En fyrbåk i Europas mörkaste tid

Hugo Valentin föddes i Vikingstad på Östgötaslätten, där föräldrarna drev ett jordbruk. Det var snarast jordbruksromantik som hade fått fadern att lämna storstaden, men han saknade praktiskt handlag och familjen återvände till huvudstaden. På landsbygden hade Hugo tidigt lärt känna bondeproletariatet, alltså statarbarnen, torparbarnen och deras föräldrar. Sin ungdomsmiljö, efter familjens återflyttning till Stockholm, har Valentin betecknat som oskarianskt borgerlig. Förfäderna hade kommit till Sverige från tyskspråkiga områden under tidigt 1800-tal. Hans mormors morfar hade varit rabbin i Stockholms mosaiska församling. Själv deltog Hugo Valentin visserligen i rabbinen Gottlieb Kleins religionsundervisning, men tycks som ung inte ha haft några starkare judiska intressen.

Efter mogenhetsexamen i Nya Elementar 1907 följde studier i Uppsala, där han var Stockholms nations förste kurator 1913–1914. Han disputerade 1915 på avhandlingen Frihetstidens riddarhus. Greppet var socialhistoriskt och originellt för sin tid: i fokus för studien stod sambanden mellan politiken och de sociala spänningarna inom adelsståndet. Den nya obetitlade lågadeln hade avancerat på bekostnad av högadeln, vars makt och inflytande hade krossats av reduktioner och envälde. Situationen tillspetsades genom mass­adlandet efter Karl XII:s död. Valentin skildrade högadelns kamp för att hindra ståndets sociala nivå från att sjunka.

Med avhandlingen hade Valentin etablerat sig som 1700-talshistoriker. Det var uppenbart att han kände sig särskilt hemma i upplysningens tidevarv. Om det vittnar hans fylliga och eleganta översikt över kabinettspolitikens era i Norstedts världshistoria (del 10, 1930). Valentin fick med åren många tacksamma läsare. En var Tage Erlander, som annandag påsk 1949 gjorde en lapidarisk anteckning i dagboken: ”De senaste dagarnas nödtvungna vila har skänkt mig mer än månaders arbete i kanslihuset. Valentins 1700-tal.”

Efter provår på Norra latin i Stockholm blev Valentin lektor i Falun 1919. Från 1930 var han lektor vid Högre allmänna läroverket i Uppsala. Av och till undervisade han vid universitetets historiska institution. Året han fyllde 60 fick han professors namn av regeringen. I ett mycket personligt brev till Herbert Tingsten (23/8 1961) skrev han: ”Vore jag femtio år yngre skulle jag bli socialarbetare. Denna min läggning har bidragit till att jag trivdes bra med läroverksläraryrket, där man kommer eleverna närmare än vid universiteten. Vetenskapen har jag då och då ägnat mig åt men utan lidelse, halvt på lek.” Valentin satte sig aldrig på höga hästar.

Sitt 1920-tal i Falun, där alla visserligen var ”synnerligen vänliga”, betraktade Valentin som en förvisning från arkiven och de stora biblioteken. ”Vid första tillfälle söker jag mig lektorat i huvudstaden eller Uppsala”, skrev han i september 1920. Förordet till Valentins storverk är daterat Falun i augusti 1924. Man ser framför sig en jäktad gymnasielärare som mot sommarlovets slut lägger sista handen vid sitt opus på väg till tryckning. Boken bar titeln Judarnas historia i Sverige och var länge den enda historiska helhetsskildringen av en till Sverige invandrad grupp.

Redan innan judar fått bosättningsrätt i Sverige hade drottning Kristina haft nära kontakter med judiska lärde och finansmän. Gustav III:s beslut att tillåta permanent bosättning mötte motstånd från intoleranta präster och från det lägre borgerskapet, som var oroliga för att mista sina skråprivilegier. Trots motgångar och kriser skildrar Valentin förloppet som nära nog en idyll jämfört med situationen i andra länder. Judiskt liv i 1800-talets Sverige präglades enligt Valentin av tre parallella fenomen: politisk emancipation (alltså formella rättigheter), hastig assimilering och reformjudendomens genombrott på det religiösa planet. Resultatet blev blandäktenskap, religiös anpassning och sekularisering – som i Valentins ögon bidrog till en fortlöpande utarmning av det judiska arvet. 

