Frågan om vad eller vem skogen egentligen är till för är nog ett rätt så modernt ämne. Den invandrade finnen som svedjade jorden mitt ute i ingenstans gick nog inte och grunnade på det. Inte heller den resande som hoppades slippa vada fram efter nästa krök. Säkert inte heller bonden som hoppades att barnen inte skulle bli rivna av vargen på vägen hem från byn. Skogen var skogen. Vi idag funderar inte så mycket på vad luften är till för, mer på om det blåser eller inte.
Men jämförelsen är inte riktigt rättvis. Äldre tiders skog hade ett eget liv. Långt tillbaka i civilisationsdimmorna hade träd, stenar och sjöar egna andar, eget liv. Träden trädde sedan fram som förmedlare mellan människa och gudom. I Uppsala höll en idegran upp djur- och människooffer. På en liten ö bland forsarna strax norr om Dnjeprs utlopp i Svarta havet mottog en stor ek offer från förbipasserande vikingar.
Skogen alstrade helt nya livsformer som vättar, skogsrån, troll, tomtar och älvor. Varelser som var en organisk del av skogen, men som också existerade i sin egen rätt.
Frågan är om vi kan kalla dem fantasifoster i modern mening. Människor förr ”fantiserade” inte när de uppfattade dem. Det fanns ingen kreativ process. Det fanns en kollektivt erkänd sfär av parallellt liv i dunklet mellan trädstammarna. Fram till för bara hundra år sedan föreställde man sig en värld av skogstroll så som vi föreställer oss historiska skeenden: En verklighet som vi inte direkt kan ta på, men som likväl tillhör vår realitet.
Skogen bär inte bara med sig virke och promenadmöjligheter. Den är viktig för ekonomin, och promenader är vederkvickande, men det finns en outtalad tomhet däremellan – något som inte har med den nya andlighet som sägs finnas i naturupplevelsen att göra. Den innefattar också en levande kulturhistoria inpräntad i det kollektiva medvetandet. En historia av suggestivt påträngande folktro som infinner sig vid mötet med skogen. Faktiskt bara vid tanken på skog.
I detta infinner sig med David Thurfjells hjälp begreppet ”kulturella ekosystemtjänster”. I den kategorin tänker sig svensk byråkrati fånga skogens personliga och kulturella betydelser. Låt vara, det är bättre inget. Men det verkar onekligen vara av samma karaktär som ”mörk materia”: det vill säga något man egentligen inte har en aning om.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som får det att skära i svenska hjärtan när sågen skall till att hugga i vissa träd. När den gamla eken framför SVT:s hus på Gärdet i Stockholm, ”TV-eken”, skulle fällas var det en riksnyhet med protester och åtföljande lidelsefulla kommentarer kring journalisternas sorg.
Många år tidigare hade Stockholms styre förvandlat de omistliga Klarakvarteren till grus och damm och stod i begrepp att fälla almarna i Kungsträdgården. Då, men först då, skred stockholmarna ut för att fysiskt hindra vidare åverkan. Vänsteraktivister sida vid sida med välbärgade Östermalmsbor, i en omformulerad tanke om trädets helighet, överskred allt och övertrumfade såväl klassgränser som stadsskövling.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox









