50 år sedan ett historiskt maktskifte

Sverige var i början av 1970-talet ett av världens rikaste länder. Vi delade toppligan med USA, Schweiz och Luxemburg. Samtidigt var vi något av ett socialdemokratiskt skyltfönster. Inget annat land ansågs ha lyckats kombinera hög materiell standard, jämlikhet och jämställdhet på samma sätt.

Ändå förlorade Socialdemokraterna makten 1976 efter 44 år av i princip obrutet regeringsinnehav (undantaget den kortlivade ”semesterregeringen” 1936). Vilken betydelse hade maktskiftet 1976 och de fyra borgerliga regeringar som därefter hade makten fram till 1982?

De borgerliga 1970-talsregeringarna har i efterhand inte betraktats som särskilt ideologiska, ur ett systemskiftes­perspektiv. Skattetrycket var inte lägre 1982 än det hade varit 1976, trots vissa justeringar. Regeringstiden präglades nämligen av en ekonomisk industrikris – inte minst inom stål och varv – till följd av kraftigt stigande oljepriser och internationell lågkonjunktur. En stor mängd industrier förstatligades tillfälligt. Statsminister Thorbjörn Fälldin (C) regerade just när industrisamhället började knaka i fogarna och vi stapp­lande tog klivet in i tjänstesamhället.

Den billiga oljan hade varit central för de föregående rekordårens tillväxt, både för uppvärmning och transporter i hela västvärlden. Sverige hade dessutom gynnats starkt av att stå utanför andra världskriget. Vi hade en intakt industri som var redo att börja exportera. Sven­s­ka folket hade vant sig vid att få det bättre under tre decennier. Den ekonomiska kris som hade utlösts redan 1973 bidrog visserligen till att regeringen Fälldin kom till makten, men placerade den samtidigt i en otacksam sits när förutsättningarna såg helt annorlunda ut än tidigare.

1970-talets makthavare hade ingen större insikt i att man befann sig på tröskeln till en ny tidsålder. Man trodde att krisen var tillfällig och att man kunde komma tillbaka till 1960-talets ”normaltillstånd”. Därav alla försök att rädda krisande industrier och driva keynesi­ansk stimulanspolitik – en politik som på 1970-talet främst resulterade i hög inflation.

Regeringarna Fälldin och Ola Ullstens (FP) kortlivade regering genomförde visserligen en rad socialliberala reformer. Dagens arbetsrättsliga regelverk kom exempelvis på plats, samt medbestämmandelagen, stärkt skydd för den psykiska hälsan i arbetslivet och tydligare krav på jämställd behandling av kvinnor och män. Kvinnlig tronföljd infördes och universitetsexamina avskaffades.

Regeringen Fälldin byggde i rätt stor utsträckning vidare på 1960-talets socialdemokratiska politik, men med mycket mer begränsade resurser. Man fick ofta nöja sig med justeringar. Ändå är det fel att bara betona kontinuiteten. Maktskiftet i sig var betydelsefullt. Trots alla regeringskriser hade de borgerliga för första gången visat att de kunde samarbeta. Det skulle bli svårare för Socialdemokraterna att ”söndra och härska”. Det var en mer sammanhållen och stridbar borgerlighet som mötte Socialdemokraterna i valen på 1980-talet än vad som hade varit fallet före 1976.

Minst lika viktigt är att regeringen Fälldins insatser måste ställas mot vilken politik som hade förts om Socialdemokraterna suttit kvar vid makten. Politiken står inte still. Sommaren 1976 antog LO-kongressen det av Rudolf Meidner utarbetade förslaget om löntagarfonder. Hade detta blivit regeringspolitik skulle Sverige gradvis ha förvandlats till något som liknade en öststat av jugoslavisk modell. Fackför­eningsägda företag hade i praktiken inneburit en enorm maktkoncentration. Det hade knappast varit förenligt med ett bibehållet flerpartisystem.

Det är förstås inte säkert att Social­demokraterna hade gått i en så radikal riktning. Men det fanns ett starkt tryck på vänsterkanten att möta den besvikel­se som fanns på många håll med hur Sverige utvecklats – trots att landet hörde till de rikaste i världen. Löntagarfonderna var ett slags svar på frågan varför socialismens icke-materiella löften inte hade förverkligats trots fyra decennier av socialistiskt styre. Männi­skor kände maktlöshet.

Faktum är att det aldrig hade blivit något maktskifte om inte Centerpartiet under Thorbjörn Fälldin lyckats kanalisera detta missnöje, vars kärna handlade om att samhället hade blivit för materialistiskt, omänskligt, byråkra­tiskt, urbaniserat och tekniskt storskaligt. Miljömedvetandet hade också börjat vakna till liv. 1970-talet präglades av en modernitetskritik som inte på ett enkelt sätt kan etiketteras som vänster eller höger, men där kritik riktades mot både marknad och stat. På många sätt var detta också ett uttryck för att industrisamhället höll på att ersättas med något annat.

En viktig symbol för tidens ström­ningar var kärnkraftsmotståndet, som också hjälpte till att föra Fälldin till makten. Ironiskt nog kom kärnkraften att bli hans största huvudvärk och orsak till den första av flera regeringskriser. Detta eftersom både Moderaterna och Folkpartiet var anhängare av ny kärn­­­kraft. Oenigheten inom regeringen löstes till slut med folkomröstningen om kärnkraft 1980, vars otydliga resultat länge definierade svensk energipolitik.

Kärnkraftsomröstningen är kanske det enskilda beslut under Fälldin som skulle få mest långtgående verkningar – ett resultat som ingen av de inblandade riktigt hade önskat. I övrigt var man i hög grad tidens fånge.

Här finns faktiskt en likhet med senare borgerliga regeringar. Regeringen Carl Bildt (M) 1991–1994 fick i hög grad ägna sin tid åt ekonomisk krishantering. Den genomförde även flera avregleringsreformer, dock enligt ett internationellt mönster. Ett undantag är friskolereformen, som saknade egentlig förebild på annat håll, och kanske just därför blev mest politiskt signifikant. Den friskolemarknad dominerad av koncerner som blev resultatet var något helt annat än reformatörerna hade tänkt sig från början.

Regeringen Reinfeldt (M) 2006–2014 drabbades även den av krishantering – finanskrisen 2008. Den var visserligen inte lika allvarlig för svensk del som 1970- och 90-talskriserna, och regeringen hanterade den bättre. Reinfeldts centrala politik, inklusive de omfattande jobbskatteavdragen, följde dock i hög grad även den internationella mönster. Den var närmast kopierad från Bill Clinton och Tony Blair. På en punkt gick man dock sin egen väg. I efterhand är kanske det som gjort störst politiskt avtryck att Reinfeldt öppnade för en väldigt generös invandring på ett sätt som saknade motstycke i andra länder – och även här blev resultatet ett helt annat än man hade tänkt sig. En slutsats man kan dra är att regeringar har svårt att bedriva en politik som avviker från de ramar som sätts av omvärlden, teknik­utvecklingen och konjunkturerna. När man försöker ”forma samhället” i en viss riktning leder det ofta till oavsedda konsekven­ser. Politiskt ledarskap handlar mer om att navigera på en flod än att försöka bestämma färdriktningen.

Dessa snäva förutsättningar har blivit tydligare efter industrisamhällets glansdagar. Tage Erlander hade under rekordåren ovanligt gynnsamma förutsättningar att forma Sverige. Den enorma omvandling som genomfördes de åren satte ramarna för framtida regeringar. Många borgerliga samhällsstrukturer slogs sönder i den hårt drivna moderniseringsprocessen. Men inte heller i det fallet handlade det om en tydligt utstakad plan, utan den ena reformen födde den andra. Om det från början hade handlat om grundtrygghet för alla så växte ambitionerna från slutet av 1950-talet oerhört. Delvis på grund av den politiska logik som säger att ett parti aldrig kan ”vara klart” med sitt projekt. Delvis på grund av de stora resurser som stod till buds.

Hade svensk borgerlighet varit mindre splittrad och haft förmågan att vinna val redan under de goda tiderna på 1950-talet, hade det med all säkerhet gjort ett större avtryck på det svenska samhället än vad de sentida borgerliga regeringarna lyckades åstadkomma. Då hade man kanske kunnat bevara mer av den ursprungligt borgerliga samhällsmiljön och skapa mer konstruktiva stigar framåt. Som det blev har man i stället fått ägna sig åt att reparera och marknadisera ett i grunden social­demokratiskt samhällsbygge.