Mannen som visade vägen för Harry Martinsson

”Fotnoternas män” kallar Tomas Tranströmer i en dikt från 1983, ”Codex” i samlingen Det vilda torget, de författare som är på väg att falla i glömska. Min landsman Ragnar Jändel (1895–1939) från Blekinge har på senare år börjat få svårigheter att fortleva ens i fotnoterna. Ett tecken på denna överlevnadskris är att han i Johan Svedjedals bok om Harry Martinson, den 800 sidor tjocka Min egen elds kurir (2023), inte ens unnas en fotnot utan i förbigående bara räknas upp som en av flera arbetarförfattare som i likhet med Martinson drabbades av tuberkulos.

Annat var det förr om åren! Då var det närmast obligatoriskt att kritiker och litteraturvetare nämnde Jändel som föregångare och inspiratör för den naturdiktning som den nio år yngre blekingen Harry Martinson kom att driva till mästerskap. Det var också så jag som gymnasist fick lära mig saken i Karlskrona i slutet av ­1960-talet, i undervisning av den briljante Tingstensbeundraren Harry Clarhed, en lektor som till vardags var klädd i kavaj och fluga, och dessutom av en annan lektor, Stig Nilsson, i sin ungdom bonddräng i Ramdala, så småningom student på Hermods, sedermera doktor i Lund på en avhandling om svenska ortnamn och slutligen docent i nordiska språk.

Våra gymnasielektorer höll hårt på vår landsändas egen regionala kulturkanon. I efterhand inser jag att de möjligen överdrev Jändels påverkan på Martinson en aning och att detta hade sin grund i att Jändel var en man som skrev om landskapet som omgav oss som bodde i östra Blekinge. Vi kände igen namnen på de byar, åar, bäckar, öar och havsvikar han nämner i sin diktning. Harry Martinson växte upp nio mil bort i samma landskap, i västra Blekinges inland. Frånsett Jämshög, som vi förstås kände till, var de flesta av de lokaliteter han nämner i sin diktning okända för oss och framstod som exotiska. Fanns de ens på riktigt? Vi trodde nog inte på allvar att det finns en by som heter Alltidhult och att det var där som Harry började i skolan 1914. Var det inte bara ett påhitt?

Jändel visade vägen för Martinson och lärde honom att se och besjunga vårt landskaps skönhet. Det var vad vi fick lära oss. Det är knappast troligt att gymnasisterna i västra Blekinge, i Sölvesborg och i Olofström, delgavs samma litteraturhistoriska perspektiv. Såvitt jag har hört är det heller ingen idrottshistoriker som nu för tiden hänvisar till gamla historiska fotbollsbragder av Saltö BK i Karlskrona eller Högadals IS i Karlshamn för att ge en länshistorisk förklaring till att Mjällby AIF i suverän stil vinner allsvenskan 2025. Mjällbylaget är Listerlandets stolthet. Övriga blekingar ska hålla tassarna borta och inte sätta näsan i vädret.

Förhåller det sig på likartat sätt med Harry? Har inte vår Jändel i östra Blekinge betytt något för mästaren nio mil västerut?

Jändel växte upp under yttersta armod med sina föräldrar och fyra syskon i en liten stuga med ett enda rum. När han debuterade som poet 1917 gjorde han sig snabbt ett stort namn som den mest rödglödgat revolutionäre diktaren inom arbetarrörelsens kommunistiska falang. Hans första diktsamlingar och de kampdikter han lät publicera i vänsterpressen under första världskriget och de närmaste åren efteråt frustar av ett klasshat som nog ingen annan svensk diktare har kunnat uppamma, i varje fall ingen diktare av någorlunda format. Som kampdiktare och rödglödgad revolutionär är den unge Jändel extrem.

Efter några år på barrikaderna drog sig poeten undan stridens hetta, besviken på den revolutionära väns­terns ständiga interna uppgörelser och sönderfall i den ena falangen efter den andra. Han inledde därmed den andra perioden i sin diktning, den som from och hängivet kristen poet. Psalmbokskommittén ville införa en av hans dikter, ”Kristus”, i den nya psalmboken, men det gick Jändel inte med på. Av sina forna revolutionsbröder kallades han öppet för ”klassförrädare”, men så långt som till att acceptera Svenska kyrkan var han inte beredd att gå åt andra hållet. Dock kunde Jändel inte värja sig emot att det uppstod något av en kult även kring hans fromma diktning, liksom det tidigare hade gjort kring hans revolutionära kamplyrik.

Det tredje och sista steget i hans utveckling blev att han helt upphörde att beröra kristna och andliga motiv i sin diktning. Vad som till sist återstod var naturen, det blekingska kustlandskapet, Hallarumsvikens hemtama skönhet, blommor och blad, speglingar i havsvikens vatten. Inga strider mer! Och inget himmelrike i sikte! Både visionen om ett klasslöst samhälle och om himmelriket gick upp i rök. De sista åren satte sig den förut så stridbare Jändel som en tjuren Ferdinand och njöt fridsamt av att lukta på blommor.

I detta tillstånd översvämmades hans hjärta av kärlek till hembygden, en dyrkan av det blekingska kustlandskapet och av de människor som befolkar detta: ”Från Torhamns udde ner till Sissebäck / där är ett land, där bor ett ynglingssläkte, / kanske ej mindre svenskt än något annat, / fast sällan nämnt, där om det svenska talas. / Det är ett släkte, eldigt, yverboret, / som vredgas lätt och tanklöst brusar ut,/men också fyllt av ömhet och av längtan, / ty folkets själ är landets egen själ. / Här är det blomsteräng och bäckars sus / och hårda böljeslag mot gråa hällar.”

Det är denna klorofyllkringvärv­­de blomstersångare borta vid Halla­rumsviken i öster som enligt Blekinges egen regionala kulturkanon kom att betyda mycket för en sjöman från inlandet uppe i Jämshög i nordvästra delen av länet. När Harry Martinson hade mönstrat av från sina sju år som eldare på olika fartyg inom den svenska handelsflottan, skrev han inledningsvis mest bara om sina erfarenheter som sjöman och om sina intryck av resor längs fjärran exotiska kuster, men redan på 1930-talet och delvis parallellt med Jändel började han granska den svenska floran på närmare håll och blev i kraft av sin oefterhärmliga begåvning snart en naturlyriker av ännu vassare slag än sin vän och kollega vid Hallarumsviken.

Att Jändel åtminstone i ett tidigt skede betydde åtminstone en del för Harry Martinsons detaljerade naturbetraktelser är på olika sätt skönjbart. Det kan här räcka med att påminna om den dikt som Harry Martinson skrev som en hyllning till föregångaren och som han själv deklamerade på Jändels 40-årskalas på Café Cosmopolite i Stockholm. Dikten börjar med följande rader: ”Du, broder ifrån samma land, / konvaljblad, björnbärsstigar. / I själens barfotstid du kände där all kaprifolium vid havet, / hör minnet där! / Hör, själva daggen sjöng/ med klockor: / din sång blev saft och dagg, / av gräsets själ du gav.”

Harry Martinson tilldelades 1974 Nobelpriset i litteratur ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Konsten att fånga daggdroppen hade han utvecklat genom att inledningsvis ta intryck av sin blekingske landsmans sätt att närgånget se på naturen. Det är mer än tuberkulos som Harry Martinson har gemensamt med Ragnar Jändel. Detta är värt att minnas, liksom Jändels naturlyrik över huvud taget.