Modernisterna är de verkliga bakåtsträvarna

En våg av nostalgi drar fram över Sverige. Det är fyrtiotalisterna som tar farväl av det offentliga samtalet, och med sig tar de den utopiska drömmen om en modernistisk framtid. Det var deras föräldrageneration som introducerade detta estetiska ideal, samtidigt som likhetstecken sattes mellan modernism och modernitet.

Under folkhems-eran ville Socialdemokraterna göra Sverige till världens modernaste land, och detta skulle avspeglas i stadsbilden. Men sammanblandningen av modernitet och modernism har spritt sig över hela det politiska spektrumet. När den marknadsliberala tankesmedjan Timbro för några år sedan firade sitt fyrtioårsjubileum hölls festen på Moderna museet, eftersom någon mindre nogräknad kommunikatör inte hade koll på skillnaden mellan modernitet och modernism. I själva verket kom ju den senare, särskilt i Sverige, att framförallt omfattas av de ideologier som står för centralisering och statlig kontroll.

Idag är det många som tror att 1900­-talets höjning av levnadsstandard­en inte hade varit möjlig utan modern­ismen. Därför tror många att förfulningen av våra städer är ett pris som vi varit tvungna att betala för att få åtnjuta bekvämligheter som rinnande vatten, toaletter och centralvärme.

Således motiveras ofta rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm ­retroaktivt med konstaterandet att husen hade utedass på gården. Med det argumentet skulle man kunna motivera rivning av all äldre bebyggelse från tiden innan vattentoaletter blev standard. Som tur är har det gått utmärkt att installera vatten och avlopp i 1600-talshusen i Gamla stan.

Men inte heller vad gäller nybyggen var den modernistiska estetiken nödvändig för vare sig de tekniska landvinningarna eller höjningen av levnadsstandarden. I boken En humanistisk klassicism skriver Jan Rydén Bonmot om det kooperativa bostadsbyggandet i Stockholm under 1910- och 20-talen, då arbetarbostäder med nymodigheter som rinnande vatten och centralvärme uppfördes av kooperativa bostadsbolag, i den internationellt beundrade 1920-talsklassicism som kallas Swedish Grace.

Den modernistiska estetiken handlade mer om en vilja att markera avstånd till historien, än om tekniska landvinningar och höjning av levnadsstandarden. I boken Modernitetens hemvist beskriver arkitekturhistorikern Fredric Bedoire stadsdelen Norrmalm i Stockholm under 1800-talet. Det var en dynamisk tid som präglades av framåt­anda, teknisk utveckling, industrialisering – det vill säga av modernitet.

Denna modernitet stod på intet sätt i något motsatsförhållande till ett traditionellt formspråk. Tvärtom präglades 1800-talets byggande av ett entusiastiskt experimenterande med äldre arkitekturtraditioner och hur de skulle kunna kombineras med modern byggnadsteknik. Det kanske mest talande exemplet är den nygotiska vågen under den industrialiserade epoken, med gotiska kyrkspiror i järn och stora industribyggnader i medeltids­inspirerad stil.

1800-talets kapitalistiska arkitektur som hämtade inspiration från historien, och det tidiga 1900-talets kooperativa bostadsbyggande i klassicistisk stil visar tydligt att spänningsförhållandet mellan tradition och modernism inte handlar om bakåtsträvande mot framåt­skridande, utan om två olika sätt att se på framåtskridande.

Moderniteten före modernismen tog avstamp i historien och byggde vidare på tidigare landvinningar. Modernisterna var istället revolutionära: de ville ta avstånd från historien och bygga något helt nytt, för en ny människa. Anspråken var utopiska och totalitära: alla andra stilar fördömdes som kitsch och pastischer. Städerna skulle ”saneras” från äldre bebyggelse och de byggnader som överlevde fasadhyvlades från utsmyckningar och ornament.

Men historien tog inte slut och den nya människan infann sig aldrig. Idag omfattas modernismen av samma nostalgi som de modernistiska pionjärerna beskyllde sina föregångare för. Vi kan njuta av civilisationens och teknikens landvinningar och samtidigt ösa ur det rika ymnighetshorn som arkitekturhistorien utgör. Frågan är om det idag inte snarast är modernisterna som är de verkliga bakåtsträvarna.