Ibland är det bättre att inte veta för mycket

I den tysk-judiske Lion Feuchtwangers roman Oppermanns (i svensk över­sättning av Karl Fägersten) ställs den judiska familjen i 1930-talets Ber­lin inför en verklighet som nyss före­fallit otänkbar. Berlinarna vill inte se vad nazisterna iscensätter, de blir arga om man talar om koncentrationslägren. ”De teg, de gömde vad de visste så djupt inombords att de slutligen inte längre trodde det själva.”

Det var inte kunskapen som saknades, det var viljan eller modet att förhålla sig till den. I 1930-talets Berlin fick detta bristande mod förfärande konsekvenser, men önskan att veta och inte vilja veta, att veta men låtsas okunskap, att gömma sanningen för sig själva, är ständigt närvarande.

”Vad vi vet är en droppe, vad vi inte vet är ett hav”, enligt Isaac Newton, och ändå denna vilja till okunskap. Det är den motsägelsefullheten som Mark Lilla, uppskattad essäist och professor i humaniora vid Columbiauniversitetet, resonerar kring i boken Ignorance and Bliss. On Wanting Not to Know.

Lilla blickar djupt in i historien, från Aristoteles och Platon till bortträngningarnas Freud och våra dagars vetenskapsförakt. Bibeln är ett ymnighetshorn för Lillas syften, men exemplen och citaten därifrån är så många och långa att boken får slagsida. Den hade vunnit på tydligare sammankoppling av de tidlösa frågorna med nuets överflöd av bortträngd kunskap, oreflekterad acceptans och hyckleri.

Hur kommer det sig till exempel att man i tv-debatter ger representanter för ”alternativa fakta” samma tyngd som vetenskapsföreträdare i föreställningen om något slags ”allsidighet”?

Att några mått av självbedrägeri är nödvändigt för att göra livet hanterbart tycks vara ställt utom tvivel. Till exempel förutsätter etiskt handlande en tro på att vi har fri vilja, även om man anar att det egentligen inte förhåller sig så. Alternativen lockar inte.

Annars är det ganska mycket vi inte vill veta, eller inte vill kännas vid att vi vet, i vardagen liksom på existentiell nivå. Rationaliseringar döljer en obehaglig självinsikt. Människor som alltid säger vad de tycker blir inte populära, och frågan ”ser jag tjock ut i den här?” kanske inte ställs med en önskan om ett ärligt svar.

”Om alla människor hade reda på vad de säger om varandra, så skulle det inte finnas fyra vänner här i världen”, heter det i Blaise Pascals Tankar.

Man avböjer gärna kunskap om vissa passager i sin partners förflutna, liksom möjligheten att få veta om man bär på ­anlag för en obotlig sjukdom. Alltför många blundar för besvärande fakta för att få ingå i en viss gemenskap. Att göra sig blind för en anhörigs missbruk eller att inte vilja se tecken på otrohet är inte ovanligt. Många har vittnat om att övergrepp inom familjer är så tabubelagt och omstörtande att självsuggestion till okunskap blir en utväg.

Medveten okunskap, eller att man har avstått från att inhämta kunskap, fritar knappast från moraliskt ansvar. ”Om vi blir erbjudna att se en film om hur våra köttprodukter kommer till, så vet vi att det är en skräckfilm”, skriver Jonathan Safran Foer i Äta djur, och den insikten måste undertryckas om man vill fortsätta äta kött och ändå betrakta sig som ”djurvän”.

Det gäller också till exempel produk­tionsvillkoren för billiga kläder och elekt­ronik, liksom larmen om en annalkande klimatkollaps. Att dra slutsatserna av dessa insikter skulle kräva obekväma förändringar, och där skaver en hel del kognitiv dissonans.

Vare sig man ser självmedvetandet som en välsignelse eller en förbannelse är det tur att vi kan tränga bort vetskapen om vår egen förestående förintelse och trots allt leva med glädje och tillförsikt. Men det är skillnad på att veta att något ska ske och när det ska inträffa. Gabriel García Márquez berättar i sin självbiografi om hur spåmän i gamla Cartagena i Colombia kunde hota förbipasserande med att avslöja deras dödsdag om de inte skänkte en slant. Det klirrade i kassan. Lilla har strukturerat sin bok kring kategorier som ”undvikande”, ”tabu”, ”oskuld” och ”nostalgi”, där en flykt till eller dröm om ett historiskt eller myto­logiskt förflutet är bränslet i många konflikter.

