Peter Luthersson såg historiens förlorare

En gång, i ett sällskap av vänner som träffades regelbundet, höll Peter Luthersson ett litet anförande om det som är vår plikt att bekämpa och det vi måste slå vakt om, i en kulturmiljö som alltmer kommit att präglas av sekteristiskt åsiktstyranni, inte sällan statsfinansierat – och om den växande andel forskning som, likt medeltida teologi, utgår från det som skulle bevisas. 

Peter förde resonemanget med hjälp av sitt favoritverktyg: Viktor Rydbergs roman Vapensmeden (tillgänglig gratis i stämningsfull faksimilversion hos Runebergsprojektet).

Berättelsen utspelas under reformationens brytningstid, då Sverige på kort tid blev ett nytt land, med ny tro och en ny sorts makthavare på tronen och i predikstolarna. Med ett ord som ännu inte fanns: landet fick en ny identitet. När Viktor Rydberg levandegjorde denna tid var det inte historieläxans kända milstolpar som fascinerade honom. Inte Sten Stures död på isen, inte Stockholms blodbad eller Gustav Vasas återkomst – utan ett annat drama: det som utspelades i oräkneliga bröst, då centrala vissheter och vanor kolliderade med nya påbjudna sanningar och krav på underkastelse. 

För dem av oss som saknar levande tro liknar detta inget vi upplevt. Vi kan inte leva oss in i det. För figurerna i Rydbergs bok, och för 1500-talets svenskar, var det gastkramande. Plötsligt var inget längre som man lärt och trott: inte de eviga straffen, inte synd och förlåtelse, inte elden i Gehenna och inte genvägen förbi skärselden. Det var inte ”religion”. Inte något ”val”. Det var mycket mer trängande och personligt. Det var frågan ”Hur går det nu med mig på Domens dag?”  

Viktor Rydberg kände igen denna vånda i sin egen tid, 300 år senare. Än en gång drog det ihop sig till nervslitande kollisioner mellan konträra livsrecept. Sveriges förvandling från luthersk monokultur till ett samhälle med fria åsikter, fri tro och fria näringar var mindre våldsam än reformationen, men lika omskakande mentalt sett. Peter Luthersson kände intensivt att också vi lever i en sådan ödesmättad tid, där det bästa vi har står på spel och där nedbrytande krafter har ryckt åt sig initiativet. Också kring oss skälver marken av förändringar som kommer att ge utslag i generationer.

Varken Viktor Rydberg eller hans sentida broder Peter Luthersson var någon barrikadfigur. Deras grundläggande övertygelse låg fast, men de kunde lyssna och förstå och se saker från olika håll. De hade bägge tvivlets gåva. Deras drivkraft var försvaret av friheten, inte att få rätt. Vissa saker måste förändras, andra saker måste räddas undan förändring. Rydberg var förebilden ifråga om sådan balans. Han, den store vårdaren av kulturarvet, var ju samtidigt förgrundsfiguren i det frambrytande demokratiska, frisinnade Sverige. Hans kristna tro var djup, och lika djup var hans misstro mot kyrkors och staters anspråk på att regera över medborgares inre liv.

Rydberg blev en brygga mellan två världar. I det land som tog form under decenni­erna efter honom, det borgerliga/social­demokratiska exportlandet Sverige, bråkade man om mycket. Men i Rydbergs anda slog man vakt om ett gemensamt kulturarv. Alla läste de stora diktarna. Istället för att håna högkulturen som ett överklasspåhitt kämpade fattiga outsiders för att göra den till sin. Harry Martinson och Eyvind Johnson läste och läste i fotogenlampors sken för att hämta in de gynnades försprång. Folkskolan och folkhögskolorna besjälades av samma patos. Språkets och litteraturens skatter var allas egendom. Att fördöma det klassiska och det vittra som eliters maktmedel föll dem aldrig in – det var ett senare påfund, från bortskämda borgarbarn i min och Peters generation.

