Synd och skam

Sedan dess har han granskat det katolska kungariket och hunnit publicera fem böcker i ämnet. Senare anslöt sig också kollegan Emiliano Fittipaldi, som nu har hunnit ge ut tre.

Hösten 2017 kom de två senaste: Gianluigi Nuzzis Peccato Originale (Ursynden) och Gli Impostori (Bedragarna) av Emiliano Fittipaldi. Av Nuzzis tidigare Vatikanbevakning bör man nämna böckerna Vaticano S.P.A. (Vatikanen AB) från 2009, Sua Santità (Hans Helighet) från 2012 och Via Crucis (Smärtornas väg) från 2015. Samtidigt har Fittipaldi publicerat böckerna Avarizia (Girighet) 2015 och Lussuria (Lusta) 2017. Dessa verk innehåller tillsammans ett stort antal välgjorda undersökningar och analyser.

Ett område som var särskilt angeläget att granska var alla rykten om sexuella övergrepp på minderåriga. Vatikanen har en egen prästutbildning, där eleverna inkvarteras i Vatikanen och införlivas i denna katolska miljö, bland annat genom att få assistera som korgossar i mässor i samband med olika högtider, ibland i påvens närvaro. Bostaden ligger i det prestigefyllda Palazzo San Carlo, ett elegant palats där den förre statssekreteraren i Vatikanen Tarcisio Bertoni tog ut svängarna och lät inreda en lyxig toppvåning för sin egen del. Rapporter och vittnesmål om sexuella övergrepp i denna skolmiljö har ständigt varit på tapeten.

Bägge författarna undersöker ett spektakulärt fall där förövaren fortfarande går fri. Nuzzi intervjuar ett ungt vittne, polacken Kamil Tadeusz Jarzembowski, som har varit elev i Vatikanen och bott i San Carlo-palatset. Kamil beskriver hur hans kamrat utnyttjades 2014.

Kamil delade rum med en annan pojke, som får heta ”Paolo”. Flera nätter i veckan smög en lärarassistent in i pojkarnas sovrum och förgrep sig på Paolo. Övergreppen skedde ”utan dialog, utan ord och känslor. Det var mycket skrämmande. En fullständig förnedring”, säger Kamil. ”Jag drog täcket över ögonen för att slippa se.” Kamraten vågade inte protestera och inte anmäla, han var rädd för repressalierna. De gånger han avvisade förövaren blev han alltid hånad och illa behandlad under de närmast följande dagarna. Till sist tog Kamil mod till sig och anmälde övergreppen till den ansvarige prästen i förläggningen. Men ingenting hände och övergreppen fortsatte. Han gick då till nästa instans i hierarkin, men tystnaden förblev kompakt. Slutet blev att Kamil straffades för sin anmälan genom att bli relegerad från skolan. ”Det var våren före sista läsåret. Jag fick inte avsluta utbildningen. Mitt liv är förstört”, säger han.

Tystnadskulturen inom Vatikanen är djupt rotad, skriver Nuzzi. Konflikter och bråk som stör det omgärdade livet måste tystas till varje pris. I det läget är naturligtvis rapporter om sexuella övergrepp – som ju strömmar in från hela den katolska världen – extremt ovälkomna.

Dessa anmälningar landar till att börja med i Vatikanens disciplinkontor, som sedan kan anmäla fallen till Vatikanens domstol. Det totala antalet rapporter om katolska prästers sexualbrott håller sig runt 400 per år. Under Franciskus första tre år som påve beräknas Vatikanen ha tagit emot cirka 1 200 rapporter om pedofili från olika håll i världen. Cirka 25 procent av fallen har bedömts som mycket allvarliga. När pedofilbrotten anses vara ”särskilt graverande” får förövarna lämna prästerskapet. Vanligare är att de döms till förflyttning till annan ort, eller till ”ett liv i avskildhet och bön”. Domarna hemligstämplas alltid och alla vittnen får avge tystnadslöfte. ”Det finns ingen plikt att anmäla vidare till civil domstol”, noterar Fittipaldi torrt.

Ofta tar det tid innan övergreppen uppdagas. Ibland försvinner offret. Både Nuzzi och Fittipaldi tar upp ett olöst 35-årigt drama som fortfarande genererar misstankar mot Vatikanen. Det rör sig om flickan Emanuela Orlandi som försvann den 22 juni 1983. Hon var 15 år.