Titeln Ignorance and Bliss, alltså ”okunnighet och sällhet”, är en parafras på de bevingade slutraderna i Thomas Grays för övrigt bortglömda 1700-talsdikt ”Ode on a Distant Prospect of Eton College”: ”Thought would destroy their paradise / No more; where ignorance is bliss, / ’Tis folly to be wise”. I Predikaren uttrycks det som ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”. Och Hjalmar Söderbergs doktor Glas inser att ”tanken är en syra som fräter […] Första budet: du skall icke förstå för mycket. Men den som förstår det budet, han – har redan förstått för mycket”.

Per Wästberg har skrivit om att när hans far i slutet av 1930-talet bad att få intervjua författaren Hjalmar Söderberg för Vecko-Journalen fick han svaret att denne inget hade att säga och aldrig hade haft: ”Världen är kolsvart. Jag har inte lärt mig se i mörkret.”

Det vi inte förmår eller vill förstå eller veta kan bli till religiösa myter och sanningar ”bortom förnuftet”. Fideism är tanken att då endast tron kan ge någon kunskap om Gud är den överordnad förnuftet.

Bibeln är full av påbud om att inte tänka självständigt, att inte ifrågasätta, alltifrån förbudet att äta av frukten från kunskapens träd – trots att trädet och förbudet har samma upphovsman – och Abrahams inställda offrande av sin egen son till Paulus underkännande av profant vetande. Särskilt Paulus får sina fiskar varma hos Lilla, som menar att aposteln transformerade evangeliernas moraliska ideal till en antiintellektuell ideologi, som inlemmad i kristendomen och överförd till det sekulariserade samhället blev till populism.

”Kan en kristen vara vuxen?” undrar Lilla apropå Skriftens vurm för det oskyldiga lammet. Men idén om barnets oskuldsfulla, ofördärvade sinne gäller knappast längre när alla har tillgång till oceaner av hårdporr, våld och konspirationsteorier i sina mobiler.

Med AI kan också den genuint okunnige åstadkomma exempelvis en passa­bel uppsats inom vilket område som helst. Att tekniken kommer att påverka studiemotivation och kunskapsinhämtande är nog ofrånkomligt. Men hur? Medveten okunskap kan också handla om att inte acceptera vetande utifrån vedertagna kriterier.

Då kan man hamna i en sanningsrelativism där ideologi överordnas kunskap, som när Moira von Wright, sedermera rektor för Södertörns högskola, i rapporten Genus och text skrev att ”påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenligt med skolans jämställdhetssträvanden”. Hon önskade ”en genusmedveten och genuskänslig fysik”, vilket krävde att ”en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort”.

Men den som ifrågasätter att känslobaserad subjektivitet ges företräde framför vetenskapliga argument riskerar att identifieras med dem som i Donald Trumps anda riktar rallarsvingar mot allt som luktar ”woke”. På något sätt har det blivit kontroversiellt att anse att det som baseras på tro eller känsla inte kan göra anspråk på att beskriva verkligheten för andra än de troende.

I andra sammanhang avstår vi från vetande för att undvika att avförtrolla eller banalisera något betydelsefullt. I Thomas von Steinaeckers dokumentärfilm Werner Herzog – radikal drömmare från 2022 besöker regissören ett paradisiskt vattenfall i barndomens skog och förklarar att ”det här är mitt landskap, det här är min favoritplats på jorden. Det här är jag”. Hans hustru frågar var fallen har sin källa, men han vet inte och har aldrig sökt den. ”Och jag vill inte veta.”

Naturligtvis. Inte behöver han någon förklaring eller orsak till upplevelsen. Vem vill få förälskelsen analyserad? Den plötsliga förnimmelsen av lycka? Det är mycket vi är tillfreds med att inte veta. Vid sin avskedskonsert 2020 behövde countrysångaren Kris Kristofferson inte fundera länge för att med en galghumoristisk blinkning välja en allra sista sång ur sin repertoar. Det blev givetvis Please Don’t Tell Me How the Story Ends.