Det är väl i stort sett bortglömt nu, men årets bokmässa i Göteborg bojkottades av en grupp poeter, flera av dem sådana som omfamnas av etablissemanget. De ställde in sina åtaganden i protest mot en pytteliten monter i ett av mässans mest avlägsna hörn och i synnerhet en av dess programpunkter. Där intervjuades vid ett tillfälle, på distans, den svensk-israeliske experten Jonathan Conricus, som arbetat för israeliska försvarsmakten. Den lilla montern stod på grund av hotbilden under sträng bevakning av säkerhetspersonal. Trots detta tog sig en man in under ett scensamtal och vrålade otidigheter.
En bit bort från den pyttelilla montern i det bortersta hörnet låg en av mässans paradscener: Yttrandefrihetsscenen. När jag gick förbi hörde jag en kulturskribent slå fast att yttrandefrihet inte handlar om att tillåta sådant man gillar, utan om att tolerera åsikter man inte instämmer i.
En princip som de bojkottande poeterna uppenbarligen inte tror på, men som ändå är etablerad i kulturvärlden. I alla fall i teorin.
På ett ytligt plan är unika uttryck och kaxighet inom konsten och kulturen ett ideal.
När obekväma uttryck faktiskt dyker upp, som Lars Vilks islamkritiska konst eller en Israelvänlig monter på bokmässan, är det få som väljer att sticka ut hakan och försvara dem.
På ett ytligt plan är unika uttryck och kaxighet inom konsten och kulturen ett ideal i kulturlivet. Samtidigt existerar en flockmentalitet, inte minst när det gäller värderingsfrågor och politiskt laddade ämnen, som gör att det stora flertalet kulturjournalister, kritiker, konstutövare och författare tenderar att tycka rätt lika, oftast på ett sätt som i runda slängar sammanfaller med Dagens Nyheters kultursida.
”Finns det någon kulturhöger?” frågade Håkan Boström i Göteborgs-Postens monter på mässan. Svaret är ja, det finns såklart en grupp människor med borgerliga värderingar som är intresserade av litteratur, konst, teater – men i den hegemoniska kulturvärlden är de perifera.
Varför är det så åsiktslikriktat i en sfär som annars hyllar mångfald? Ett enkelt svar är rent sociologiskt. Den som ung och blank kommer in i kulturvärlden fångar förstås upp vilka ståndpunkter och synsätt som ger stipendier eller anställningar – och vilka som kan vara förödande för karriären. Man skolas in i en världsbild genom kolleger och mentorer. Den som känner sig alltför ideologiskt avvikande byter inte sällan bransch.
Går man istället emot flocken kan priset bli högt. Det vet Bogdan Szyber, svensk konstnär som i sin doktorsavhandling i konstnärlig forskning valde att dissekera själva fenomenet ”konstnärlig forskning”. I den nyutkomna självbiografin Yrsel beskriver han hur han under många år bedrivit performancekonst från en rebellisk utgångspunkt (men ändå upprorisk på det rätta, skattefinansierade sättet). När han blev doktorand fick han syn på de outtalade överenskommelser som denna gren av akademin bygger på. Det ”blir glasklart vad som gäller här; vilka honnörsord som måste finnas med i mitt och andras arbete, vilket teoretiskt ramverk som har mest kapital.”
Han granskade kritiskt, rentav häcklade, ”konstnärlig forskning”, vilket inte föll i god jord. Avhandlingen upplevdes så systemhotande att den underkändes. I normala fall låter man det inte gå hela vägen till disputation om arbetet inte ska godkännas – här kom underkännandet som ett bombnedslag. Flera års arbete bortkastat. När han till råga på allt gav en intervju som var kritisk till konstnärlig forskning gjorde han sig omöjlig. Kollegerna började titta snett på honom. ”En hel kader som betalar sina amorteringar med konstnärlig forskningslöner blir oerhört provocerade”, konstaterar Szyber. Han anklagades för att gå mörka politiska makters ärenden.
Ändå är figurer som han själv, med integritet nog att inta en konträr position, helt avgörande för kulturlivets intellektuella hälsa.
Apropå att gå mörka krafters ärenden skildrar i detta nummer Bengt Jangfeldt reaktionerna då den ryske poeten Boris Pasternak fick Nobelpriset år 1958. Sovjetunionen var förorättad och i Sverige var den kommunisttrogne poeten Artur Lundqvist (som samma år fick Leninpriset) mycket kritisk. Till slut betalades priset för Nobelpriset tyvärr av Pasternak själv, som fick avböja men ändå hamnade i onåd fram till sin död 1960.
