Sjömannens skräckfärd

I den antika litteraturen beskrivs ibland sjöfarten som en överträdelse av de gränser som har satts av gudarna, ett gammalt tabu som då sedan länge hade brutits. Genom sin teknik hade människan bemästrat ett främmande element och sammanbundit de länder som tidigare hade skilts åt av vattnet. Och då man är ombord på en båt, guppande på ett element som inte är ens eget och som endast motvilligt tycks vilja bära en, är det lätt att förstå upphovet till denna känsla. Kanske baseras något av laddningen kring flyget idag – den särskilda rädsla vissa kan känna inför att flyga och debatterna om dess miljöpåverkan – på en liknande känsla av att man gör något onaturligt, att man har överskridit en gräns.

När Samuel Taylor Coleridge skrev sin ballad om en gammal sjömans skräckupplevelser på haven, The Rimeof the Ancient Mariner, var det mot bakgrund av en strålande serie av sådana överträdelser. 1700-talets upptäcktsresor drevs, till skillnad från exempelvis spanjorernas härjningar i Sydamerika, inte enbart av vinningslystnad. Det rörde sig om systematiska företag som syftade till att nå en så fullständig kunskap som möjligt om länderna på jorden, om deras djurliv, deras växter och om de människor som bodde där. Att på detta sätt mäta världen var också att beröva den dess förtrollning. Där tidigare seklers resenärer gärna berättat sagor om de vidunder de hade mött i fjärran länder, var man nu mån om att ge rationella förklaringar till det man observerade och att inlemma exotiska fakta i de vetenskapliga tankesystemen.

Den litterära romantiken kom bland annat att innebära en återkomst för de känslor som man då hade utestängt: skräcken, undran, känslan av att världen inte ryms inom eller enkelt kan neutraliseras av det mänskliga förnuftet. Denna rörelses begynnelse i England kan dateras till den samling i vilken The Rimeof the Ancient Mariner först publicerades: Lyrical Ballads, som Coleridge tillsammans med William Wordsworth gav ut 1797.

The Rimeof the Ancient Mariner, eller Balladen om den gamle sjömannen som den heter i Axel Englunds nyöversättning (Ellerströms förlag) är en berättande dikt, och som sådan i princip möjlig att sammanfatta. Men då det är välkänt att parafraser får det sublima att låta idiotiskt, räcker det med några hållpunkter. Dikten skildrar hur en bröllopsgäst hejdas av en vilt stirrande gammal sjöman som håller kvar honom och tvingar honom att lyssna på hans historia, om hur han har färdats med ett skepp, dödat en albatross som har slagit följe med sjömännen och därefter kastats in i en mardrömslik resa runt haven, i en lång spiral av fruktansvärda andesyner och outhärdliga väderförhållanden. Förbannelsen bryts slutligen genom att sjömannen sonar sitt brott och försonas med skapelsen. Han får åter sätta fötterna på fast mark, men döms att likt den vandrande juden ständigt driva runt och berätta sin historia för de människor han träffar på.

Dikten är skriven i samma enkla folkvisestil som präglar samlingen Lyrical Ballads som helhet. De korta stroferna med sina vardagliga ordval betecknade då en revolt mot idén om ett poetiskt språk så som det hade kodifierats av 1600- och 1700-talets smakdomare. Formspråket var på sitt sätt ett bidrag till tidsålderns revolutionära tendenser: det visade på ambitionen att minska klyftan mellan skilda samhällsklasser. I sina dikter om det enkla folkets omständigheter, om promenader i skogen och naiv fromhet, strävade Wordsworth efter att visa hur det låga och det höga hängde samman. Coleridge avvek dock från denna form av idealistiskt socialreportage genom sin dragning till det exotiska och demoniska. I den opiumrusiga Kubla Khan skulle han skapa en av romantikens mest visionära dikter. Men medan denna är diffus, kan dikten om sjömannen sägas präglas av en balans mellan det folkliga och det fantastiska: den primitiva berättartekniken med dess avsaknad av psykologi blir den perfekta formen för den hallucinatoriska färden över haven.

Diktens medryckande rytm får oss att utan vidare acceptera det orimliga och att inte ifrågasätta logiken bakom de skildrade handlingarna eller händelserna. Från den märkliga upptakten via det omotiverade mordet till kosmos omvandling till kaos framskrider berättelsen med drömmens automatiska övertalningsförmåga. Mördandet av albatrossen och det påföljande straffet blir det mörka mysterium som dikten kretsar kring, och som lockar till allegoriska utläggningar om naturens kraft och människans högmod. Diktens sensmoral ger också argument för en kristet ekologisk läsart, men man bör påminna sig att ordet förs av den traumatiserade och psykotiske sjömannen. Behållningen bör kanske hellre sökas i diktens gestaltning av människans utsatthet i ett universum där vårt eget inre är lika svårbegripligt –som yttervärlden. Axel Englunds efterord till utgåvan, i verkligheten snarare en akademisk artikel, visar på intressanta tolkningsmöjligheter i ljuset av nyare teorier om kultur och ekologiska sammanhang.

En stor del av diktens dragningskraft ligger just i denna kombination av det enkla och det sofistikerade. Den är lättförståelig men också mångtydig, och skrivsättet präglas av en balans mellan naivitet och beräknande konstfullhet. Även det nästan tautologiska känns helt rätt:

Day after day, day after dayWe stuck, nor breath, nor motion;As idle as a painted shipUpon a painted ocean.

Denna enkelhet tycks göra dikten på en gång lämplig och olämplig för att översättas. Å ena sidan finns inga större svårigheter med att approximera originalets mening, å andra sidan krävs en verkligt tonträffande omdiktning för att inte företaget ska kännas lönlöst. Man kan jämföra med en annan poet som Heinrich Heine (senast översatt av Malte Persson 2015), vars dikter inte är svåra i gängse mening men där översättaren måste lyckas återge deras underliggande hållning genom nyanser i versmusiken. Hur klarar då Axel Englund denna utmaning? På det stora hela utmärkt väl. En jämförelse mellan översättningen och originalet – vilken vågat nog inkluderats i utgåvan – visar på många eleganta lösningar och välavvägda kompromisser mellan meningen och rytmen.

Man kan notera att den engelska romantiska poesin numera nästan i dess helhet finns i moderna svenska översättningar. Efter Gunnar Hardings trilogi av synnerligen välgjorda introduktioner och översättningar (En katedral av färgat glas, Och drog likt drömmar bort, Där döda murar står) var det väl främst Coleridges dikt om sjömannen som saknades.

Man kan naturligtvis fråga sig om huruvida dessa översättningar behövs, då ju de flesta svenskar läser engelska. Men det vore att missförstå deras betydelse. De bidrar till att hålla igång en dialog mellan de på en gång så lika och olika svenska och engelska språken på skilda stadier av deras historiska utveckling. I en annan dikt än den som här diskuterats använder Coleridge ordet ”tairn”, vilket nog kan få även dem med engelska som modersmål att sträcka sig efter ordboken. Men en svensk behöver egentligen bara lyssna sig fram till vad som döljs där: det vackra ordet ”tjärn”.