Skenet bedrar. Många under hans samtid lät sig också duperas. Han var nästan två meter lång, bar ett missklädande skägg, talade pipigt och irriterade omgivningen med ett affekterat manér. I Bloomsburygruppen spelade han visserligen en nyckelroll som agent provocateur och briljant konversatör men jämförd med makarna Woolf, John Maynard Keynes, E M Forster, Duncan Grant, Vanessa Bell och flera andra framstod han som lättviktig.
I själva verket hade han länge bidat sin tid och i maj 1918 briserade bomben. Eminent Victorians är inget annat än ett regelrätt attentat. I fyra essäer om det viktorianska samhällets mest uppburna representanter tar Strachey sig an en hel epok. Uppgiften: att underminera den värderingsgrund och det moralsystem som viktorianismen vilade på (och vars motpol var Bloomsbury). Metoden: löje.
Kardinal Henry Edward Manning framträder som en kallt kalkylerande karriärist och maktmänniska. Den helgonliknande och självuppoffrande Florence Nightingale visar sig vara en fullblodsneurotiker. Rugbys rektor Thomas Arnold är hopplöst anti-intellektuell och förstockad medan general Charles Gordon, ”Khartoums hjälte”, lider av ett svårartat och destruktivt Messiaskomplex. Med mild ironi knuffar Strachey ned dem från piedestalen och gör dem komiska och groteska.
Eminent Victorians väckte enorm uppståndelse och inte bara för sin respektlöshet och de infama formuleringarna. Tajmningen var avgörande. Första världskriget hade berövat en hel generation illusionerna om ett etablissemang och en högre ordning som visste hur ett samhälle skulle skötas. Slutsatsen låg därför nära till hands att detta samhälles institutioner – skolan, militären, kyrkan och liberalismen – var medskyldiga till slakten på slagfälten. Hur hade de kunnat låta det ske? Vad man hade satt sin lit till visade sig vara ett gigantiskt hyckleri.
I förordet till Eminent Victorians skriver Lytton Strachey: ”Human beings are too important to be treated as mere symptoms of the past. They have a value which is independent of any temporal process – which is eternal and must be felt for its own sake.”
Det är en historikers credo men lika mycket en stridssignal för en ny tid med nya ideal. Den formulerades för hundra år sedan men har inte förlorat sin aktualitet. Dora Carringtons försynte bokmal visar sig vara en samhällsomstörtare. That’s the Bloomsbury spirit.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox











