Karl Marx var ständigt arg

Om det finns något som blivit dödförklarad oftare än Karl Marx torde det vara den kapitalism över vilken han själv lät begravningsklockor ringa. Ryktet om de bådas snara hädanfärd tycks dock vara överdrivet. För trots alla förutsägelser om kapitalismens sammanbrott har den visat sig ha en häpnadsväckande förmåga att förnya sig och överleva de många kriser som åtminstone sedan Marx egen tid ansetts förebåda dess undergång.

Samtidigt har mången borgerlig begravningsentreprenör, som trott sig en gång för alla ha spikat igen kistan över Marx och marxismen, besviket tvingats konstatera att liket lyft på locket, stigit upp och högst levande lämnat histo­riens kyrkogård.

När det nu har utkommit en ny engelsk översättning av Kapitalet, Marx mest omtalade men kanske minst lästa verk, Capital. Critique of Political Economy, Volume 1, i översättning från tyska av Paul Reitter, finns det anledning att ställa sig frågan om Marx dåtida betydelse, och än mer vad hans tänkande har för mening idag.

Vilken Marx är det som gång på gång återuppstår för att bekämpa den innevarande ordningen? Vid mitten av 1840-talet, i tjugofemårsåldern, kom Marx i ­närmare kontakt med två ­samhälleliga före­teelser som mer än andra skulle prägla hans tänkande: proletariatet och de socialistiska idéerna. Friedrich Engels var den som först av de två skildrade den framväxande industrialismen och arbetarklassens förhållanden däri. Det skedde i det numera klassiska reportaget från 1845 med titeln Den arbetande klassens läge i England.

Det arbetet var bara ett i en mängd som i tiden ägnades den så kallade sociala frågan, vilken väcktes av en stigande oro över städernas växande fattiga befolkning, ”den farliga klassen”, som den benämndes. Den sociala frågan kom med ökande industria­lisering att inbegripa arbetarnas ställning och betydelse, inte i spåren av de strejker som från 1830-talet och framåt flammade upp. Frågor om arbetsvillkor och arbetets organisering, och därmed arbetarklassens politiska roll, började ställas. Kraven på politiska rättigheter och social jämlikhet formulerades allt tydligare och mer frekvent.

Fram till revolutionsåret 1848 är Marx och Engels teoretiska ­arbete intimt förbundet med politiskt arbete. Det gällde, som Marx formulerade det, att inte bara förklara världen, utan att förändra den. Hur detta skulle ske, vilka politiska vapen som arbetarklassen skulle använda, var under hela Marx liv en stötesten, som inte minst Bruno Leipold visar i boken Citizen Marx (2024).

De var inte längre nöjda med att bara se konflikten i samtiden som den mellan rika och fattiga. De ville söka svaret på frågan: hur samlas vid samhällets ena pol ­rikedom och välstånd, medan vid den andra, fattigdom och nöd?

Det var i egenskap av engagerade politiska revolutionärer och föreningsmänniskor som Marx och Engels (mest Marx) författade det berömda Kommunistiska manifestet år 1848. Där slår författarna fast att klasskampen i det nuvarande historiska läget reducerats till en kamp mellan två klasser: kapitalisterna och proletariatet. I den kommande historiska epoken är det arbetarklassen som representerar möjligheten och nödvändigheten av ett nytt samhälle. Proletariatet är bärare av framtiden och har inget att förlora utom sina bojor.

I en rad utgivna och outgivna texter från 1840-talet och framåt går det att följa hur Marx och Engels söker sig fram till denna samhällssyn. Fundamentet rör dels en uppfattning om historien som lagbunden. Den hade Marx fått från Hegels storslagna historiefilosofi, kompletterad med upplysningens teorier om en utveckling i sta­dier,­ där det ena dominerande samhällssystemet naturligt följer på det andra. Här växer socialismen fram ur kapitalismen. Dels handlar det om en radikal syn på produktion och ägande. När Marx utformar sin arbetsvärdelära utgår han från den klassiska politiska ekonomin hos Adam Smith och David Ricardo. Redan John Locke hade på 1600-talet framhållit hur ägande på ett logiskt sätt uppstår genom förädling av naturen: den som förädlar oägd natur har också rätt till den och dess produkter. Marx för den tanken vidare och anför att i så fall äger arbetaren i djupaste mening frukten av sitt arbete, dess produkt. Kapitalisten förädlar inte naturen, det gör arbetaren, följaktligen borde arbetaren disponera över och äga det som produceras, inte som individ men som samhällelig klass. Istället får arbetarna bara en ­liten spillra i form av en mager lön av det värde de skapat, resten tar ägaren hand om som vinst, mervärde.

Också här såg alltså Marx något lagbundet och logiskt inbyggt i världen. När senare tiders marxister och postmarxister använder hans tänkande om konflikten mellan arbete och kapital som modell för rättvisekamper mellan andra typer av grupper, där en grupp anses vara gynnad på den andres bekostnad, missar de detta grundläggande hos Marx: motsättningen mellan ”­arbetsköpare” och ”arbetssäljare” är inbyggd i deras relation, de båda parterna betingar varandra. Detta är alltså en logisk relation tydliggjord genom en rationell iakttagelse, inte bara ett sociologisk-empiriskt konstaterande. Det ligger i sakens natur att vinsten från förädlingen tillhör någon, frågan är vem?

Senare sammanfattade Marx: Med kapitalismen kommer ”förbittringen att öka hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom det kapitalistiska produktionssättets egen mekanik. Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt som växt fram under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.” (Kapitalet)

Med revolutionernas nederlag runt om i Europa åren kring 1850 kom Marx att dra sig undan den aktiva politiken för att ägna sig åt vad han kallar ”kritik av den politiska ekonomin”. Krönet på det arbetet utgörs av Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess, (som den fullständiga titeln lyder).

Den utkom första gången 1867 och var avsedd som en anatomi över det kapitalistiska samhället. Marx tänkte sig fyra delar i ett mäktigt verk ägnat det samhälle han ville ersätta med ett annat. Men förs­ta boken skulle bli den enda som trycktes under hans livstid. Kapitalet var ett ständigt pågående och föränderligt work in progress. Omedelbart efter utgivningen påbörjade Marx en revidering av verket, och en andra upplaga utkom 1872 (följd av en tredje och fjärde efter hans död).

Marx var en glupsk och ytterst produktiv läsare, hans utkast fyller de efterlämnade anteckningsböckerna. Under framväxten av hans magnum opus inspirerades han av de vetenskapliga upptäckterna i sin omedelbara samtid: Darwins evolutionsteori, ­George­ von Mauers och Lewis Henry Morgans utläggningar om tidiga, primitiva samhällens egendomsgemenskap, kemisten Justus von Liebigs forskning om de kemiska preparatens förödande inverkan på det moderna jordbruket.

Vad för slags bok är då Kapitalet? Är det ett vetenskapligt arbete som riskerar att bli lika förlegat som varje annan vetenskap från 1800-talet?

Eller är det ett extraordinärt litterär-filosofiskt försök, rentav en gotisk roman där läsaren får följa den mörke skurken herr Kapital som förslavande och förstörande drar fram genom historien, ständigt uppbjuden till en sista strid av den revolutionäre framtidsmannen Proletär?

Utgivaren av den nya engelska översättningen, Paul North, lyfter inte i första hand fram Marx metod utan hans ressentiment, hans rasande vrede. Det är väl känt att Karl Marx var en mycket arg man, med en ilska som minner om Akilles i Homeros Iliaden, vars första rader lyder:

Vreden, gudinna, besjung som
brann hos Peliden Akilles,
den som sänt tusen kval över
olyckfödda akajer!

Vreden dominerar ­Homeros dikt och vreden är Karl Marx bränsle. Som person anses Marx ha varit lättirriterad och snar till ilska. Många är berättelserna om hans utbrott och de hårda ord och sarkasmer med vilka han angrep såväl vänner som fiender – inte minst kunde han vräka okvädingsord över de vänner han kom att betrakta som svikare och fiender.

