Akademisk frihet?

Karolinska institutet (KI) har öppnat forskningsfilial i Hongkong, detta med synnerligen aktiv hjälp av Hongkongs Pekingtrogna regering samt en diskutabel donation.

Sveriges regering, som tog i med hårdhandskarna mot KI efter Macchiariniaffären, har inte haft några invändningar mot att universitetet, tillika en myndighet, nu gjort sig beroende av ifrågasatta pengar. Inte heller verkar man oroad över KI:s ambitioner att, via Hongkong, komma väldigt nära Fastlands-Kina, alltmer ökänt för att begränsa den akademiska friheten.

Tvärtom finns Hongkongverksamheten (visserligen aningen vagt) inskriven i KI:s regleringsbrev och man kan anta att KI:s lansering av Hongkongfilialen som ”en brygga till Kina” ligger i linje med regeringens påtagliga förtjusning i förbindelser med Kina, inte bara avseende handel och företag, utan också forskning.

I september tecknade Helene Hellmark Knutsson, minister för forskning och högre utbildning, ett avtal med Kinas forskningsminister Wan Gang, om forskningssamarbete med Kina.

Enligt en intervju i Life Science Sweden menar Hellmark Knutsson att samarbete med Kina ”lyfter Sverige som utbildnings- och forskningsnation och bidrar till att fler möjligheter uppstår för svenska forskare och lärosäten internationellt”, detta eftersom ”Kina investerar stora summor i forskning och de har en kraftigt expanderande forskningssektor”.

Och visst stämmer det att Kinas forskningssektor expanderar. Hur den gör det borde uppfattas som mindre lockande.

Exempelvis har Sveriges Radios Hanna Sahlberg i sin rapportering från Peking berättat om Kinas utbildningsminister Chen Baoshengs satsning där ”hundra experter inom filosofi och samhällsvetenskap” sammankallats för att producera tusen vetenskapliga artiklar som ”förklarar Xis tankar”.

Ett tjugotal universitet har öppnat nya forskningscenter för den nya partidogmen, ”Xi Jinpings tankar om socialism med kinesiska särdrag, för en ny tidsålder”. Universiteten har instruerats att bekämpa skadliga idéer, exempelvis rättsligt oberoende och ”universella värderingar”, som demokrati.

Xi Jinpings regim nöjer sig inte med forskningsområden som kan sägas ligga nära till hands för politiker som tar makt över vetenskapen för att skriva sin egen historia.

Nu ska också naturvetenskap och medicin lyda under partidogmerna.

Vid Tsinghuauniversitetet i Peking ska institutionen för Life Science utbilda studenterna under parollen ”För vidare de röda generna!”.

Nej, det krävs inte mer än blygsam koll på omvärlden för att vara medveten om att den akademiska friheten i Kina i princip är obefintlig, att det vetenskapliga är underställt en hårdför ideologi.

Vilket borde vara svårsmält för den svenska regeringens forskningspolitik, med tanke på att lärosätena vadar i policydokument rörande demokrati och akademisk frihet.

Men när det vinkas med ”stora summor” till forskning är inte bara politiker, utan också somliga forskare och definitivt KI:s tidigare ledning redo att strunta i sedvanliga regelverk och etiska riktlinjer för hur donationer ska gå till.

Till det som är uppseendeväckande hör alltså det nära samarbetet mellan KI:s dåvarande rektor Anders Hamsten och Hongkongs dåvarande regeringschef C Y Leung, som agerade fundraiser och utifrån sin position (förmodligen ganska enkelt) kunde skaffa fram lämpligt förmögen samt politiskt pålitlig donator.

I mejl till dåvarande rektor Anders Hamsten betonade C Y Leung vikten av att Kina finns med i bilden: ”But I think the research body should have words as Karolinska Institutet China Centre or Karolinska Institutet China-Hong Kong Centre. I want the word China to be in the name because this would raise the game to the national level and would facilitate KI-China-Sweden-HK-collaboration”.

I det fallet fick dock inte Hongkong-regeringen sin vilja fram, istället uppkallas centret efter Ming Wai Lau, donatorn som C Y Leung plockat fram och i januari 2015 kan Anders Hamsten stoltsera med att ha kammat hem KI:s dittills största donation, 400 miljoner kronor.

Ming Wai Lau presenterades som ”stor Sverigevän”, men bilden av en väldigt rik, kanske excentrisk tycoon, kan kompletteras med att Ming Wai Lau också har politiska uppdrag i Kina, bland annat är han medlem i Sichuan Committé of Chinese Peoples Political Consultative Conference.

