Att dricksa eller inte dricksa – det är frågan

En etikettsfråga som det alltid rått starka åsikter om är dricksande på restaurang. Mellan 1938 och 1993 ingick en så kallad serveringsavgift på 10–15 procent om re­stau­rangen följde kollektivavtal, vilket ungefär hälften gjorde. Det fick en del människor att nästan aggressivt hävda att man inte skulle betala dricks, då den ”redan ingick”. Etiketten sade dock
att man trots det antingen skulle ge 10 procent eller runda av beloppet till en jämn siffra.

Att serveringsavgiften togs bort 1993 var inget som påverkade den av etiketten rekommenderade dricksnivån, då lönerna som kompensation justerades upp med 13 procent. Kanske för att serveringspersonalens löner därmed närmade sig kockarnas blev det alltmer vanligt att dricksen delades mellan all personal, även den i köket.

Drickskulturen kan förstås ifrågasättas. En servitör har i dag en genomsnittlig månadslön på 29 700 kronor oräknat dricks, vilket är inom normalfältet för icke-akademiker. Och inga andra yrkesgrupper (utom hotellstäderskor) kan räkna med dricks i någon större utsträckning.

Men etiketten är obeveklig, och inte alltid logisk. Man dricksar vanligtvis inte på självserveringar eller enklare dagens lunchrestauranger, ens om man beställer vid bordet. Men det anses snålt och opassande att inte dricksa på en ”riktig” restaurang, och serveringspersonalen kommer att uppleva det som att man varit missnöjd. 79 procent av svenskarna ger också dricks, enligt en Sifoundersökning 2024.

Man kan aldrig skylla på att ”man inte har råd”. Det kan förstås hända att du själv tjänar mindre än serveringspersonalen; så var det för mig halva mitt re­stau­rangbesökande liv. Men du kan alltid äta och dricka för 10 procent mindre och ge pengarna i dricks i stället.

Vilka summor är det då som gäller i dag, om man vill följa etiketten? Om man inte har något att vara missnöjd över är det fortfarande 10 procent, och att summan dessutom avrundas uppåt till närmaste jämna summa ifall man betalar med kontanter. Ner till 5 procent har länge ändå ansetts som acceptabelt. Jag skulle dock ge 5 procent endast om jag var lite missnöjd; inte ge något alls om jag behandlats illa eller maten varit oätbar.

Har man fått mycket hjälp, exempelvis med extra tillbehör och ändringar av rätterna, justerar man upp dricksen med några procentenheter. Likaledes om man är extremt nöjd. Har man haft med sig stökiga barn, eller överförfriskade kamrater, justerar man upp dricksen kraftigt. Runt 20 procent tycker jag dock är ett tak; mer än så riskerar att ge ett vräkigt intryck.

Sedan ett par år har det skett en stor förändring i Sveriges restaurangliv. De flesta restauranger har numera infört att man vid betalningen med kort får upp knappar där man väljer mellan färdiga dricksprocentsatser. Förvisso är det en välsignelse att slippa fippla med mobilen i knäet och försöka multiplicera beloppet gånger 1,1 utan att kyparen ser vad man håller på med. Men de flesta restauranger har förprogrammerat 10, 15 eller 20 procent dricks som standard.

Det är ju rent amerikanska nivåer, det vill säga som i USA, där serveringspersonalen i regel har en minimal grundlön och lever på dricksen. Antingen tvingas man nu även i Sverige ge 15 procent fast man tycker det är för mycket, eller ge 10 procent – vilket i alla år fått en att känna sig flott – men nu i stället får en att skämmas för att man väljer minsta möjliga summa. Hur man än gör riskerar restaurangkvällen att få en dålig eftersmak.

Riktigt absurt blir det när samma påbjudna procenttal dyker upp när man beställt ett glas vin eller en espresso över disk. Då ska man nämligen bara runda upp beloppet, om det inte varit en mycket avancerad cocktail som tillretts.

Etiketten gäller självklart från båda håll: Det är inte god ton från servitörens sida att ta dricksen för given, utan man ska alltid visa tacksamhet. Det är ju en gåva. Att ge onda ögat om en gäst ger för litet är inte korrekt enligt etiketten. För som alltid i denna värld innebär inte den enes skyldighet den andres rättighet.

När restaurangerna ställer in högre belopp i sina betalkortsterminaler än vad som är vedertaget begår de ett etikettsbrott. 3, 5, 10 och 15 procent vore rimligt. Då skulle ingen behöva välja den minsta procentsatsen – och om någon vill dricksa mer än 15 procent skulle denne bara få känna sig storslagen över att be att få skriva in beloppet manuellt.