”Här har Rydberg skådat långt in i framtiden” sade Peter om Vapensmedens bov, den dumdryge och grymme lutheranen Lars Gudmundson. Sannerligen. Den som hann uppleva 1968-vågen, med dess svartvita katekes, dess intolerans, dess våldsdyrkan och dess knäfall för diktatorer och bödlar, känner strax igen Lars. Den unge mannen, skolad på ort och ställe – Tyskland – i den nya trons endimensionella begreppsapparat, pöser av självgodhet där han går och mästrar sin omgivning. Lars far, den gamle vapensmeden Gudmund, är en yrkesskicklig hantverkare, men han gör undan sitt arbete tidigt för att vinna en ledig stund åt sitt verkliga kall – måleriet. Hans själ är vigd åt skönheten och konsten. Gudmund och hans vänner träffas i ett sällskap, ”Fritt ur hjärtat”, där allt får sägas och alla lyssnar till alla. Dessa möten är ett rött skynke för den unge Lars. Att filosofera om livsfrågorna, de som en gång för alla fått sina svar i Augsburg och Wittenberg, är förhävelse, rent av kätteri! Mest av allt förargas Lars över faderns konstverk, som är vackra och tänkvärda men inte underställda något program.

Tre stora vägskäl: Först reformationen och brytningen med Rom, som gjorde Bibeln till stommen i svensk kultur. Sedan modernitetens genombrott, då kyrkan miste sin makt över liv och tanke. Och så vår tids revolutioner, först modernismen i konsten, samhällsvetenskapernas detronisering av humaniora, den politiska korrekthetens tyranni och kulturlivets fixering vid ras, kön och identitet. Livet igenom brottades Peter Luthersson med de här frågorna. Vad var det som hände då konst och dikt slet sig loss ur genrernas och repertoarernas fjättrar? Var Baudelaire och Joyce och impressionisterna och Matisse ”gränsöverskridande” rebeller som gladdes åt att gyckla med den etablerade smaken och ”borgarna”? Eller var modernismen något helt annat?

Peter skrev två böcker om modernismen, först doktorsavhandlingen Modernism och individua­litet. En studie i den litterära modernismens kva­li­tativa egenart, 1986. Lekmannen får uppbåda all koncentration för att hänga med i ­svängar­na, så detaljerad och så vittförgrenad är den 31-årige författarens lärdom. Modernismen, underströk han, började som ett försvar för in­dividualismen, i en tid då stilkonventioner och åsiktstabun hämmade och hägnade in de nya ­begåvningar­na. Modernismen var inte en politisk eller revolu­tio­när rörelse som ville vända upp och ned på samhället. Den var knappt någon rörelse alls till att börja med. I sitt första stadium bestod den av personer som var och en på sitt håll hade stimulerats, eller stötts bort, av det nya i tiden – och som inte fann spelrum för sin kreativitet och originalitet. Deras konst tog sig uttryck som chockade, fascinerade och förargade. Men förargelsen, in­sisterade Peter, var en biprodukt, inte syftet.

Mer än ett decennium efter Peters avhandling, 1998, skrev ­filosofen Roger Scruton boken Modern Culture, som innehåller en teori om modernismens uppkomst. Hans bedömning är slående lik Peters: modernismens uppsåt och drivkrafter var sunda. Den gav oss banbrytande verk av stort djup och berikande skönhet: måleriets impressionister, diktens symbolister och teaterns expressionister. Men hur kom det sig att den så snart stelnade i ortodoxi och manér och öppnade slussarna för ändlösa banaliteter och förkrossande fulhet, inte bara på dukar och boksidor utan i hundratals stadskärnor i en rad länder? Scrutons analys, som är mycket övertygande, är nära släkt med Peters, som han knappast kan ha läst. Men det säger en del om Peters kapacitet att han helt ung slog in på samma spår som den briljante Scruton skulle följa på äldre dagar.

Modernismen, tänker vi slentrianmässigt, var radikal. Men då låter vi oss förledas av form och utanverk. Visst var det radikalt med tavlor som inte föreställde något, med dikter utan syntax och musik utan harmoni. Men, insisterade Peter i sin andra bok om modernismen, Svensk litterär modernism – en stridsstudie (2002): det angelägna och värdefulla med den nya inriktningen var inte dess radikala verktygslåda. Idéerna, mer än tekniken, var pionjärmodernismens väsen. Idag märks inte detta, eftersom innehållet i modern konst oftast är obefintligt, och det enda som finns kvar är formerna, inte sällan avsiktligt fula och frånstötande.

