Porträttsamling av rockhjältar

Vid en viss punkt i livet, flytande, inte given, och därför egentligen inte någon punkt, blir man en man i en viss ålder. Man är inte längre ung och lovande, och man kommer aldrig att bli rockstjärna. De som är yngre betraktar ens skivsamling med en blandning av medlidande och förundran över att så mycket musik kan förekomma i fast form. Några kanske blir imponerade av att man sett Joplin, Hendrix och Morrison live, men framför allt innebär det att de kan räkna ut ungefär hur gammal man är.

Jag fick chansen att skriva om popmusik i en dagstidning vid en tidpunkt då världen öppnade sig för mig och alla andra tonåringar som såg den genom Beatles ögon.

Det fina med de åren var att man kunde ­träffa världskända musiker på små fik utan agenter, säkerhetsfolk eller fotorestriktioner. Det var perioden innan det mesta svaldes av Branschen och Medieapparaten.

När Kate Mossman var barn fanns inget internet. Hon föddes i skarven mellan generation X och millennials, då det hände att man fortfarande fick brev. Än märkligare, skriver hon i sin bok Men of a Certain Age, är att det inte fanns någon generationsklyfta mellan henne och föräldrarnas musik­smak. Hon växte upp med 1960-talets pop och rock och reste på familjesemester med Joni Mitchell i kassettbandspelaren.

Behovet att revoltera mot sådant som de äldre lyssnade på förstod hon aldrig. ”Det är fullt möjligt att vi misslyckades med det nödvändiga upproret mot våra föräldrar på grund av den odödliga kraften i deras skivsamling.” Numera bor många kvar hemma tills de blivit medelålders och då har de vant sig vid de äldres soundtrack.

Kate Mossman tror alltså inte alls på den där gamla tonårsromantiken. Jag har under flera år med stor behållning läst hennes musikerporträtt i brittiska New Statesman, där hon istället vävt samman nutid och dåtid genom att söka upp dem som hennes pappa, jämngammal med mig, lyssnade på som ung. I sin första bok samlar hon nu dessa texter, som med sin novellistiska karaktär och psykologiska ömsinthet utgör musikjournal­istik av bästa märke.

Pappan spelade gitarr. Det var genom att filtrera ljuden genom hans öron som hon blev musikskribent, tror hon, och hon har hela tiden känt sig mest avspänd när hon träffat musiker ur hans generation. Ett slags igenkänningens lättnad, och då kunde hon ställa närgångna frågor utan att de uppfattades som påträngande.

Man blir ju nyfiken på vad hon kan få ut ur Ray Davies, som med sitt band The Kinks beskrev sitt England med journalistisk minimalism. ­Music hall, missmod och sarkasm i samma refräng. Ständigt alienerad, vid sidan om. Om man får tro texten har Davies liv varit slitigt, som om han var född i fel kropp och fel tid; han är pappa till fyra flickor och knappast någon medial förebild. Han har ett jobb som skrämmer hans barnbarn och som han inte lyckats förklara för dem.

Ray Davies var med all sin bekymrade inåt­vändhet en knepig fadersfigur, precis som Jeff Beck. Eftersom Beck, som dog 2023, hade valt att gå under mångas radar istället för att flyga mot stjärnorna blev det Kate Mossmans och hennes pappas gemensamma projekt att upptäcka honom, en av världens enligt henne tre bästa gitarrister. För dem båda förkroppsligade Beck den sanne musikern: mystisk, sysselsatt med sina skruvar och strängar och skiftnycklar, med den emotionella drivkraften att bara spela sådant han tyckte om.

”Jag kommer alltid att känna behovet att min far ska älska den musik som jag tror är bara min.”

Kate Mossmans bok är egentligen mumma för dem som tycker att populärmusiken sedan 1960- och 70-talen blivit tristare, bolagsmanipulerad och genomkommersialiserad. Men även om risken för nostalgi och sentimentalitet då kan bli överhängande hittar hon istället ett eget spår, bildrikt berättande och samtidigt fördjupande.

Ur myterna träder individerna fram och även de mindre sympatiska tar hon väl hand om i sina texter. Närvaron blir aldrig smetig, distansen aldrig cynisk.

