Självcensuren breder ut sig

Vid ett mingel nyligen anförtrodde en skribent mig att han undviker att skriva om Israel och Palestina. Det kan få så obehagliga konsekvenser. Bara ett par dagar före det samtalet hade en 34-årig man dömts för ofredande mot reportern Inas Hamdan, efter att han stått utanför Hamdans lägenhet med en grupp Palestinaaktivister och i megafon ropat att hon ”stöttar folkmord”. I domen konstaterades att ”ofredandet var riktat mot en journalist i hennes yrkesutövning, och i förlängningen mot att påverka den allmänna åsiktsbildningen”.

Ja, det var just det där sista. Aktioner av det slaget är till synes riktade mot en enskild journalist, men de är samtidigt en kraftfull signal till hela kåren och till alla som skulle vilja delta i debatten. Inas Hamdan hade rakt rapporterat om vad hon uppfattat vid en Palestinademonstration: Hamassympatier. Andra journalister har fått se sina ansikten klistrade på plakat, som under Göteborgs bokmässa i höstas. Då hängdes bland andra Hynek Pallas och Anne Lagercrantz ut som folkmordsvurmare med samma metoder som nynazister använde mot journalister vid Bokmässan åtta år tidigare.

Samma vecka som jag pratade med skribenten på minglet och som domen om ofredande mot Inas Hamdan kom, publicerade USA-reportern Malin Ekman en intervju med författaren Jens Liljestrand. Denne är ju emellanåt ute i kulturdebatten, ofta vilt svingande, till synes orädd. Men när det gäller Israel-Palestina (och transfrågan) håller han låg profil, bekände han för Ekman: ”Man riskerar att mötas av ett sådant raseri så jag upplever att många bara undviker att skriva (…) Det är ett sådant högt pris att betala för att ifrågasätta etablerade sanningar att man undviker att göra det. Man undviker att ens ställa frågorna utan hoppas att det ska lösa sig av sig självt.”

Det är ändå ärligt, vilket hedrar Liljestrand. Och han talar i intervjun inte bara om sig själv, utan om hur han uppfattar att medelklassjournalister förhåller sig till att skriva något konträrt i dessa brännande frågor. Han kommenterar också uthängningen av Hynek Pallas: ”Om mina barn skulle se att mitt namn hängdes ut i en demonstration under paroller om folkmord och sådär. Det skulle jag tycka var väldigt jobbigt. Och då skulle det kunna få mig att undvika att skriva om sådana frågor.”

I oktober kom ytterligare ett uppseendeväckande uttalande om självcensur, denna gång från Mårten Schultz, professor i civilrätt och skribent i SvD. Ett seminarium om akademisk frihet i Uppsala saboterades av ett tjugotal aktivister varpå han på X konstaterade att: ”Palestinarörelsen har producerat de mest ingripande överträdelserna mot akademisk frihet i modern tid i Sverige.” I en intervju efteråt berättade Schultz för Kvartal att han hade tvekat inför att uttala sig på det viset, då han ”var orolig för vilka konsekvenser det kan ge (…) på jobbet (…) Det har jag inte upplevt med något annat, att jag varit orolig för att det kan leda till följder som kan vara svåra eller jobbiga för mig.”

Tankarna går osökt till statsvetaren Anders Persson som är en i medierna flitigt anlitad expert på konflikten i Mellanöstern. Han fick ett drygt halvår efter massakern 7 oktober och Gazakrigets utbrott sitt kontor förstört av aktivister som hängde upp blodiga barnkläder, ritade Hitlermustascher och rev ner hans dotters teckningar. Han uppfattade det själv som ett antisemitiskt hatbrott, trots att han inte är jude.

Det är värt att notera att det är anhängarna till den ena sidan av konflikten som utövar dessa påtryckningar mot akademiker och journalister – samma sida som uppfattar sig själv som god och som bekämpar sionister som om dessa vore nazister. Vi bör inte underskatta hur demokratihotande detta slags aktivism är.

I detta nummer av Axess skriver Perry Johansson om den svenska aktivismen under Vietnamkriget. Missa heller inte Edvard Hollertz essä om svenska herrgårdar som ett levande men döende kulturarv, Katarina Barrlings intervju med Hans-Gunnar Axberger eller någon av de andra intressanta texterna i detta nummer.