detta var i hjärtat av Finland i mitten av 1940-talet.” Så berättas om en pojke som är ”hysteriskt blyg” men som iakttar, fantiserar och drömmer, iakttar genom ett nyckelhål det sociala spelet vid middagsbordet när hans föräldrar har gäster, fantiserar om hur han kurtiserar hustrun i en karelsk flyktingfamilj som är inhyst i hans föräldrars villa och drömmer om att tyngdlös flyta genom bostaden utan att nudda något i rummen som han passerar. Pojken har särart och känslighet men företer inte minsta spår av pöbelaktigt pöbelförakt.

Den som skriver om honom långt senare förmår att ge mening åt sin syssla, skapa rymd omkring den, andakt. ”Vi har alla ett konservativt uppdrag som består i att minnas så mycket som möjligt. Alternativet, den slöa glömskan, är ingenting värt. Det spelar ingen större roll om våra hågkomster förmår väcka andras intresse eller inte. Att minnas har ett värde i sig”, skriver han och konstaterar: ”Jag känner en djup tillfredsställelse över att kunna erinra mig att mannen som kom förbi varje morgon klockan sex hette Naskali.” Så vill jag att Johan Asplund ska låta. Där tänker jag mig att han har kontakt med och ger uttryck för sin personlighet.