Fittipaldi beskriver detaljerat hur det hela började: Flickan kom ut ur en port intill kyrkan Sant’ Apollinare i Rom. Hon hade övat tvärflöjt i musikskolan, och nu skulle hon – om allt hade varit som vanligt – gått hem till Vatikanen där hennes far var anställd som vaktmästare. Familjen bodde i ett av husen intill påvens bostad. Men Emanuela gick inte hem, utan ringde hem och sa att hon fått ett smickrande anbud, hon skulle – mot en summa pengar – få representera ett känt sminkmärke och delta i modeföretaget Sorelle Fontanes kommande modevisning. En stund senare sågs hon stiga in i en svart bil. Det var det sista man såg av henne.

Ingen kunde förklara vad som hade hänt. Efter någon dag kommer en rad telefonsamtal till Vatikanen och familjen, där okända röster säger sig hålla Emanuela fången och kräver frigivning av turken Mehmet Ali Agca, som 1981 avlossade ett skott mot Johannes Paulus II på Petersplatsen. Men varken detta utpressningshot eller nya tips hjälper polisutredningen framåt. Det går flera år innan nästa händelse sätter fart på teorierna igen.

År 1990 blir den kriminelle gängledaren Enrico (”Renatino”) De Pedis nedskjuten på ett marknadstorg i Rom. Han begravs av de sina i en småstad i närheten, men efter några dagar ber plötsligt Vatikanen familjen om tillåtelse att föra stoftet till en krypta i den ovan nämnda kyrkan Sant’Apollinare för gravsättning där. Så sker också, och ryktena tar fart. Varför denna provocerande upphöjelse av en grov brottsling? Och omgivningens förundran minskar inte då Vatikanen dessutom ger De Pedis grav en påkostad inramning av diamanter och guld som i allt liknar det monument som pryder påve Pius VI:s grav i samma kyrka. Vatikanen svarar att De Pedis ”idkat stor välgörenhet” och att hyllningarna står i paritet med hans insats. Gamla spekulationer om kopplingar mellan De Pedis gäng och Emanuelas försvinnande tar nu fart igen, men utan resultat.

Våren 2017 kontaktas Emiliano Fittipaldi av en visselblåsare som överlämnar ett kuvert. Det visar sig innehålla ett brev från kardinal Lorenzo Antonetti, den tidigare chefen för Apsa (Vatikanens interna egendomsförvaltning). Brevet är ställt till två kardinaler i Kurian och daterat 1998, alltså 15 år efter Emanuelas försvinnande. Där redovisas stora utbetalningar från Apsa till England, varav några direkt nämner ”medborgaren Emanuela Orlandi” med kommentarer som ”förflyttning, avlägsnande, mat och logi”. Fittipaldi drar naturligtvis slutsatsen att här kan – om handlingarna är äkta – finnas svart på vitt om Vatikanens inblandning i flickans öde.

Fittipaldi frågar sig nyktert om de uppseendeväckande handlingarna verkligen kan vara äkta. Han åker till London för att undersöka bakgrunderna. Han tar kontakt med instanser som finns nämnda i dokumenten, men det visar sig svårt att få fram något att ta på. Uppgifterna om fleråriga vistelser i flickhem, besök på sjukhus et cetera – är de riktiga? Men ingen koppling till Emanuela Orlandi kan beläggas. När Vatikanen till sist kommenterar det hela är svaren otydliga; ”mycket otrevligt material” och ”saken är mycket komplicerad”. Fallet verkar förbli olösbart.

En liknande mystik vilar över Vatikanens affärsbank, IOR (Istituto per le Opere Religiose). Där praktiseras ingen transparens trots de senaste årens internationella påbud, sammanfattar Nuzzi. Att IOR agerar som en offshorebank, skriver han, det har varit känt sedan länge. Första gången detta stod helt klart var år 1992 då Italien drev sin landsomfattande antikorruptionskampanj Mani Pulite (Rena Händer) efter den stora politiska maffiaskandalen. Det visade sig då att IOR inte hade några skrupler inför vare sig penningtvätt eller andra kolsvarta penningtransaktioner.

Det skulle dröja ett bra tag innan någon vågade läcka om Vatikanbankens affärsmoral. Den som tog det steget var ingen mindre än Benedictus XVI:s butler, Paolo Gabriele. År 2011 tog han kontakt med Gianluigi Nuzzi och överlämnade en bunt dokument som gällde vissa kardinalers ståtliga penningflöden via IOR. Tack vare dessa ”Vatileaks” kunde författarna avslöja hårresande fakta om kardinalers pråliga lyxvåningar och lukrativa affärer med pengar som skänkts till kyrkan.

