Botten ur systemet

Annorlunda uttryckt: Yttrandefriheten som liberal idé och mänsklig rättighet kan förverkligas till sitt syfte endast om friheten begränsas. All yttrandefrihet värd namnet vilar på denna paradox och då gäller motsägelsen inte bara privatlivets helgd utan i stort sett allt som publiceras.

I en liberal demokrati är publicistens första imperativ: Publicera! Publicera det som har kommit till din kännedom, som är sant och relevant för medborgarna att få veta för att de adekvat ska kunna förhålla sig till liv och samhälle.

Publicistens andra imperativ lyder: Visa hänsyn! Publicitet kan skada människor oerhört. I ett civiliserat samhälle skadar människor inte varandra uppsåtligt om inte detta är oundvikligt i kraft av något överordnat medmänskligt och socialt intresse.

Sveriges publicister och journalister var först i världen med att inrätta ett frivilligt, självreglerande pressetiskt granskningssystem byggt på ett pressetiskt regelverk som definierar god publicistisk sed. De två, ovan nämnda axiomen utgör sy­stemets grundbultar: Publicera men avstå om särskilda hänsyn så kräver.

Den pressetiska regleringen gjorde det möjligt för Sveriges publicister att hålla undan privatlivets helgd från tryck- och ­yttrandefrihetslagstiftningen. Tilläggas bör att den mycket svenska institution som benämns ”ansvarig utgivare” är en viktig kugge i detta pressetiska maskineri.

För utgivarna var det viktigt att skyddet för privatlivet inte garanterades i lag. Man befarade att lagstiftning på detta område skulle skapa kryphål för människor i hög samhällsposition som ville slippa mediers närgångna granskning. Gränsen mellan offentligt och privat i de styrandes förehavanden är inte sällan flytande och vissa omständigheter i dessas personliga liv kan ha sådan bäring på den offentliga positionen att de måste kunna nagelfaras utan att vederbörande enligt lag skulle ha rätt att ropa på polis.

Skyddet av privatlivet förlades till det press­etiska systemet, vilket innebar att makten över vad som publicerades om kända människors personliga angelägenheter och vad inte, stannade hos de ansvariga utgivarna utan läckage till domstolarna.

Publicisternas farhågor om kryphålen undan granskning som offentliga personer kunde ty sig till ifall lagarna tog hand om privatlivets helgd, var inte obefogade. Till exempel i Finland vann en före detta statsminister en tryckfrihetsrättegång mot ett bokförlag som publicerat rätt triviala scener ur dennes privatliv.

I och med att den nya informationsteknologin har revolutionerat den offentliga kommunikationen har bottnen gått ur det system för reglering av privatlivets helgd som Sverige har hållit sig med. En bråkdel av det som kommuniceras offentligt granskas av ansvarig utgivare.

Därmed kan privatlivet knappast skyddas på annat sätt än genom lagstiftning. Tyvärr.