Rapport från ett kvinnofängelse

Efter att ha fyllt 50 sadlade jag om i yrket. Helt slumpmässigt var beslutet inte. Som journalist har jag ägnat mig åt dem som bryter mot samhällets regler och normer, som går in i extremismens irrläror eller kriminalitetens destruktivitet, som skadar andra människor för ett syfte. Genom åren har jag skrivit flera böcker om nazister och islamister samt gjort ett stort antal reportage för tidningar, radio och tv.

Det var samma intresse för drivkrafterna bakom normbrytande beteenden som fick mig att söka arbete på en anstalt för kvinnor. Vid ett informationsmöte tog representanten för fängelset upp den amerikanska dramaserien Orange Is the New Black, som handlar om ett kvinnofängelse, och sa ”om ni tror att jobbet är som i serien så tror ni fel”. Hon hade rätt, men också fel. Rätt för att det är stor skillnad på svensk och amerikansk kriminalvård. Men fel för att jobbet framförallt handlar om människor, precis som i serien.

Medan allmänhet och medier ofta i högt tonläge avhandlar brottsstatistik och påföljdsförslag är det de mänskliga mötena man som kriminalvårdare har att förhålla sig till varje dag. Det är karriärkvinnan som efter en livskris hamnat i drogmissbruk och kriminalitet. Det är hustrun som efter ett långt äktenskap försökt ha ihjäl sin man. Och det är den unga kvinnan som stulit från äldre. På anstalten korsar de olika livsödena varandra. Här tvingas de dela liv på en relativt liten yta: de tittar på tv och äter gemensamt. De har olika former av sysselsättning tillsammans. De firar kanske jul tillsammans.

Anstalten har behandlingsprogram och andra åtgärder för de intagna, men personalen ska också lotsa dem bort från kriminella tänkesätt och beteenden – och istället rusta dem för ett framtida liv utan brott, droger och dåligt umgänge.

Det är en vacker ambition. Min erfarenhet är dock att många människor som inte jobbar i verksamheten intar en skeptisk hållning och undrar om det överhuvudtaget är möjligt att förändra människor. Enligt Kriminalvårdens statistik återfaller cirka 40 procent av dem som avtjänat ett svenskt fängelsestraff i brott inom tre år. Det kan låta mycket, men är en lägre andel än i många andra länder. Något inom svensk kriminalvård tycks alltså fungera, trots återkommande diskussion om att straffen varit för låga och fängelserna för bekväma.

De senaste åren håller emellertid något stort på att ske. Kriminalvården existerar inte i ett vakuum utan speglar utvecklingen i samhället.

Regeringens politiska svar på den innebär att fler personer kommer att sitta i fängelse under längre tid. Straffskärpningar i kombination med en samhällsutveckling där det dödliga våldet inom kriminella miljöer ökat enormt och den organiserade brottsligheten tagit ett fastare grepp om samhället gör att antalet platser på häkten och anstalter inte räcker till. De närmaste tio åren räknar Kriminalvården med att tredubbla antalet platser, från dagens cirka 10 000 till närmare 29 000 häktes- och anstaltsplatser.

Därmed måste myndigheten anställa tusentals nya personer som ska jobba med de intagna. År 2034 räknar man med att ha fördubblat antalet årsarbets­krafter, från dagens cirka 11 000 till 22 700. Nyrekryteringen pågår för fullt. När jag gick Kriminalvårdens grundutbildning hösten 2023 var den cirka fem månader lång.

Man lär sig ett rigoröst säkerhetstänkande, från konfliktreducerande samtalstekniker till hur man ska placera sig vid förflyttning av en intagen, hur dörrar ska öppnas på säkraste sätt och tekniker att använda vid gripande av en våldsam person. Därtill lär man sig om grundläggande riskfaktorer för kriminalitet samt lagar och regelverk. Ständigt hade vi under utbildningen olika scenarioövningar, då figuranter agerade klienter som på olika sätt var utåtagerande.

Nu har grundutbildningen kortats ner till åtta veckor, och vissa delar har senarelagts, för att hinna få ut personal ­­i verksamheten så fort som möjligt.

Trots många nyanställningar blir det på sikt färre anställda per intagen. Om knappt tio år ska personaltätheten ha minskat med 30 procent, enligt pro­gnoserna. Kriminalvården vill kompensera detta bland annat genom tekniska lösningar: klienter ska till exempel i större utsträckning själva kunna sköta en del av sina administrativa ärenden digitalt, och interna förflyttningar av intagna kan också ske med hjälp av kameraövervakning istället för med fysisk personal.

Om sådana åtgärder kommer att räcka för att täcka en minskad personalstyrka återstår att se. Fackförbundet Seko larmar om en arbetsmiljö som blir alltmer ohållbar, med mer stress, konflikter mellan intagna och påverkan på personalen som jobbar klientnära, som det heter. Den ökade pressen märker jag och mina kolleger av. De intagna får dela rum, det dras in på viktig sysselsättning och konfliktytorna blir fler. Personalomsättningen är stor, många kolleger blir sjukskrivna och en del byter jobb.

Att jobba på ett kvinnofängelse betyder inte att det skulle vara lugnare, om någon nu trodde det. Hot och våld förekommer, men är mindre vanligt än på en mansanstalt. Däremot pågår ständigt lågintensiva konflikter mellan intagna, med mobbning, utfrysning och anklagelser. Små vardagsproblem som kan uppstå om städning och mat tar ofta oproportionerligt stor plats i de intagnas liv. Försök till manipulation mot personalen sker återkommande. Många kvinnor mår väldigt dåligt, det är gråt och förtvivlan. Flera av dem har barn på utsidan som de inte får eller kan träffa. En hel del plågas av dåligt samvete över den situation de försatt sig själva och andra i.

Som en i avdelningspersonalen eller som kontaktperson för en del av kvinnorna är det ofta sådana samtal man får ta. Jag upplever att det ger jobbet mening, samtidigt som det också tar energi. Efter ett arbetspass på 10–12 timmar känner man sig mentalt som en urvriden disktrasa.

Kriminalvårdens ledning kommunicerar officiellt framåtanda och tillförsikt, även om det finns utmaningar. Justitieminister Gunnar Strömmer har betonat att myndighetens uppdrag är detsamma, att all verksamhet som har till syfte att minska riskerna för att återfalla i brott ska fortsätta vara en viktig del av uppdraget. Men på golvet finns en oro bland personalen. Alla är måna om att göra ett så bra jobb som möjligt, men hur hinna prata ordentligt med de intagna, samtidigt som annat viktigt säkerhetsarbete måste utföras? Hur ska fler kameror kunna ersätta mänsklig kontakt? Känslan av otillräcklighet är utbredd.

I somras fick jag ett brev i handen från en av ”mina” klienter som skulle lämna anstalten. Det hade varit en del arbete med henne, och jag kände mig ofta otillräcklig. Jag läste brevet när jag kom hem:

”Tack att du gjorde min tid här en aning bättre och tack att du stått ut med mig under mina sämre och bättre dagar. I allt jobbigt och i alla motgångar så har du funnits där för att lyssna. Ibland är det det enda som behövs för att kunna resa sig upp igen och ta nya tag.”

Det var en bekräftelse på att mitt jobb ändå hade varit till nytta och hur viktig den mänskliga kontakten med de intagna är. Kanske hade jag lyckats förändra något i henne, få henne att komma lite starkare och bättre ut i samhället, och aldrig begå brott igen. Jag kan bara hoppas, för verkligheten är ju inte enkel.