Uppfyllda av harm

Knappt tio minuter efter att biljettluckan öppnat är allt slutsålt – över tusen biljetter. Ett sådant publikpådrag är få gästtalare förunnat, och det är trots allt ingen påve eller rockmusiker som kommer. Men entusiasmen är stor bland studenter och lärare vid Dukeuniversitetet när en vithårig och giktbruten socialist vid namn Bernie Sanders stannar till med sin turnébuss. Gorillor med öronsnäckor patrullerar vartenda hörn av Dukes ståtliga kapell och arrangörerna är på helspänn. Vermontsenatorns besök är – för att använda före detta vicepresidenten Joe Bidens favorituttryck – ”a big fucking deal”.

I presskön stiftar jag bekantskap med Bill, en ung man som har trötta ögon, fem dagars skäggstubb och i mungipan en löst hängande cigarrett. Bill berättar att han kommer från New York, där han bevakar amerikansk vänsterpolitik för CNN.

”Själv skriver jag för en svensk kulturtidskrift vid namn Axess”, svarar jag glatt. ”Fast egentligen arbetar jag här som psykiater.”

Bill tittar skeptiskt på mig. Ett sådant svar hade han inte väntat sig. Efter en stunds småprat om Zlatan och Henke Lundqvist ger sig min nye vän iväg för att intervjua ett par unga studentskor i entrékön. En av dem kånkar runt på ett stort plakat med texten ”UNION” – precis som Sally Fields fabriksarbeterska i 70-talsfilmen Norma Rae. Flickan med skylten förklarar i detalj för Bill varför Bernie Sanders är den ende politikern i USA som kan garantera lika rättigheter och frihet från diskriminering, dessutom garanterad sjukvård, utbildning och jobb åt alla människor i hela USA – eller varför inte i hela världen? Bill nickar ivrigt och antecknar för fullt, medan jag själv tackar min lyckliga stjärna för att jag inte behöver försörja mig som journalist. Efteråt frågar jag Bill om han egentligen gillar att intervjua vanligt folk om deras politiska åsikter.

”Det är väl inte precis min favoritsyssla”, medger Bill med en suck. ”Men vi måste komma ihåg att de här människorna är collegestudenter. När jag var i deras ålder hade jag inte heller en susning om någonting…”

Kvällens evenemang, som är tänkt att hedra Martin Luther Kings minne, är egentligen ett samtal mellan två parter – senatorn Bernie Sanders och den afroamerikanske pastorn William Barber II. Den senare må vara föga bekant för svenska läsare, men är en alltmer uppmärksammad figur i USA – i synnerhet bland demokrater i Södern. Pastor Barbers församling är egentligen belägen i Goldsboro – en gudsförgäten håla på North Carolinas bonnvischa. Han är dock mest känd som initiativtagare till ”Moral Mondays” – en manifestation mot diskriminering och social orättvisa som hålls en gång i veckan framför North Carolinas senatshus i huvudstaden Raleigh. Efter att delstatssenaten år 2016 klubbade igenom en lag som reglerade transsexuella individers toalettbesök – den ökända ”House Bill 2” – tog Barbers rörelse fart på allvar, och vänsterfolk kraftsamlade bakom den karismatiske predikanten. Vissa gick så långt som att storma senatshuset, för att senare låta sig arresteras av polisen för olaga intrång. Flera av mina egna kolleger har deltagit i ”Moral Mondays” – dock mig veterligen utan att hamna i finkan. Barbers moraliska måndagar har dragit till sig kritik från republikaner och fått det hånfulla tillmälet ”Moron Mondays”. Sådan uppmärksamhet tycks dock bara ha gynnat aktivisterna och dess pastor, som till och med fick hålla tal vid det demokratiska partiets nationella konvent för två år sedan. När William Barber och Bernie Sanders äntrar scenen på Duke Chapel ikväll råder det dock inget tvivel om vem den stora stjärnan är. Åsynen av dussintals tonårsflickor på första bänk som skriker hysteriskt vid åsynen av den sjuttiosexårige Sanders är rentav surrealistisk. Jag gissar att om det inte vore för den kyrkliga inramningen skulle trosor kastas mot den rodnande geronten uppe på podiet.

