Hemma hos oss håller vi hårt på könsrollerna. Tvätten, exempelvis, sköter jag. Det är ett enormt precisionsarbete att para ihop strumpor i en familj på fem personer, varav alla utom en har XY-kromosomer. Sådant kräver den vassaste av iakttagelseförmåga och koncentration, allt ser likadant ut men har i själva verket olika storlekar, så på det området litar jag inte på någon annan än mig själv.
Vi delar på allt som har med mat att göra.
Sedan finns det sysslor som är helt och hållet mannens ansvar. Som att rensa avlopp eller byta däck på bilen – allt förresten som har med fordon att göra. Gräsklippare räknas till den kategorin, liksom cyklar. Sådant som luktar illa och är lite äckligt, eller eventuellt riskfyllt, faller i regel på mannens lott, liksom att reparera saker som gått sönder. Även uppgifter som kräver klättring på en stege är av någon anledning min makes ansvar.
Till min kvinnliga domän hör att fixa presenter när vi går bort och vid födelsedagar. Det är jag som planerar middagar och fester och som köper in husgeråd och inredning. Han köper verktygen. Och sladdarna. Till mina plikter hör även att dokumentera familjens historia. Även om det kan ha slarvats lite med det – 15 000 bilder i min mobil väntar ännu på att bli fotoböcker. Dessutom håller jag i semesterplaneringen. Och på senaste släktfesten var det jag som – mycket förtjänstfullt om jag får säga det själv – styrde upp lekarna och köpte in partyhattarna.
Ibland muttrar maken något om att vi inte är jämställda.
Hur blev det så? Vi har aldrig förhandlat om saken, utan det har skett intuitivt. Och enligt SCB:s senaste studie i frågan (2022) är vi väldigt typiska i vår könsrollsfördelning.
Ibland muttrar maken något om att vi inte är jämställda, eftersom han både lagar mat och reparerar saker, medan jag inte gör något manligt grovgöra alls. Är det ett problem? Inte så länge vi bägge bidrar ungefär lika mycket, tycker jag.
Det finns däremot ett annat mer överhängande problem – och det ligger i att våra numera rätt stora manliga avkommor inte lärt sig att göra sysslorna som deras pappa gör.
Och hur ska de då bli gifta?
Ingen kvinna vill ha en man som sjåpar sig inför ett avlopp. Och jag har fått förklara att man inte kan ringa en rörmokare bara för att rensa golvbrunnen i duschen. Förhoppningsvis kommer de att förstå detta senast när de gör lumpen eller flyttar hemifrån. Annars faller skulden på oss föräldrar. Det är vårt jobb att göra dem till ansvarstagande män – och inte bortskämda drönare.
Den 19 november firas internationella mansdagen. Passande nog är detta nummers tema den västerländske mannen, och Vincent Amble-Naess skriver i sin essä att det är dålig kvalitet på hans egen generations män, födda på nittiotalet: de är lata och tar inget på allvar. En lekfull generalisering förstås, men milleniegenerationen utmärker sig samtidigt på ett specifikt sätt: De har växt upp under en nästan rosenskimrande optimistisk tid, utan krav på värnplikt, men har som vuxna fått se världen drastiskt förändras till det sämre.
Det senare är dystert, men förhoppningsvis också karaktärsdanande. För det ligger något i vad Susanna Birgersson pekar på i sin essä, att vår kultur har gjort gränslösheten till ett ideal och ersatt plikter med rättigheter. Tvärtemot vad man kunde tro, skriver hon, har störtandet av auktoriteter inte lett till mer frihet utan till att vi blivit slavar under tidsandan. I ytterligare två texter undersöker Peter Santesson huruvida Sverige kan vara världens första matriarkat (!) och Svante Nordin skildrar mansidealet genom tiderna.
I skrivande stund pågår kravaller i Frankrike och flera länder i Europa. De må ha börjat som protester mot dåliga skolor. Emellertid har rörelsen förverkat sin legitimitet på grund av de inte så få vänsterextremister och allmänna vandaler som fått demonstrationerna att spåra ur i skadegörelse, plundring, våld och mordbrand. De underminerar sitt eget samhälle, en liberal demokrati. Det är inget annat än destruktiv nihilism och, faktiskt, en portion bortskämdhet.
När upploppen spred sig till Milano i oktober kallades armén in och fängelsestraff och böter för upplopp höjdes markant. Därtill blev föräldrar till minderåriga gärningsmän betalningsskyldiga. Man kan tycka vad man vill om så hårda tag, men intressant att notera är att premiärministern som drev igenom detta är en kvinna.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox











