New York var bättre förr

Till slut tog jag mig i kragen och bokade familjens semester till mina drömmars stad. Tonårsbarnen hade aldrig varit i New York och själv hade jag inte besökt staden på många år. Vi skulle bo i mina gamla kvarter, i vad uthyraren kallade ett konstnärsloft (nåja).

Första gången jag kom till New York var 30 år sedan, då jag haft turen att bli utlasad från en stor dagstidning. Slumpen förde mig och min nyvunna frihet över Atlanten, till ett klassiskt tegelhus i Park Slope, där jag i tre månader vaktade en katt. Det var i oktober, och som Billie Holiday sjunger så är hösten den ljuvaste tiden i New York, varm och vacker. Längre ner på samma gata bodde Paul Auster och hans hustru Siri Hustvedt.

Det var med andra ord alls inte någon dum början på vad som skulle bli en lång kärlekshistoria med staden.

Jag minns hur det var att vara ung i New York. Hur jag i vardagen kunde höra ett meningsutbyte, se en udda figur, ett vackert hus, förnimma en doft och bli upprymd, rent euforisk, av att existera just där, just då. Sinnena var skärpta, otroliga
sammanträffanden och synkroniciteter gjorde att staden kändes… tja, magisk.

Min ciceron i början var Sasha, den ukrainske konstnären. Han kände alla och visste vilka vernissager och takfester man skulle gå på, samt vilka caféer som hade mest prisvärd brunch. Sasha rullade sina egna cigaretter, hade en lätt hälta på höger ben och bodde i en mörk, hyresreglerad lägenhet på Ludlow Street. Han var sur på att den nye borgmästaren Rudolph Giuliani hade börjat få ordning på staden. ”De plockar upp de hemlösa i bussar och kör ut dem till New Jersey”, sade han uppbragt. Att Manhattan blev gentrifierat var i hans ögon dåligt. Vart skulle alla fattiga konstnärer ta vägen när hyrorna höjdes? Sasha gick bort för tio år sedan. Han var i femtioårsåldern när han flanerade gatan fram med sin bästa vän och plötsligt segnade ner och dog.

Efter något år mötte jag Olle Bonniér, vars loft jag kom att hyra i Williamsburg, Brooklyn. Olle, som var en av våra stora svenska modernistiska målare, hade fötts 1925 i Los Angeles. När han var mycket ung arbetade han som dräng på svenska landsbygden och var sedan elev hos Isaac Grünewald. Loftet hade han haft sedan 1980-talet och om den tidens Williamsburg brukade han säga att knarkare och ylande vildhundar drog runt på gatorna! Då jag på 1990-talet levde i Olles loft var området tryggare och trevligare – tack vare gentrifieringen.

Men ni vet vad Herakleitos säger.

När jag nu semestrar med familjen i Williamsburg är allt förstås förändrat igen. Kvarteren nere vid vattnet har exploaterats ytterligare och befolkas numera av stenrika unga vuxna (så kallade trust-fund babies), som umgås på de hippa restaurangerna. Bara en kort promenad därifrån, under tunnelbanespåret som går ovanför gatan, ligger däremot högar av träck och sopor på trottoaren.

Det stör mitt svenska ordningssinne. Kan de inte bara bestämma sig för om området är slum eller fancy? Detta blir mitt övergripande intryck av New York: en plats som är dyr och sunkig på samma gång. Inte fanns det så mycket klotter när jag levde här? Tunnelbanan var i mycket bättre skick. Och det stank inte (som nu) marijuana i varje gatuhörn. Det blir en bra resa för familjen, men forna tiders magi är puts väck.

Nu tänker ni att det är jag som blivit äldre och bekvämare. Så kanske det är, men det verkar också som om den guldålder New York hade, det som var Woody Allens, Seinfelds och alla romantiska komediers urplats, har slarvats bort i ett moln av haschrök och försummelse.

I detta nummer av Axess tar vi istället vår tillflykt till historien. Den fjärde juli firar USA 250 år av självständighet, vilket vi belyser i tre essäer. Svante Nordin skriver om ett revolutionerande dokument med en inneboende spänning, Hans Bergström skildrar männen som drev igenom det och Lars Trägårdh drar paralleller mellan USA:s bildande och dagens EU. Dessutom har vi 16 extra sidor med fackboksrecensioner.

Trevlig sommar!