Flera stora språkliga nydanare, som William Faulkner och T.S. Eliot, var i många stycken konservativa. Bägge fascinerades av äldre tider och var på livslång jakt efter något bestående. Faulkner sade om sin amerikanska söder: ”There the past is never dead. It is not even past.” Eliot blev katolik, Ezra Pound fascist och antisemit. Flera futurister drogs till Mussolini, många andra till Sovjetunionen (flera mördades av Sovjetunionen). Men i Sverige, visar Peter i sin studie, härskade från början en inskränkt och närsynt tolkning av konstens nya strömningar, med exklusivt fokus på de bullersamma stilbrotten.

Två modernister, menade Peter – Pär Lagerkvist och Isaac Grünewald – konstruerade denna svenska vrångbild av modernismen, en bild som trollade bort de djupare drivkrafterna. Drivkraften framför andra var enligt Peter att värna om konstens frihet i en tid av ”hot mot […] individualitet”. Att år 1880 måla tavlor som accepterades av konstakademier var att förbli en i mängden. Att skriva dikt efter den mäktige smakdomaren Carl-David af Wirséns föreskrifter var att sjunga i kör och aldrig nå personlig beröring med läsare. Hur låg tröskeln var för det otillåtna ser vi av den horrör som det impressionistiska måleriet, i våra ögon bedårande och omistligt, väckte bland smakens väktare. Så här skrev Albert Wolf i Le Figaro om impressionisternas andra salong 1876: ”En ny olycka. En utställning […] påstås innehålla målerier […] mina ögon såg skrämmande ting […] fem sex galningar – en av dem en kvinna – har slagit sig samman och ställer ut sina verk. De tar ett stycke målarduk, färger och penslar, brer ut några klickar färg som de ramar in och signerar.”

Den litterära modernismen, som från början varit en frigörelse från stelnade former, blev strax till ortodoxi, precis som Luthers sunda protest mot påvlig korruption och hyckleri snart blev till en ny fanatism. Modernismens vårflodstid var strax över. Fri vers var först djärv, nu är den sedan länge vardag. Inte av någon övertygelse utan därför att sentida släktled inte behärskar några versmått. Få av bildkonstens modernistikoner har längre någon relation till vanliga människor. Jeff Koons ballonghundar och Damien Hirsts djurkadaver köps av kapitalister, museer och kommuner och prisas mekaniskt av många konstkritiker. Men de berör inga utomstående med vare sig djupsinne eller skönhet. Sådan skandalkonst, till skillnad från den tidiga modernismens skandaler, är alldeles riskfri. Som Peter skrev i sin dagbok efter en bilfärd under juldagarna 1998:

Den ingenjörsuträknade verkligheten, så påtaglig i sin funktionella tristess när man åker bil från Stockholm till Jönköping, som vi gjorde idag […] Vägbroarna, de så kallade vägrestaurangerna, rastplatsernas papperskorgar, de konstnärliga utsmyckningarna i natursten med borrhål. Ett präktigt, standardiserat armod.

Sådan slentrianmässig sten- och skrotmodernism var raka motsatsen till den blixtrande originella modernism vars källor och väsen Peter Luthersson har ägnat sin forskning. När han stötte på äkta modernism, ofördärvad av kommersialism och beräkning, var han full av respekt. Ur dagboken den 30 mars 2007:

Christer Niklasson och jag var på Fasching i går och lyssnade på atonal jazz. Christer hade lockat med sig en dam som han presenterade som ”first lady of Slussen”, alltså även hon en utdelare av gratistidningar. I sitt sällskap hade damen sin make, en mager herre med tunn mustasch. Så atonal jazz: tre musiker, en på saxofon, en på bas, en på trummor. Skickliga. Fick erkännade av kärnpubliken. Att tillfredsställa dess 15 lugg­slitna aficionados är sannolikt svårare än att vinna Melodifestivalen. Varifrån kommer dessa musiker? Hur går det till när någon väljer denna svåra och glanslösa väg?

Sommaren 1994, efter drygt ett år som kulturchef på Svenska Dagbladet, var Peter på semester i Skagen. Han anförtrodde dagboken sin osäkerhet över ”någontings äkthet. Intellektuellt blir jag alltmer reaktionär, backar till en bakre försvarslinje: Viktor Rydberg, det lilla livet, figurativt och hantverksbaserat måleri.”