Hur klarar då påvarna allt detta? Benedictus XVI hade av allt att döma en svår resa. År 2005 var han ny i ämbetet och satsade hårt på att återupprätta Vatikanens rykte. Han röjde rent i ett par olagliga utlandsaffärer, skapade nya bestämmelser mot penningtvätt och inrättade en enhet för finansinformation. Men internt fanns ett starkt motstånd. Samma branta uppförsbacke väntade den italienske bankiren Gotti Tedeschi som hade kommit som ny chef för IOR 2009. Han avgick efter ett par år då de inre konflikterna blivit för stora. År 2013 gav också Benedictus XVI upp och lämnade sitt ämbete, trött och besviken.

Det var i den miljön den reformvänlige Franciscus landade. Hans jultal till Kurian 2014 har gått till historien. I en skarpt tillrättavisande ton beskyllde han medlemmarna för att lida av ”andlig alzheimer” i form av grälsjuka, egocentricitet och likgiltighet inför lidandet och fattigdomen i världen. Istället efterlyste han samarbete och handlingskraft. Men den kvava luften var inte lätt att vädra ut; IOR:s nya chef, den tyske bankiren Ernst von Freyberg, mötte samma miljö som föregångaren och avgick efter 15 månader.

Något lugn infann sig alltså inte. Kardinal George Pell, som Franciskus i stor stil hade rekryterat från Australien och utnämnt till sin närmaste man, anklagades för sexuella övergrepp. Efter åtskilliga turer är nu Pell tillbaka på sin hemmakontinent, åtalad men ännu inte dömd.

I Syd- och Nordamerika anklagas katolska präster med jämna mellanrum för sexuella övergrepp på minderåriga. Nu senast hamnade ett sådant fall i blickfånget i samband med påvens besök i Chile i januari 2018, då folket gick ut i protest mot den katolska kyrkans provokativt milda behandling av förövarna. När Franciskus utanför besöksprogrammet fick frågan varför kyrkan såg så milt på ett känt pedofilbrott kom ett avvärjande svar: ”Det är rent skvaller… inga bevis…” Efter de orden har analyserna duggat tätt. ”Var det gamla kompisar från ungdomen som skulle skyddas?”

Den formuleringen för tanken till boken Il Papa Dittatore (Påvediktatorn) från 2017, utgiven under pseudonymen Marcantonio Colonna, som kritiserar Franciskus hårt och beskriver hans arbetsmetoder som ren och skär härskarteknik. Samtidigt ses det som bevis på svaghet att påven någon gång visat mänsklig förståelse för vardagsmänniskors kriser och svåra beslut, till exempel skilsmässor. Franciskus idé om en ”enkelhetens grammatik” istället för pompa och ståt är naturligtvis också motbjudande för gamla traditionalister. Det återstår att se vad avsikten med bokens svartmålning är och vilken tilltro man ska sätta till de anonymt lämnade uppgifterna.

Nuzzi och Fittipaldi skriver noggrant och väl dokumenterat. De framställer Benedictus XVI och Franciskus som ivriga reformatorer, den förre en konservativ katolik, alltför svag för att kunna styra sitt härad, den senare en förändringsintresserad katolik med en tendens att vilja vara alla till lags. Undertiteln på Nuzzis bok anger hur han ser på påvens situation idag. Den lyder i översättning: ”Hemliga konton, gömda sanningar, utpressning: Maktblocket som hindrar Franciskus revolution.”

Kanske är det klokt att Franciskus anlitar en mängd pr-konsulter och lägger stora summor på att rehabilitera bilden av påvedömet. Det jobbet torde vara en rejäl utmaning. Hur slipa bilden av denna maktfaktor, skapad och styrd av män? Och hur rehabilitera dess kärna så att den svarar mot den yttre glansen?

I början var det närmast tabu att alls fundera på hur Vatikanen handskas med gåvorna och makten, menar Nuzzi. Så det dröjde innan medierna brydde sig om hans rapporter. Idag har detta ändrats. Medierna följer noga vad han och hans kollega avslöjar, och många av deras böcker är översatta till andra språk (dock inte svenska). Också den allmänna opinionen är numera positiv till granskningen – men Vatikanen fortsätter att vara tyst och sluten. Och vad tror han om fallet Emanuela Orlandi? Jo, säger han, i höstas möttes ett par kardinaler och Roms polismästare i största hemlighet, och nu har fallet öppnats på nytt av den italienska polisen. Familjen Orlandi har rätt att få veta sanningen.