”Gud, jag avundas musiker”, skriver hon på ett ställe; de är hennes undermedvetna projektion, hennes manliga sida, dessa äldre män som blivit hennes kosmiska fäder. ”De har direkt förbindelse med själen.” De uppträdde länge i hennes drömmar, ofta i form av vackra, sargade djur.

Sedan hamnade hon på en restaurang i New York och väntade på Sting. Hon hade läst en intervju från 1987 där han deklarerade att han hellre ville bli medelålders jungiansk analytiker än evig popstjärna. Det verkade rimligt att hans första solo­album fick titeln The Dream of the Blue Turtles.

I rockmusiken får journalisten också vara beundrare, det är en form av distanslöshet som senare ätit sig in i andra former av kulturjournalistik, som en influencersjuka eller en strävan efter tillhörighet. Mossman tänkte sig att med Sting delade hon en särskild sorts gemenskap, men så verkar det inte alls ha varit när intervjun blev av. Hon är roligare än han, som när hon noterar att Stings ansiktsuttryck bär spår av flera decenniers djupa tankar.

Är hon groupie? Absolut inte, men det är ingen nackdel att hon är ung och kvinna. Att det finns en spänning mellan den yngre skribenten och den åldrande musikern blir uppenbart i flera möten. Hon skriver mer om allting runt intervjuerna än om det som sägs och till slut finns få piedestaler kvar.

Kanske är musiken en övning inför vuxenlivets känslor, men för Mossman är det också en längtan tillbaka till ungdomens energi. Hon tror att det är så far och dotter kan mötas i en delad passion, som är knuten till hemkänslan, resan bakåt.

Genom sin pappa upptäckte hon John McLaughlin och Pat Metheny, men det var alltid Jeff Beck som var deras hemlighet. Han parade konstiga skivor med fantastiska konserter, som fyllde oss som stod i publiken med misstanken att Clapton var övervärderad.

2010 skar Jeff Beck sig i fingret i köket och försäkrade sedan sina händer för 7 miljoner pund, ett slags marknadsvärde. Han renoverade hellre gamla bilar än blev megastjärna. Han tackade nej till Rolling Stones. Han meckade och testkörde, i lyckade fall for tonerna mot rymden.

Till Mossman säger Nick Cave att ingen låtskrivare för 30 år sedan skulle ha kunnat föreställa sig en framtid, vår tid, utan humor och lekfullhet. Jeff Beck sa samma sak: han kunde inte spela med humorlösa människor. Cave har de senaste åren farit ut mot cancelkulturen och ängslighetsnormernas grindvakter. Hans grubblerier kring tro och sorg, och musikens heliga inre, får honom att i boken slå fast att det sämsta med religioner är puritanismen och självrättfärdigheten. ”Kons­ten ska inte ligga i de dygdigas händer.”

Hon träffar också Kiss i Putins Moskva, i anslutning till 1 maj-paraden, ett band som inför varje spelning lägger flera timmar på att förvandla sig till seriefigurer. Det är också en grupp med judisk historia, med släktingar som mördades under Förintelsen. Gene Simmons, basisten, fick sparken av Donald Trump i tv-programmet The Celebrity Apprentice. Hans skryt är inte av det trevliga slaget: han påstår sig ha legat med 4 600 kvinnor och man misstänker för en sekund att han vill imponera på Led Zeppelins gamla medlemmar.

Vid frukostbordet på hotellet, med sin rosa­­klädda hustru med Beverly Hills-röst och med det mesta av sminket och det fejkade blodet borttvättat, liknar han en rufsig Muammar al-Khaddafi med garden nere. Snart kommer Kiss att leva vidare i en avatarshow, precis som ABBA fast ändå i en annan klass: de var ju overkliga från början, skriver Mossman, och nu överlämnas deras kroppar till AI-framtiden.

