Mot pöbeliseringen

Alexander von Schönburg har redan flera bästsäljare i sin verkförteckning; hans nya Die Kunst des lässigen Anstands – svåröversatt, handlar på ett ungefär om konsten att vara avspänt stilfull och ärbar – har i kulturredaktörskretsar räknats till de bästa fackböckerna i Tyskland under hösten, och har också fått ta stor plats i ledande tysk press, radio och tv. Där han då inte sällan presenterats även med sin grevetitel: Alexander Graf von Schönburg-Glauchau. Så småningom med tillägget att han tillhör en ätt med anor från 1100-talet och kejsar Barbarossas hov. Glimtar från hans uppväxt, familjeförhållanden och en räcka släktanekdoter – en del små indiskretioner inräknade – är instuckna i de sammanlagt 30 kapitlen.

Till saken hör att släkten förlorade sina egendomar, inklusive slottet de bebott i mer än 800 år, vid krigsslutet, då den fördrevs av den sovjetiska ockupationsmakten; von Schönburgs far fick växa upp hos släktingar i väst istället – som ännu bodde i palats och hade det gott ställt; den materiella nöden slapp de, ändå. Författarens mamma var också flykting, från Ungern, hade flytt undan kommunisterna 1956.

Han har inget alls emot att påtala familjens förluster och brist på rikedom, märker man; sammantaget blir det ett visst koketterande med saken. Personligen stör jag mig en del på en rätt hög dos av nobility-namedropping. Inklusive engelska kungahusets – som författaren är besläktad med via hustrun (född prinsessa, av Hessen). Nå, som aristokrat har han traditioner att förvalta.

Hade historien sett annorlunda ut, och om det inte hade varit för att han måste arbeta för brödfödan, hade han nog aldrig blivit journalist, har han sagt. Eller skrivit några böcker. Men han ger intryck av att vara nöjd med sin lott; en nobel hållning; han bor i en etagevåning i Berlin med sin familj. Har bland annat varit redaktör på ansedda Frankfurter Allgemeine Zeitung, skriver numera för Bild.

von Schönburg ser det som en rebellisk handling att komma dragande med ”27 gammaldags dygder för idag”, som undertiteln på hans nya bok lyder. I tider av tilltagande normupplösning är det nog det. Rentav normkritiskt i sig, ju. Såtillvida högst modernt. På listan står bland annat vänlighet, coolness, tolerans, kosmopolitism och måtta.

På samma gång har Alexander von Schönburg en förkärlek för högmedeltida riddarsagor. Kanske tänker han sig att det gick till som i den höviska diktningen på borgen där hans förfäder residerade, dåförtiden? Högst sätter han berättelsen om kung Arthur, som framgår redan av de första sidorna; i den mest berömda versionen av sagan skildras exempelvis ett helt modernt äktenskap, som författaren ser det, nämligen det mellan lady Ragnelle och sir Gawain, där kvinnans suveränitet och självständighet är uttalat självklara rättigheter. (Trohet och kyskhet ingår också i von Schönburgs dygdelista).

Det som alla berättelser i riddargenren förmedlar är framförallt detta: att det är möjligt att civilisera sig. Att behärska de ”lägre och småsinta och råa instinkterna”, med von Schönburgs formulering: det är i protest mot att dessa har fått allt större manöverutrymme som han har skrivit boken. För att sätta något emot den egomani och (moraliska) godtycklighet som är credot för dagen – han avskyr den förhärskande allt-är-okej-mentaliteten.

Hur vore det med en ny form av ”nobilitet”, som motrörelse till den poststrukturalistiska tidsandan? frågar han sig. Det handlar då inte om etikettsregler och annat utanverk, utan om en speciell hållning. En livshållning. En sådan är ju inte medfödd, utan den förvärvas; han själv råkar vara tämligen väluppfostrad, enligt gammal sedvänja. Men han lyfter fram egna brister också. Sympatiskt nog påpekar han tidigt att kanske han bara beskriver den person som han någon gång gärna skulle bli: varje bokprojekt är ju även en form av självterapi. Tills vidare tröstar han sig med vad Norbert Elias skrev i sitt monumentalarbete om civilisationsprocessen: att denna ännu inte är avslutad. Vi blir aldrig riktigt färdiga.

von Schönburg är en underhållande iakttagare av samtidens seder, och brist på sådana. Lätt på handen. Inte alltför djupsinnig. På sina ställen är den avspända stilen litet pladdrig, slängig – men han är påläst och bildad, och har gott om poänger. Lustiga ibland. Hans ärende är i grunden ändå av den allvarliga sorten.

Avstamp för sin uppdaterade dygdetik tar von Schönburg naturligtvis hos Aristoteles, och dennes nikomachiska etik. Främst bland tänkare sätter han Thomas av Aquino, kyrkofadern från 1200-talet, som det refereras till på flera håll i boken. Alexander von Schönburg är för den delen bekännande katolik; att han här och där plockar uttryck ur traditionell kristen dygdelära är så att säga naturligt för honom – det görs inte enbart av det skälet att Västerlandets kultur och tankevärld till väsentliga delar bygger på den.

Någon som möjligen kommer att tänka på den omtalade Jordan B Peterson och dennes tolv ”livsregler”? Visst, det ligger nära till hands. von Schönburg har också läst den, tycks ha gillat vad han såg, och han hänvisar också kort till Peterson på ett par ställen. Men där den kanadensiske professorn betraktar dygderna och Bibeln ur psykologisk synvinkel, har den tyske aristokraten en annan utgångspunkt. Mer av inifrånperspektiv; Jordan Peterson är ju heller inte själv kristen, snarast agnostiker.

Allra överst i von Schönburgs dygdeförteckning står Klugheit. Klokhet. En egenskap som mer eller mindre är en förutsättning för de övriga 26. På andra plats kommer humor. På tal om Bibeln: han kan se en absurd komik i en del bibliska texter. Vilket kanske är överraskande för en och annan. (Man får i detta kapitel också läsa om von Schönburgs framlidne svåger och dennes sinne för practical jokes, exempelvis på party med shahen av Iran i Sankt Moritz; att det kunde bli en smula bisarrt tillskrivs att fursten Johannes von Thurn und Taxis varit både mobbad och strängt hållen som barn, under nazitiden.) Bibelns paradisscen, där Adam gömmer sig – för en allvetande, allseende Gud – har slapstick-kvaliteter, tycker Alexander von Schönburg. I stil med favoriten i humorklassen Larry David som han framträder i tv-serien Simma lugnt, Larry.

Den dygd Alexander von Schönburg själv har svårast med är Bescheidenheit. Anspråkslöshet, nr 4 i ordningen. Han är inte särskilt bra på det. Hans yrkesval talar exempelvis om ett visst tvång att meddela sig, vilket inte är särskilt bescheiden, som han sagt i ett radioprogram. Å andra sidan: förmaningen att vara anspråkslös var den oftast förekommande tillsägelsen, då han växte upp; kanske hänger det ena ihop med det andra.

I medierna har han kallats ironisk sedeskildrare. Hans tidigare böcker har också de varit försök att få lite hyfs och finess på folk och deras förehavanden, i både den lilla och stora världen. En av dem handlar om konsten att ”bli fattig med stil”, enligt omslaget och kommentarer jag sett. Jag kan inte uttala mig om innehållet – men jag reagerar mot uttrycket, det bär på ett slags nonchalant hån mot dem som har det sämst ställt – fast kanske är det förlagets marknadsförare som är ansvariga för den klämkäcka titeln. von Schönburg verkar ha ett gott hjärta. Och han har även en skarp blick för samhällsandan, hur den tar sig uttryck, och vad den gör med oss. Argumenten är hållbara. Analysen klar som såpbubblor.

Han får saker och ting att verka lätta. Också det som är svårt; det är väl bland annat det som är elegans; att bli en bättre människa kräver ansträngning. Han har också förmågan att se, och lyfta fram, betydelsen av de små, små gärningarna och gesterna. Jag känner att jag befinner mig i kultiverat sällskap under läsningen.

Die Kunst des lässigen Anstands är något så otidsenligt som en uppbygglig bok. (Vilket inte har något som helst med självoptimering att göra.) Mest uppfriskande, faktiskt.

I slutkapitlet har så författaren en annan ton, allvarligare än i de föregående. Här citerar han bland andra Dietrich Bonhoeffer, den protestantiske prästen: ”Vi står mitt i en pöbeliseringsprocess i alla samhällsskikt”, antecknade Bonhoeffer i ett personligt dokument ett par år före nazirikets sammanbrott, innan han fängslades som oppositionell och avrättades. Parallellen till (den politiska) utvecklingen i dagens Europa är inte långsökt. Bonhoeffer efterlyser ädelmod, aktning, offrad bekvämlighet, ett återfinnande av borttappade kvalitetsbegrepp. von Schönburg vill påminna om det högrelevanta i dessa ord.