Men det var alltså inget som fick KI:s dåvarande ledning att tveka. Inte heller Paraplyrörelsens pågående demokratidemonstrationer i Hongkong, där C Y Leung var måltavla för kritik om politisering av akademien.

KI bryr sig inte heller om att donationen uppmärksammas i internationell press, till exempel University World News, och blir ifrågasatt.

Dels därför att regeringschef C Y Leungs son i samma veva som donationen skrivs under får en forskartjänst vid KI, dels därför att Ming Wai Laus far Joseph Lau är dömd till flera års fängelse för korruption, av en domstol i Macau, han har dock sluppit fängelse eftersom Macau och Hongkong inte har utlämningsavtal.

Från KI:s sida hävdas att det enbart är sonen som ligger bakom donationen, att pappa Lau inte alls har med saken att göra. Vilket faktiskt inte är sant.

Inte enbart för att sonen och pappan bägge är verksamma i och ägare av Chinese Estate Holdings.

Joseph Laus roll framgår också tydligt i de mejl som C Y Leung skriver till Hamsten, där C Y Leung berättar om att donationen är förankrad hos pappa Lau som också deltar i möten, när donationsdetaljerna diskuteras.

Uppgifterna om korruption når också Sveriges regering, det vill säga utbildningsdepartementet som begär in en ”riskanalys”. KI:s svar på den blir att det inte finns någon som helst anledning till oro, man har nämligen genom sitt ”informella nätverk” (!) i Hongkong inhämtat att Ming Wai Lau är en hyvens kille. Trevlig samt väldigt rik.

Allt detta sker parallellt med att Macchiariniskandalen eskalerar och blir offentlig, Anders Hamsten som länge försvarat Macchiarini och ”friat” honom från misstankar om fusk tvingades i februari 2016 meddela att han avgår, hänvisande till att han totalt missbedömt Macchiarini.

Men för att vara en avgången myndighetschef landar han mjukt på den så kallade Elefantkyrkogården, han får som ”särskilt uppdrag att vara behjälplig i utbildningsdepartementets arbete med universitets och högskolors internationella verksamhet”.

Och gällande Hongkongaffärerna litar uppenbarligen regeringen på Hamstens omdöme, Hamsten har själv berättat att han fungerat som Helene Hellmark Knutssons rådgivare i juli 2016, när Ming Wai Lau Center ska skrivas in i KI:s regleringsbrev.

Möjligen fanns det hos den nya KI-ledningen tankar på att blåsa av Hamstens Hongkongprojekt.

Efter Macchiariniskandalen kan man åtminstone tänka sig att universitetet, med tanke på sitt redan svårt sargade rykte, borde passa sig väldigt noga för allt som kan verka riskabelt, särskilt som Hongkongcentrets forskning handlar om regenerativ medicin, Macchiarinis forskningsområde.

Men frågan är om KI har något val. Miljonerna har redan tagits emot och om KI skulle säga upp avtalet och betala tillbaka pengarna skulle det förmodligen försämra förbindelser med Hongkong och Kina som regeringen månar om.

Och att Kinas regering räknar med KI framgick när ovannämnde forskningsminister Wan Gang i höstas besökte KI. Han uttryckte stor belåtenhet över Ming Wai Lau Center och gratulerade KI till denna ”superconnector”, mellan Sverige-Hongkong-Kina.

Från den svenska regeringens sida ligger man lågt, KI har i praktiken fått fria händer att sköta detta själva, en tillit som möjligen kan förvåna, med tanke på att KI är en myndighet och att Transportstyrelsegate bara är ett exempel på att ministrar självfallet kan ställas till svars om myndigheter ägnar sig åt olämpligt beteende.

Kanske håller regeringen tummarna för att KU ska välja att inte ta upp de två anmälningar, från Betty Malmberg (M) samt Fredrik Christensen (C), som inkommit mot Helene Hellmark Knutsson med anledning av hennes och regeringens roll avseende KI:s Hongkongaffärer.

Vad gäller KI så har nye rektor, Ole Petter Ottersen, efter att tidningen Universitetsläraren under hösten skrivit flera artiklar om KI:s Hongkongetablering, lovat att resa till Hongkong för att ”på plats” försäkra sig om att Ming Wai Lau Center fungerar väl och enligt alla tänkbara svenska etiska regelverk.

Om han är intresserad av i vilket politiskt sammanhang KI befinner sig kan lämplig reselektyr vara en artikel ur Times Higher Education med rubriken ”Unsafe harbour? Academic Freedom in Hong Kong” samt valfri rapportering från Kinas senaste partikongress, det kan ju också ligga nära till hands för Ole Petter Ottersen som är professor i medicin, att särskilt fundera över det där med Pekings påbud att ”föra vidare de röda generna”.