Alla möten i boken passar inte in i pappa-dotter-temat, och några är mer lika småtragiska socialreportage – elak uppväxt, knark, försvunnen magi – än präglade av lusten och nyfikenheten, som fått Mossman att resa runt halva jorden för att uppleva ett alldeles speciellt ärrat perspektiv innan det försvinner. Hon skickades att intervjua Kevin Ayers, som hon då inte kände till, men som var en legend bland män i en viss ålder. Han visade sig vara som Syd Barrett från tidiga Pink Floyd, inte lika galen dock, men ändå en sorglig skepnad som med sitt vilsna missbruk behövde en dotter som betalade räkningarna. Något oortodoxt vilar över hennes engagemang för på ytan välartade äldre män som Glen Campbell och Bruce Hornsby (även om den senare också turnerat med Grateful Dead). Som kvinnlig rockskribent förväntades hon antagligen bli lockad av det sargade och utlevande, men hennes texter handlar om något annat: att ringa in en plats fylld av innerlighet, ett slags återupplevd barndom där pappa kunde få framträda i en förbättrad version.

Mossman och jag har en annan sak gemensam: vi har lagt ner en massa pengar på resor till USA. Hon har varit där många fler gånger, men jag har varit i fler delstater.

Som mycket ung sökte jag upp musiker i en viss ålder, sådana som Malvina Reynolds och Doc Watson, och långt senare rockjournalistikens ålderman Greil Marcus, som i sina texter lät hillbillies och outlaws falla djupt i musikens famn för att återskapa en nation vars unga historia plötsligt framstod som urgammal.

Amerika är inte ett land, det är ett diskussions­ämne, sa Marcus, och i den stunden förstod jag hur mycket detta också gällde alla instrument och röster som präglat mig. Bluesformeln tillåter ju en miljon variationer. För att bära traditionen behöver man också improvisera. Greil Marcus talade, och skrev, om det gamla, galna Amerika och förutsåg ett nyare och kanske lika galet.

Det är något märkligt med hur många med fötterna bland rötterna, traditionen, arvet, som fortfarande dras till Jimmy Webbs ”Wichita Lineman” från 1968, denna korta, luftiga meditation över en vanlig människa mellan himmel och jord, en telekommunikationens lovsång insjungen av Glen Campbell.

Det finns de som identifierar Campbell, död 2017, som hisscountry, en tunn smet placerad över sommarhimlen. Kate Mossman reste som 26-åring från London till Malibu enbart för att höra honom på en liten scen – han var då i det närmaste bortglömd – och för att ta honom i hand. Istället för en intervju blev det en text om besatthet, i det vida landet med sina Greyhoundåkande livsöden och den längtan som de stora avstånden födde och som Campbell gestaltade. Han tycktes själv bli överväldigad av låtarna han sjöng, skriver hon.

Den siste mannen i Kate Mossmans samling känner vi till genom en kvinnas sånger. Berättelsen om Cary Raditz, odödliggjord genom Joni Mitchells ”Carey” från albumet Blue, är ett vackert repat porträtt av en hippietid full av illusion och desillusion. En vilsen yngling som drabbas av en kvinna med kval, ständigt på väg.

Raditz har fortfarande långt hår och guld i örat, liknar en pensionerad pirat. Han tycker inte om att Mitchell kallade honom redneck i ”California”, en annan låt på Blue där han ingår i rollistan. De träffades när de båda vandrade genom ”själens mörka nätter”.

I Mitchells sånger är han vild, opålitlig; till Mossman säger Raditz att han var kriminellt galen, gnällig, en kameleont begiven på kvinnor som han samtidigt behandlade illa. De satt i solnedgången vid Medelhavet och han blev kär i hennes skratt på Mermaid Café.

1970 delade de något slags grottbostad på Kreta. ”Carey” gjorde Cary Raditz till en suggestiv, poetisk och motsägelsefull figur man kunde göra sig föreställningar om: ”You’re a mean old Daddy/But I like you.”

Senare har Raditz hört ”Carey” överallt under 50 år, i barer och taxibilar. Det är kusligt, säger han. Sånger är som tatueringar, har Mitchell sagt.

Idén att låta sångens huvudperson ta över är briljant, och det har blivit en underbar berättelse, Mossmans bästa i den här samlingen. Det är lyhört fångat och efteråt är man bara ännu mer förälskad i Joni Mitchell.

Boken slutar sedan med att Kate Mossman och hennes pappa går och lyssnar på gitarristen Pat Metheny på Barbican i London. Konserten avslutas med en akustisk version av Jimmy Webbs och Glen Campbells ”Wichita Lineman”. Här blir det nästan lite spöklikt och samtidigt rörande hur allting hänger samman.