”Vad är det för ett bärsärka­raseri som åter gripit dig?” undrar vännen Bruno Bauer i brev från tidigt 1840-tal. En senare biograf, Isaiah Berlin, menar att han levde innesluten i ”ett moln av vrede och förbittring”. Och Arnold Ruge, medarbetare i ett av de tidskriftsprojekt som den unge Marx var inblandad i, talar om hur ”irriterad och hetlevrad” han är, ”inte minst när han arbetat sig sjuk och inte gått och lagt sig under tre, fyra nätter i rad”.

I sitt ursinne kunde Marx stundtals, som i sina förklenande uttalanden om den tyske dandyn och socialisten Ferdinand La­salle,­ hemfalla åt rent rasistiska kommentarer (”negroida drag”, ”judisk fysionomi”).

Föremålen för Marx vrede växlade under hans liv, menar North, och kan långt ifrån förklaras som enbart ett uttryck för personliga psykologiska egenskaper, som Isaiah Berlin gör. Den subjektiva ilskan sökte en objektiv grund. Där den grekiske hjälten slungade sin vrede mot en stad, dess härskare och invånare, var Marx anatema slungat mot det samhälls­­­­­sy­stem han levde under.

Även om Marx själv framhöll att han inte var marxist så är det av honom och Engels tecknade historiska utvecklingsschemat en grundbult i all form av marxism som har uppstått efter Marx död. På det byggde Lenin sin lära, dock med en avgörande skillnad: ­Lenin litade inte till arbetarklassens spontana förbittring, utan menade att detta begränsade medvetande måste smidas till revolutionärt stål av det kommunistiska partiets hårda kärna, avantgardet.

I alla typer av kommunist­partier som har funnits har man alltid varit nitiskt upptagen av att odla ett ”proletärt klassmedvetande”. Under den sovjetiska perioden utvidgades klassperspektivet till att även gälla synen på kunskap och vetenskap; arbetarna skulle ha en egen sådan. Identitetspolitik ­avant la lettre.

I det tänkande som Perry Anderson i en inflytelserik bok ka­­l­lade­ för ”västmarxism” omvandlas det leninistiska klasshatets organisatoriska nödvändighet till en filosofisk diskussion om det borgerliga samhällets indoktrinering, dess ideologiska hegemoni.

Liberalismens universalism och välfärdsstatens välstånd som i hög grad kom arbetarna till del ansågs stå i vägen för utvecklandet av en sann insikt hos arbetarna om att de ofrånkomligen och i objektiv mening är förtryckta av systemet. Det är en tanke som utvecklas av Soren Mau i boken med den talande titeln Mute Compulsion ett tyst tvång som lamslår varje ansats till revolt mot det bestående.

Läsningarna och omläsningarna av Karl Marx har varit och är många. I början av 1960-talet handlade det om återupptäckten av den unge Marx, han som talade om människans alienation och det moderna främlingskapet inför såväl det egna arbetet i synnerhet som det borgerliga samhället i allmänhet.

Efter murens fall och Sovjet­unionens sammanbrott ­verkar behovet av nytolkningar av Marx ha ökat. Det som nu skjuts i bakgrunden är en tidigare betoning på att organisera klasskampen i partier och fackföreningar. Det utlovade arbetarnas paradis, som den ena koryfén efter den andra lovade medborgarna i de tidigare öststaterna, upplöstes som en hägring i öknen. Med den försvann också de organiserade kommunistiska partierna. Klasskampen tog mer eller mindre slut. Marx som klasskampsteoretiker hamnar i skymundan.

Så vad är det då för Marx som återuppstått ur socialismens aska?

Sven-Eric Liedman kan i sin omfångsrika biografi Karl Marx (2015) sammanfatta Marx aktua­litet med att det centrala i arvet efter Marx är ”kritiken av den politiska ekonomin… I själva verket gäller kritiken av hela det kapitalistiska samhälle som Marx levde i och som vi fortfarande – om än på en annan nivå – lever i.” ­Detta är för många Marx roll idag, en genomskådande kritiker av vårt sätt att leva, i helg och söcken, som arbetstagare till män och kvinnor, förtryckta och utsugna.