Kvällens moderator är dr Luke Powery, docent i homiletik (vad nu det är för något) vid Dukeuniversitetet. Diskussionens övergripande tema – hur det amerikanska folket kan bygga en ”moralisk ekonomi” – är som klippt och skuret för senator Sanders, som inleder med en inspirerad harang om allsköns ekonomiska orättvisor. USA:s tre rikaste personer har mer pengar än den fattigaste hälften. Amerika är världens rikaste land, men låter ändå miljoner av sina medborgare gå utan mat, sjukförsäkring eller collegeutbildning. Lösningen på dessa problem är slående enkel: ge allt åt alla. Sanders förespråkar allmän sjukförsäkring, gratis college och en nationell minimilön på femton dollar i timmen. Senatorn hävdar att en ”överväldigande majoritet” av amerikaner egentligen stöder hans agenda, men har hjärntvättats av storföretagen och massmedierna att rösta emot sina egna intressen. Han riktar ett anklagande finger mot pressläktaren, och manar oss alla att skriva mer om social och ekonomisk ojämlikhet, snarare än om presidentens senaste tweets och kuckelurande med avdankade porrskådisar. I ögonvrån ser jag min vän Bill rodna en smula, medan jag själv känner mig trygg i förvissningen att Sanders inte syftar på Axess.

Pastor William Barber, som inte verkar särskilt intresserad av fördelningspolitik, styr istället in diskussionen på rasfrågor. Barber ondgör sig över de tjugotre delstater som på senare år instiftat så kallade ”voter suppression laws”. Syftet med dessa lagar är enligt honom att förhindra minoriteter i allmänhet – och afroamerikaner i synnerhet – från att rösta. Pastorn går så långt som att påstå att afroamerikaners möjligheter att delta i den demokratiska processen är mer begränsade idag än vad de var på Martin Luther Kings tid! Detta låter förstås alldeles fruktansvärt, tills man inser att de ”rasistiska” lagarna egentligen bara stipulerar att medborgare ska uppvisa giltig legitimation för att få tillträde till valbåset. Det faktum att en betydande andel afroamerikaner av oklara skäl saknar giltig legitimation ligger bakom William Barbers anklagelser om rasism. Snarare än att föra krig mot röstförfarandet kan man tycka att han borde uppmuntra sina afroamerikanska bröder och systrar att förnya sina körkort, eller kanske rentav skaffa sig pass. Men sådana praktiska bestyr intresserar inte pastor Barber, som hittar bevis för ”systemisk rasism” i varenda buske. Det amerikanska folkets fesljumna inställning till social aktivism spårar han till det republikanska partiets ”Southern Strategy” – en cynisk plan att utnyttja motsättningar mellan svarta och vita i hopp om att splittra den progressiva rörelsen. Att en dylik strategi tillämpades i 60-talets presidentvalskampanjer är förvisso sant, men man frågar sig om dess skadeverkningar verkligen är så långtgående som William Barber hävdar. Av pastorns argumentation att döma skulle man kunna tro att Richard Nixons spöke alltjämt sitter bakom ett draperi någonstans i Washington och drar i nationens spakar. Man frågar sig också om mer sentida, radikala fenomen såsom Black Lives Matter möjligen kan ha spätt på sagda motsättningar, och hjälpt till att driva vita amerikaner i Donald Trumps famn.

Under kvällens gång står det alltmer klart att Bernie Sanders och William Barber representerar olika falanger i en synnerligen bräcklig och obekväm koalition. Pastor Barber är i grunden en etnisk aktivist – en förkämpe för sitt eget folk, vilket i detta fall råkar vara afroamerikaner. Förvisso klämmer pastorn in en och annan halvhjärtad appell för transpersoner, handikappade och puertoricaner i lägenheter utan rinnande vatten. Detta framstår dock mest som spel för galleriet, alltså de vita hipstrarna i publiken. Man frågar sig hur mycket William Barber – eller för den delen hans hundraprocentigt svarta pastorat – egentligen bryr sig om andra fashionabla offergrupper. Socialisten Bernie Sanders, som firade sin smekmånad i Sovjetunionen och har polat med såväl Fidel Castro som Daniel Ortega, kommer från en helt annan ideologisk planet. Under större delen av sin karriär tycks Sanders ha delat sina sovjetiska kamraters syn på mångkultur och identitetspolitik som källor till splittring och kaos. Denna övertygelse kan skönjas i senatorns invandringspolitik, som till nyligen var förhållandevis restriktiv. I en uppmärksammad intervju med journalisten Ezra Klein från år 2015 förkastade Bernie Sanders idén om öppna gränser som ett medel för miljardärer på högerkanten – i synnerhet de förhatliga Kochbröderna – att dumpa lönerna för landets låginkomsttagare. Artikeln orsakade stor skandal inom Demokratiska partiet, och den dåvarande presidentkandidaten Sanders tvingades att rätta in sig i ledet och avsvära sig sitt reaktionära stöd för nationalstaten. Idag, tre år senare, sjunger Bernie Sanders den fria invandringens lov – i likhet med Hillary Clinton, Mitt Romney, Kochbröderna och resten av USA:s politiska och ekonomiska elit.

Det är slående att Sanders, vars renommé som politiker helt baserar sig på hans ideologiska principfasthet och integritet, gjort en total kovändning i en fråga så central som den om invandring. Även om senatorn mestadels håller god min ikväll så förvrids hans pokerfejs en smula när diskussionen svävar ut i postmodernistisk rappakalja om osynliga strukturer och ”intersektionalitet”. Bernie Sanders anar nog innerst inne att hans socialistiska program knappast har någon chans i ett samhälle härjat av identitetspolitik och etniska konflikter. Som politisk representant för Vermont, USA:s näst vitaste stat efter Maine, har Sanders aldrig behövt bry sig om att vädja till minoriteter. Hans politiska ideal är nordeuropeisk socialdemokrati, och under valkampanjen 2016 gjorde han rent hus i USA:s bleksiktiga nordstater, medan han krossades av Hillary Clinton i de mer färgglada sydstaterna. Det visar sig nämligen att Bernie Sanders skandinaviska modell främst lockar till sig anhängare i trakter som påminner om Skandinavien.

I den mer mångkulturella Södern klingar senatorns kollektivistiska retorik desto mer ihåligt. Sina övriga brister till trots var Hillary Clinton åtminstone listig (och cynisk) nog att vädja till sina sydstatsväljares tribalistiska impulser, snarare än till något slags abstrakt, universell solidaritet. Demokraternas satsning på identitetspolitik tog sig rent parodiska former under fjolårets val av ordförande till partiets nationella kommitté. Det blev en kamp mellan två kandidater: Tom Perez – en jurist med nära kopplingar till latinamerikanska lobbygrupper såsom La Raza och Casa de Maryland, och kongressledamoten Keith Ellison – en praktiserande muslim och före detta medlem av den antisemitiska organisationen Black Muslims. Perez vann, och man kan fråga sig hur länge ett parti med sådana företrädare kommer att tolerera gamla, vita gubbar som Bernie Sanders.

Åter till estradsamtalet på Dukeuniversitetet. Efter ett lagom antal passionerade inlägg blir det dags för en så kallad Q & A, där medlemmar av publiken själva får lämna in frågor på små lappar. Praktiskt taget alla frågorna är – föga förvånande – av det mjäkigare slaget (”Vad ger er hopp för framtiden?” etc). Jag föreställer mig att min egen fråga till senator Sanders – ”Vill du ha det som i Sovjet, eller?” – raskt sorterades bort av moderatorn. Frikyrkopastorn William Barber, som är en mer fängslande talare än Sanders, diagnosticerar nationen med ett slags andlig hjärtarytmi, och hoppas att hans rörelse kan verka som en ”moralisk defibrillator” för det amerikanska folket. Barbers kardiovaskulära metafor är träffande, men påminner mig om hur mycket han växt i omfång sedan jag såg honom sist. Om den ostrunde prosten ska ha någon chans att uppnå sina ambitiösa, politiska mål bör han nog snarast se över sin diet. Bernie Sanders väljer i brist på specifika frågeställningar att slå in på ett nostalgiskt sidospår. Han berättar anekdoter från en gammal gruvstrejk som ingen i publiken kommer ihåg eller har hört talas om. Båda herrarna slår fast att fattiga människor av alla slag – vita, svarta och latinos – är ”naturliga allierade”, som president Trump försöker splittra med sin hätska retorik. Detta må låta vackert, men jag frågar mig om det egentligen stämmer. En intressant konsekvens av Trumpadministrationens hårdföra invandringspolitik är att arbetslösheten bland afroamerikaner har sjunkit till rekordlåga nivåer. Ett minskat inflöde av billig arbetskraft från Latinamerika har helt enkelt tvingat näringslivet att anställa fler inhemska amerikaner – inklusive svarta sådana. Alltså verkar det som om fattiga människor av alla slag – vita, svarta och latinos – är naturliga konkurrenter, snarare än allierade. Det tror åtminstone Donald Trump, och han nådde framgångar bland vita knegare i delstater som Michigan och Wisconsin just genom att håna internationalisternas paroller.

Även om vi bortser från det rent ekonomiska så ter sig demokraternas allians av förtryckta grupper synnerligen ohelig. Det är numera kutym för vänsterliberala skribenter att beskylla ”vita män” för all världens elände – från global uppvärmning till fattigdom i tredje världen. I sin bok What Happened beklagade sig Hillary Clinton över att vita, republikanska män förmådde sina fruar och döttrar att rösta för patriarkatets kandidat. Detta förkättrade, bleka gubbvälde är det enda som står i vägen för framtidens vänsterliberala paradis – regerat av en koalition av kvinnor, latinos, asiater, svarta, muslimer, handikappade, överviktiga och HBTQ-folk. I böcker som The Emerging Democratic Majority av John Judis och The Optimistic Leftist av Ruy Teixeira förkunnar demokratiska partistrateger att en sakta utdöende befolkning av vita lantisar snart kommer att lämna plats för denna brokiga allians. En central fråga som ingen i det demokratiska partiet vill ställa sig är: Hur ska alla dessa grupperingar kunna hålla sams när den demografiska revolutionen väl har ägt rum? Utöver sin kollektiva bitterhet mot det vita mansväldet tycks de inte ha så mycket gemensamt. Undersökningar visar till exempel att såväl homofoba som antisemitiska attityder är betydligt vanligare bland svarta än vita amerikaner. Afroamerikanernas relationer till asiater är inte mycket bättre sedan upploppen i Los Angeles i början av 90-talet, då tusentals koreanska småbutiker totalförstördes av svarta upprorsmakare. Mina egna intryck från arbete med mexikanska invandrare i USA är att de inte precis är överförtjusta i afroamerikaner (så kallade morenos), och helst undviker deras skolor eller bostadsområden. Snarare än att ta ut segern i förskott borde demokraterna kanske sansa sig lite och komma ihåg att få antaganden genom historien har visat sig så riskabla som det att min fiendes fiende är min vän.

Pastor Barber knyter ihop kvällens säck genom att jämföra Donald Trumps skattepolitik med slaveriet av svarta amerikaner. Medan applåderna ljuder och herrarna gör sorti slås jag av hur gammal och skröplig senator Sanders verkar. Med sitt kroniskt rödblossiga anlete och kaotiska hår ser sjuttiosexåringen ständigt ut som om han just rusat uppför ett par trappor. För Bernie Sanders blir det nog inga fler presidentval. Hur som helst framstår hans traditionella, socialdemokratiska ideal som nästan komiskt förlegade i dagens politiska klimat. Det demokratiska partiets framtid tillhör unga identitetskrigare som Tom Perez, Keith Ellison och William Barber. Att denna dragning mot etnisk populism skulle kunna leda till en ödesdiger splittring inom rörelsen tycks inte ha föresvävat någon i publiken, eller ens på pressläktaren. Kanske är demokraternas sympatisörer så uppfyllda av moralisk indignation och avsky för den sittande presidenten att de inte noterar vilken krutdurk de själva har under sig.