När kunskap blev suspekt

Skolkommissionen, som tillsattes av regeringen för att lösa skolkrisen har, enligt författarna till antologin Kunskapssynen och pedagogiken. Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas, misslyckats med sitt uppdrag. Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi tillika redaktör för boken, sätter redan inledningsvis fingret på problemet: kommissionen besattes av dem som varit med och skapat skolans problem från första början.

Bokens medförfattare efterfrågar mer än justeringar av nuvarande skolsystem – de vill se ett paradigmskifte, där de föreställningar som dagens system vilar på synliggörs och utmanas. Idéhistorikern Ingrid Wållgren skriver ett dräpande kapitel om hur postmoderna teorier om makt, auktoritet och kunskap har givit upphov till att ordspråket ”Kunskap är makt” har kommit att tolkas bokstavligt. Det är väl bra? Ja, men i samma veva redogör Wållgren för hur makt har kommit att betraktas som auktoritärt och negativt inom den postmoderna teoriskolan. Resultatet blev att kunskap måste ses som något suspekt.

Inger Enkvist, professor i spanska och skoldebattör, presenterar övertygande belägg för att skolans läroplaner präglas av en relativistisk kunskapssyn. Det är inte objektiva ämneskunskaper som är viktigast, utan istället elevens subjektiva betraktelser och analyser. Lägg därtill den konstruktivistiskt inspirerade pedagogiken, där eleven förväntas skapa sin egna subjektiva kunskap inom sig själv, som har spridits via svenska lärarutbildningar. Var och en för sig kan båda delar fortfarande vara problematiska, men tillsammans blir det en giftig cocktail som degraderat lärarrollen från att vara en kunskapsförmedlande auktoritet till en coach med fokus på elevens sociala utveckling.

Abstrakta förmågor, betygsfientlighet och en lärarroll utan auktoritet att leda klassrummet går rakt emot det som kognitionsvetenskapen har visat gynna elevernas inlärning, vilket hjärnforskaren Martin Ingvar skriver om i sitt kapitel. Det står utom rimligt tvivel att lösningen på skolans problem varken är mer resurser eller fler lärare. Problemen går djupare än så. Men Atlantångaren går att vända. Frågan är bara åt vilket håll. Mitt förslag är att vi tar ut färdkursen från de förslag som presenteras i Kunskapssynen och pedagogiken.