Arvet efter den arabiska våren

Fredagen den 17 december 2010 började som alla andra dagar för Mohamed Bouazizi. I den lilla tunisiska staden Sidi Bouzid, 26 mil söder om huvudstaden Tunis, drog han sin vagn med grönsaker över gatorna. Som alla andra hade även Mohamed lärt sig leva med diktaturen som verkade kunna regera för evigt. Den rullande grönsakshandeln gav honom åtminstone hopp om ett bättre liv i framtiden.

Men just den här dagen hade polisen andra idéer. De anklagade honom för att han inte hade tillstånd att bedriva verksamheten och konfiskerade vagnen med varorna. En kvinnlig polis ska ha gett honom en örfil och spottat honom i ansiktet. I ett svep ändrades Mohameds planer. Han dränkte sig i bensin och thinner och tände eld på sig själv utanför en av stadens myndighetsbyggnader.

Självbränningen ledde till demonstrationer i Sidi Bouzid som under 2011 spred sig över hela Tunisien och snart över hela Mellanöstern. En epok av uppror mot regionens diktaturer hade inletts som framför allt i väst kom att kallas ”den arabiska våren”.

Hur såg Mellanöstern ut då och hur ser det ut idag? Vad är det som har förändrats?

När de arabiska diktaturerna drabbades av Mellanösterns folkliga vrede insåg de plötsligt att deras tjat om att Israel och sionisterna var orsaken till allt ont i Mellanöstern inte hade övertygat. Slagordet var ”ash-shaʻb yurīd isqāṭ an-niẓām” (folket vill fälla regimen).

Unga arbetslösa människor som försökt utbilda sig och hitta ett jobb hade konsekvent hindrats i sin utveckling av de olika regimerna. Och nu hade de bestämt sig för att försöka skapa förändring. Varken för dem eller för någon annan var palestinierna eller Israel en prioriterad fråga. Det var däremot viljan att kunna leva ett drägligt liv.

Professor Juan Cole vid Michigan­uni­versitetet konstaterade i sin bok The New Arabs (2014) att en stor del av dem som drev upploppen i de olika länderna var unga människor från tonåren och upp till 35-årsåldern. De äldre var snarare efterföljare. Den yngre generationen, en tredjedel av de 400 miljoner som kunde definieras som araber, var i allmänhet mer urban och bildad samt mindre religiös och landsbygdsanknuten än sina föräldrar. Urbaniseringen i Mellanöstern och Nordafrika hade gått med rekordfart; mellan 1970 och 2009 ökade andelen av befolkningen som lever i städer från 50 till 80 procent i Libyen och nästan lika mycket i Tunisien. Den urbana befolkningen i Egypten ökade från mindre än 20 till 36 miljoner mellan 1980 och 2009.

De unga hade också hög arbetslöshet: i genomsnitt 23 procent år 2011 och specifikt bland kvinnor 31 procent. Upproren började dessutom när sociala medier precis hade fått sitt stora genomslag. Rapporten Youth and Citizenship in the Digital Age: A View from Egypt (2012) visade att över 17 procent av befolkningen i Tunisien var på Facebook under december månad 2010, och samma år hade 58 procent av egyptiska ungdomar mellan 18 och 35 år någon form av internetuppkoppling. År 2009 fanns det 160  000 bloggare i Egypten som beräknades vara mellan 20 och 25 år.

År 2010 var tiotals miljoner unga araber på internet i olika forum och sociala medier. Bara Facebook gick från 12 miljoner användare till 21 miljoner på kort tid och Facebookgrupper mobiliserade ungdomar till demonstrationer och samlingar. Möjligheten att följa händelser, twittra eller göra blogginlägg med hjälp av en telefon ledde också till rörlighet. Information stannade inte i storstäder utan nådde även landsbygden och mindre städer. Möjligheten att nå så många så enkelt var ny.

Upploppen och revolterna ­skapade förutsättningarna som gjorde att IS kunde etableras. Sociala medier ­användes inte bara för att koordinera demonstrationer utan även för att ­re­krytera människor till den islamistiska ter­ror­organisationen och hålla igång konflikter och inbördeskrig. IS förmåga att hantera sociala medier fick tusentals ungdomar att delta i deras brutalitet.

Men det var framför allt mötet mellan två sammanbrott som möjliggjorde IS plötsliga entré på den globala arenan. I det ena fallet hade ökad utbildning och läskunnighet lett till att islams traditionella strukturer och hierarkier bröt samman och lämnade efter sig ett vakuum där flera aktörer gjorde anspråk på rollen som den islamiska gemenskapens nya ledare. I det andra fallet hade två stater mer eller mindre förlorat kontrollen över sitt territorium genom upploppen och USA:s agerande i Irak, där man mer eller mindre hade slagit sönder alla myndigheter och institutioner efter invasionen 2003. Inbördeskriget i Syrien och de interna motsättningarna i Irak hade utarmat förutsättningarna för fungerande myndighetsutövning. Därmed kunde stammar eller etniskt och religiöst baserade grupper överta områden och etablera autonoma enklaver som styckade upp länderna.

Kombinationen av upproren som kallades den arabiska våren, etableringen av IS och Irans intresse för kärnvapen gjorde att den sunniarabiska världen insåg var de verkliga hoten mot stabilitet och fred fanns. De förstod att ett ensidigt fokus på palestinier inte hjälpte, utan att sociala och ekonomiska reformer skulle bli nödvändiga för att förhindra nya upplopp.

I den situationen sågs plötsligt Israel som en tillgång och palestinierna som en belastning, vilket öppnade för Abraham­avtalen 2020. Tanken var att de skulle normalisera relationerna mellan Israel och dess arabiska grannländer. Med USA som medlare fick Israel i snabb takt diplomatiska förbindelser med Bahrain, Förenade Arabemiraten och Marocko år 2020 och med Sudan år 2021. På tur stod Saudiarabien. Palestinierna eller den palestinska frågan släpptes med inga andra krav än pliktskyldiga uttalanden om att hitta en lösning för palestinierna.

Även om de arabiska staterna i Mellanöstern fortfarande är diktaturer är vissa förändringar anmärkningsvärda. De största kan anses ha skett i Syrien och i Saudiarabien. I Syrien hindrade de israeliska attackerna 2024 iranskt och ryskt stöd till regimen, vilket gav rebellerna utrymme att störta president Assad. Därmed avslutades dels ett drygt halvsekels skräckvälde under Assad­familjen, dels den alawitiska minoritetens särställning i Syrien. Vad den nya regimen kommer att lyckas åstadkomma är mycket oklart just nu. Även Libyen blev av med sin diktator, men fortfarande är det svårt för de olika fraktionerna att enas om framtiden.

Saudiarabien drabbades aldrig av större demonstrationer och efter mordet på den regimkritiske journalisten Jamal Khashoggi 2018 sattes landet i den internationella skamvrån. Men steg för steg har Saudiarabiens 40-årige premiärminister och kronprins Mohammed bin Salman återtagit ledarrollen för sunnimuslimer i Mellanöstern och drivit igenom reformer.

Det syns exempelvis på kvinnors rättigheter och satsningar på idrott och utbildning för både män och kvinnor. Som USA:s allierade gör Saudiarabien dessutom anspråk på att positionera sig militärt i regionen, bland annat genom kravet att få köpa amerikanska F35-plan, som Israel hittills varit ensamt om att använda i Mellanöstern.

Trots att kriget mellan Hamas och Israel har påverkat regionen på många sätt är relationerna mellan Israel och flera arabiska stater idag avsevärt bättre än för 15 år sedan.

December månad 2025 offentliggjordes att Egypten skulle köpa gas från Israel för 35 miljarder dollar. Det betyder i praktiken att Egypten fem år framåt lägger sin energiförsörjning i händerna på Israel. Förenade Arabemiraten har köpt luftvärnssystem från Israel för 2,3 miljarder dollar – och köpt 30 procent av det israeliska säkerhetsföretaget Thirdeye Systems för 10 miljoner dollar, genom konglomeratet Edge Group.

Regimerna i Mellanöstern har insett att förändringar är nödvändiga för att förhindra nya missnöjesupplopp. Den unga generationen accepterar inte att bli behandlad hur som helst. I skrivande stund pågår uppror i Iran som en reaktion mot förtryck och ekonomisk misär. Hur Mellanöstern kommer att utvecklas är svårt att veta.

Och även om reformer är önskvärda är risken alltid att för snabba förändringar leder till nytt kaos.