Litet senare skrev han: ”Det enda radikala som gives idag är konservatismen. Därför är jag konservativ.” Denna pessimism, som aldrig blev till resignation, färgade hans sista stora projekt, de djupt originella böckerna Förlorare (2014) och Er­fa­renhetsunderskott (2017).

Den första handlar om världslitteraturens förlorare, den andra om de rätt få skrivande svenskar – resenärer, äventyrare, ­mis­sio­nä­rer – som under 1800-talet beskrev ­främman­de kulturer inifrån. Både Förlorare och Er­fa­­ren­­hetsunderskott är böcker om böcker, där Peter sammanfattar och citerar ur en mycket brokig lektyr och låter läsaren blicka in i sammanhang och epoker dit hon knappast hade hittat på egen hand. Under läsningen begriper man varför Peter var en så uppskattad lärare.

Litteraturens förlorare, enligt Peters definition, är inte de författare som gjorts ned av kritiken eller ratats av förläggare. Många av hans förlorare är berömdheter som Herman Melville och Joseph Conrad och Nobelpristagare som Rudyard Kipling och Thomas Mann.

De har alla det gemensamt att man om dem inte säger, som man säger om Homeros, Dante och Shakespeare, att ”de har fortfarande något att säga oss och vår tid”.

Förlorare, skriver Peter, blir ”en författare som får sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt, som av eftervärlden […] förknippas med en världsbild, en verklighetsförståelse och en livshållning som knappast äger annan identitet än den att vara överspelad.”

Men dessa författare är förlorare endast i krasst konjunkturbunden betydelse.

Om vi bara ger oss tid att studera dem på nytt, visar Peter, och spegla deras budskap i deras tid och i vår, så märker vi strax att de inte blott är relevanta; många av dem visar sig ha varit profetiska.

Erfarenhetsunderskott är lika lättläst och underhållande som Förlorare, trots sin kantiga titel, som han insisterade på trots kollegers skepsis. Peter var förtjust över termen ”erfarenhetsunderskott”, som Bertil Malmberg tagit till för att beskriva stämningen i det skyddade Sverige efter sina år i eruptionernas och idébrytningarnas München.

Men boken handlar inte om hemmasittarna under Sveriges långa geopolitiska törnrosaslummer – den som varade ända till den 22 februari 2022. Den handlar tvärtom om de svenskar som kunde visa upp ett erfarenhetsöverskott, som sett den stora världen med egna ögon och ibland verkat i den.

Några av dessa svenska långfarare och kosmopoliter var visionärer i tjänst hos en tro eller ett ideal, många var goda och renhjärtade, andra var krassa kålsupare och några var grymma kolonialister med blod på händerna. 

Till sist ett par ord ur hjärtat, inte om Peters verk utan om människan. Peter och jag kom från helt olika håll, vi gjorde olika saker och levde rätt olika liv. Vi bodde inte ens i samma land. Men jag kände mig befryndad med honom som med få utanför familjekretsen. Bakom sin mjuka och angenäma framtoning var han en person med stort kurage och grundmura­de övertygelser – en som aldrig skulle ha solkat ner sitt samvete för att få ett finare jobb eller en högre lön.  

 Peters många goda egenskaper är förstås huvudsaken, men alldeles bortsett från dem så var han oersättlig på många praktiska vis. För mig som utböling var han första hjälpen när det gällde att förstå hur Sverige fungerade. Flera gånger under tiden efter hans bortgång har jag känt samma omskakande tomhet som man känner efter att ha mist en förälder – känslan av aldrig mer. Aldrig mer kan jag fråga om det där, eller berätta om det här.  

 En så innehållsrik människa som Peter sammanfattar man inte i en handvändning. Peter var lärd och kunnig och klok, men det räcker inte för att skapa band mellan människor. Han hade humor och glimten i ögat. Han kunde koka inombords över allt elände som fanatiker och narraktiga opportunister åstadkom i det svenska kulturlivet, men han hade samtidigt en fin blick för det löjliga, Molièreartade, i sådana situationer. Många allvarliga och nedslående samtal med honom slutade med ett gott skratt.

Den kubanske revolutionären José Martí, som hade levt i USA, brukade säga: ”Jag känner odjuret, jag har levat i dess inälvor”. Peter kunde säga samma sak om det svenska kulturlivet. Allt det som jag bara sett från utsidan hade han studerat på nära håll, som akademiker, tidningsman och bokförläggare. Han förstod hur saker hängde ihop: pengarna, ideologierna, universiteten, politikerna, redaktionerna och de oheliga nätverken mellan olika kompisgäng. Inte sällan, när jag försökte begripa vad som hände mig själv, så kunde han reda ut det.

När Kjell Peterson 2004 lämnade över sitt livsverk, bokförlaget Atlantis, till Peter, fick vårt förhållande ännu en infallsvinkel. Jag skall aldrig glömma hans hjälp och engagemang när vi gjorde boken om Oscar Levertin. Det var inte bara att han kände Levertin och hans tid. Han delade min sorg över Levertins bortglömdhet. När Levertin begravdes den 25 september 1906 följde flera tusen personer hans bår genom Stockholm i ösregn ut till Norra begravningsplatsen. Folkmassor som följer en lyriker till graven, när hände det därnäst i Sverige? Och så, hundra år senare, visste ingen vem han var. Inte ens litteraturstudenter. Peter finkammade svenska läroböcker i litteratur på jakt efter någon enda liten referens till Levertin. Till slut hittade han honom i en universitetslärobok i litteraturvetenskap, nämnd en gång i en bisats som en av nittiotalisterna.

Jag minns Peters uppgivna kommentar: Ett kulturliv där alla känner Edward Said och ingen känner Oscar Levertin har bekänt färg.

Jag hade glädjen att resa med Peter flera gånger, till Wien, Rom, Buenos Aires. En minnesvärd resa gick till Koster. En sak som Peter sade där gjorde sådant intryck på mig att jag skrev ned det. Han sade att den högre bildningen, som hade varit en sfär av kunskap och smak, höll på att bli ett hyckleriets och humbugens rike. Förvandlingen gick till så att allt fler fasta resurser, de som garanterar verksamheter, tas bort. Samtidigt blir allt fler resurser åtkomliga först efter att man erlagt en avgift för att släppas fram. Inträdesavgiften kunde betalas i en viss sorts valuta, om det nu var genus, ras, kön, antikapitalism, postkoloniala floskler eller migrationsdelirier. Ju längre detta pågår, desto lättare blir det att styra universiteten åsiktsmässigt.

Häromåret visade jag Peter förordet till en bok av en lärd Uppsalaprofessor. Förordet var fullt av fjäskiga referenser till ovärdiga modetänkare, Foucault, Judith Butler – personer som skribenten själv föraktade, det visste jag. ”Jo”, sa Peter, ”det är nedslående”. ”Men nu ser du hur effektivt det här maskineriet är, när det får vettiga personer att spontant skylta med dumhet.”

Peter var konservativ i den meningen att han ville slå vakt om det goda som skapats och göra det begripligt och användbart för dem som kommer efter oss. Det sista samtalet vi hade handlade om hur man lyckats trumfa igenom ”konservativ” som ett skällsord. Trump är konservativ, och Erdogan, och Netanyahu, och Putin. Så snart någon visat prov på uselhet eller grymhet så står debattörer och ledarskribenter redo att klistra på honom etiketten ”konservativ”. Men sådana herrar är inte det minsta konservativa. De är anarkister och revolutionärer, utom räckhåll för ideal eller samvete, som gladeligen ändrar på allt.

Genom att ständigt kalla ondskan ”konservativ” tar man ära och heder från konservatismen som legitimt politiskt alternativ. Det fungerar: När de svenska borgarna fick makten 2006 ville de inte för sitt liv föra någon konservativ kulturpolitik. De ville mycket hellre bli accepterade av sina ideologiska motståndare på ledarsidor och kultursidor.

Det var ren och skär ”Underkastelse”, för att låna titeln till en roman som Peter satte stort värde på. ”Konservativ” blev tabu – och det en gång konservativa partiet var med och deltog i demoniseringen av sina egna ideal.

Vi som hade turen att känna honom tackar Peter Luthersson för att han var den han var, inte bara när det lönade sig utan i alla väder. Inte bara klok, inte bara god, men också en glädje att vara samman med.

En natt för snart 120 år sedan skrev Bo Bergman en dikt till Oscar Levertins begravning. De sista raderna säger allt det vi känner efter Peters bortgång:

Allt han hunnit vara
Kan inte sägas i en rads farväl
Men det är läkedom att minnas bara
Hans djupa öga och hans djupa själ.