Den yttersta säkerheten

Artikeln utgör ett intressant inlägg i en bredare diskussion om de mänskliga rättigheternas roll och politikens juridifiering. Det är naturligtvis av största vikt att diskussionen om och den praktiska tillämpningen av de mänskliga rättigheterna sker på ett öppet och nyanserat sätt som bidrar till att respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna upprätthålls.

Syftet med ett konstitutionellt skydd för enskildas fri- och rättigheter är att markera att vissa grundläggande intressen är så avgörande för individens frihet och värdighet att de inte får inskränkas av vilka skäl som helst, även om det skulle finnas en politisk majoritet för detta.

Det bör samtidigt framhållas att det enligt europeisk rättsuppfattning endast är ett fåtal av de mänskliga rättigheterna som betraktas som absoluta, som förbudet mot tortyr. De allra flesta rättigheterna, till exempel yttrande- och religionsfriheten, är relativa och kan begränsas med hänsyn till angelägna allmänna intressen.

På så sätt skiljer sig den europeiska uppfattningen från den amerikanska, där utgångspunkten är att många av de fri- och rättigheter som skyddas i den federala konstitutionens Bill of Rights är absoluta, och att de därför inte kan balanseras bort i en juridisk intresseavvägning.

Ett påstående inom ramen för en rättslig prövning i Sverige om att en lag eller ett myndighetsbeslut utgör ett otillåtet ingrepp i en rättighet som skyddas av grundlagen eller Europakonventionen utgör inte något trumfkort, som sätter de motstående intressena ur spel. Tvärtom utgör ett sådant påstående endast startpunkten för en strukturerad juridisk analys och intresseavvägning, där den enskilde har en tung bevisbörda för att nå framgång med sitt argument. Det ska mycket till innan en domstol åsidosätter en i demokratisk ordning beslutad lag med hänvisning till att den är oförenlig med skyddet för fri- och rättigheter. Detta är naturligtvis helt i sin ordning.

Det är i första hand genom de demokratiska processerna som individens rättigheter ska tillgodoses. Domstolarnas ansvar för att värna individens fri- och rättigheter utgör emellertid den yttersta säkerhetsventilen för att säkerställa att lagar och beslut fattas i enlighet med samhällets grundläggande spelregler.

Men en allvarlig brist är att de allra flesta människor i praktiken saknar tillgång till denna säkerhetsventil som ska värna de grundläggande rättigheterna. Centrum för rättvisa har under de femton år som organisationen funnits företrätt hundratals enskilda i rättsprocesser mot det allmänna. Erfarenheten visar att endast ett fåtal har kunskapen och de ekonomiska resurser som krävs för att kunna tillvarata sin rätt på ett effektivt sätt. Situationen har i vissa avseenden försämrats på senare år. Rättegångar om fri- och rättigheter kostar inte sällan hundratusentals kronor, samtidigt som det för den enskilde i huvudsak är ideella värden som står på spel. Den svenska rättegångsordningen är inte anpassad för att hantera fri- och rättighetsmål, utan är i huvudsak till för kommersiella tvister.

Den statliga rättshjälpen, som är tänkt att utgöra samhällets skyddsnät för den som inte har råd att tillvarata sin rätt på annat sätt, har successivt urholkats på grund av fiskala intressen. Frågan om enskildas tillgång till rättvisa – skillnaden mellan att ha rätt och att få rätt – har i praktiken reducerats till en plånboksfråga.

Men det går att förbättra enskildas tillgång till rättvisa utan att vända upp och ned på den svenska rättsordningen. En angelägen reform som skulle få stor betydelse vore att införa en generell möjlighet för enskilda, som får rätt mot en myndighet i förvaltningsdomstol, att få ersättning för befogade rättegångskostnader. Dagens ordning, där enskilda tvingas stå för kostnaden för att försvara sig mot olagliga myndighetsbeslut, är inte tillfredsställande.

Som Lars Trägårdhs artikel illustrerar står rättsstatens skydd för mänskliga rättigheter inför många utmaningar. Det är hög tid att vidta åtgärder för att ge människor bättre tillgång till rättvisa, inte bara på papperet utan också i praktiken.