Detta är förstås ett minst sagt omfattande projekt. Men kanske kan en huvudfiende skönjas: tendensen att allt fler områden av livet dras in i varucirkulationen och underordnas kapten ­Kapital. Marx – liksom många andra i hans och vår tid – kände vånda och/eller avsky inför pengarnas kraft och makt. Redan i hans samtid var pengarnas inflytande exponerat och kraftigt kritiserat. Det var den konservative Thomas Carlyle som myntade uttrycket cash nexus, vilket senare plockades upp av Marx. Och en av hans favoritförfattare, Honoré de Balzac, gjorde penningens roll i samhället till ett av de viktigaste motiven i sina böcker.

I roman efter roman gestaltar Balzac sin övertygelse att synen på pengar som viktigare än allt annat gör människan självupptagen och grym, och fördärvar hennes inneboende känsla för sanning, äkthet och vad som är väsentligt i livet.

Närmare det mer unika med Marx kommer vi när vi undersöker kapitalet och dess tillväxt som kapitalismens grund. För Marx är det uppenbart – och bortom den enskilde kapitalistens egen påverkan – att kapitalets uppgift är att förmera sig. Det måste öka och växa, det kan inte bara bestå och ingenting får förbli där det är. Allt måste ständigt vara i rörelse. Det sker på bekostnad av allt, arbetarnas hälsa och utvinning av naturen, menar Marx. Han talar nu om ämnesomsättningen mellan människan och naturen.

I klimatorons tid har dessa tankegångar omfamnats av den riktning som kallas ekosocialism, vars tidiga grundskrift är John Bellamy Fosters Marx’s Ecology. Materalism and Nature (2000). Han och många som gör en ekologisk läsning av Kapitalet lyfter fram de reflektioner Marx gör, efter det att denne har tagit del av kemisten Justus von Liebigs forskning kring det begynnande kapitalistiska storjordbruket: ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utvecklas genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.”

För den traditionella marxismen gällde det att låta produktionsmedlen övergå i allmän ägo, eller i ingens ägo, att upphäva privategendomen. För de nya Marxläsarna räcker det inte med att ta över fabrikerna – arbetarna ska och måste lämna dem. Hela det industriel­la sättet att producera ska i grunden byggas om, eller helt raseras.

I denna förändring är inte längre arbetareklassen att lita på, som en av dessa teoretiker – Moishe Postone – tycks mena i sin bok Time, Labor and Social Domination. A Reinterpretation of Marx’s Critical Theory (1996). Dessa nya ”marxister” ser i själva det sätt på vilket arbetsprocessen under kapitalismen är organiserad ett apokalyptiskt hot mot människor, djur och natur. Vältalig företrädare för denna hållning är exempelvis Kahei Saito i Marx in the Anthropocene (2020).

Därmed är arbetarklassen inte längre bärare av framtidens samhälle, ej heller är dess ställning som den mest utsatta samhälleliga klassen under kapitalismen, den utsugna arbetaren, nu huvudsak. När ekomarxisterna eller flera and­ra rättviserörelser eller aktivister likt Karl Marx vill dra upp hela det existerande samhällets grundbetingelser med rötterna, är deras filosofiska grundantaganden helt andra. Nu är vi snarare tillbaka till 1840-talets fattiga och rika. ­Vreden har de emellertid behållit.

I mitten av 1860-talet ombads Marx bedöma den franske filosofen Pierre-Joseph Proudhons betydelse. Redan på 1840-talet hade Marx gjort upp med dennes teorier i Filosofins elände, men han samlade sig likväl till ett omdöme: ”här och där avslöjar han en djup och genuin känsla av indignation över sakernas tillstånd, en revolutionär äkthet”.

Alltså: I allt väsentligt hade Proudhon alltså fel, men upprördheten är värd beröm. På samma sätt verkar många idag närma sig Marx: man lyfter fram och använder upprördheten över den värld man finner vara ur led. Kanske är det just den akilleska vreden som gör att Marx ständigt föds på nytt och används i varje kamp där man söker en uppdelning i förtryckta och förtryckare.

De svala liberala kritikerna sätts oupphörligt i arbete och hamnar ständigt i underläge. Frågan är hur länge de har orken, när vreden saknas.