För en bredare publik av historiskt intresserade torde Hugo Valentin vara mest känd just för sina historiografiska betraktelser. Han såg historieskrivningen som en evolutionär process. Vetenskapliga metoder utvecklas, men varje historiker är ett barn av sin tid. 

Detta behöver inte utgöra någon belastning, men också den som strävar efter objektivitet förblir i viss mån fånge i sin egen värld, så historikers rekonstruktioner av det förflutna bär alltid ett drag av anakronism.

Sina tankar om historikerns roll och förhållande till sin samtid utvecklar han i Den fjättrade Clio (1957). Valentin är i sitt esse när han beskriver hur politiker och statsmän åkt upp och ner i eftermälets bergochdalbana, inte minst Cromwell, Fredrik den store, Napoleon och Bismarck. Han visar stor skicklighet i att spåra upp och dissekera propaganda som smugit sig in i historieverk och läroböcker.

För att fullt ut bedöma Valentins roll som historiker är det viktigt att förstå hans inställning till sionismen. Hans stora arbete om de svenska judarna hade givit honom insikter om den judiska kulturens existensvillkor och fortlevnad. Men han uttryckte vid flera tillfällen sin pessimism beträffande den judiska ungdomen, som assimilerades alltmer. Steg för steg närmade Valentin sig sionismen. Vid tiden för Hitlers maktövertagande hade han tagit klar ställning för sionismens fader Theodor Herzls idéer om skapandet av ett judiskt nationalhem. I december 1933 yttrade han: ”Zionismen är icke ett parti utan det judiska folkets stora frihetsrörelse.” 

Det var inte tomma ord; han stödde ivrigt judiska så kallade chalutz-ungdomar från främmande länder som på svenska lantbruk förberedde sig inför sin flytt till kibbutzer i Palestina. Förföljelserna i Europa satte djupa spår i familjen Valentins vardag. ”Jag har haft mycket trubbel med mina nerver och depressioner har legat på lur som tidsinställda bomber”, heter det i ett brev till Herbert Tingsten.

Trots bekymmer och orosmoment blev 1930-talet och krigsåren en blomstringstid i Valentins historiska författarskap. Hans studie Antisemitismen i historisk och kritisk belysning (1935) översattes till en rad språk. New York Times recensent ansåg den 25 november 1936 att ”every page of this book ought to be gene­rally read, thought over, taken to heart”. Nästan hela den tyska upplagan konfiskerades i Wien efter Anschluss 1938 och hamnade i censurens papperskvarnar. 

I Valentins bok Kampen om Palestina (1940) anläggs en lång rad perspektiv: britternas, de allierades, de arabiska grupperingarnas, de omgivande staternas och protektoratens samt inte minst den judiska diasporans.

Internationellt sett tog det relativt lång tid innan det vetenskapliga utforskandet av Förintelsen fick någon större omfattning. Men redan medan kriget ännu pågick började vissa forskare samla material och upprätta arkiv för att dokumentera förföljelser, övergrepp och avrättningar. Så skedde i Warszawas getto, i det härtagna Grenoble och i Uppsala där Valentin följde Nazitysklands brott mot Europas judar och kontinuerligt rapporterade i tidskriften Judisk Krönika. Hans observationer av tredje rikets grymheter utmynnade i en stor artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 13 oktober 1942 under rubriken ”Utrotningskriget mot judarna”. Artikeln fick stort genomslag.

Som historiker gick Valentin sina egna vägar. Några av hans främsta insatser som skribent ligger i skärningspunkten mellan historisk forskning, samtidsobservation och civilisationskritik. När Humanistiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet i december 2024 strök Hugo Valentins namn från den enhet som forskar och undervisar om Förintelsen och folkmord väckte detta sorg och förstämning och ledde till både inhemska protester och ett internationellt forskarupprop. 

Att universitetet vidhöll sitt beslut är desto mer anmärkningsvärt som det gäller en person som hängivet stått upp i kampen mot antisemitism och intolerans.