Det som gick förlorat när Berlinmuren föll

Det kan hända att en viss människas frånvaro dominerar eller präglar ett rum lika mycket eller mer än om den personen vore närvarande. Vare sig känslan är saknad, längtan eller rent av lättnad får tomrummet volym och laddning. Jag kommer att tänka på skämtteckningen med kvinnan som omgiven av kassar och kartonger säger till sin partner: ”Jag har rensat ut en massa saker som jag vill göra mig av med. Vill du vara snäll och ta det här till återvinningen och inte komma tillbaka.”

Vi upplever ständigt förluster, men att ting och människor försvinner, att allt är statt i förvandling och att ingenting består, är knappast någon uppseendeväckande observation. Insikten att man aldrig kan stiga ned i samma flod två gånger och att allt är till låns kan spira ur såväl djupt existentiella som gottköps­filosofiska funderingar, men det handlar trots allt om grundvillkor för vår stund på jorden.

Man kan bli litet dyster av sådana tankar. Det finns en sista gång för allt, på gott och ont, men vi är sällan medvetna om när den inträffar. Ekon och fantomsmärtor återstår när minnen förbleknar, oskuld, ungdom och skönhet förgår, vänner, drömmar, förälskelser och nyheters behag försvinner. Förmågor, förväntningar och framtidsutsikter löses upp. Vill det sig illa förångas även nyfikenhet och förundran. ”Endast den kärlek består / som inte längre är besvarad” är en kärv observation i Gunnar Hardings dikt ”Oktober”. Att försöka vara en god förlorare är inte mycket till tröst.

Å andra sidan – liksom vi snabbt vänjer oss vid nästan vad som helst, lika lätt och omärkligt tycks det ofta gå att vänja sig av och acceptera förluster och förändringar. Man kan förundras över hur omärkligt somligt försvinner som man tidigare betraktat som närmast naturgivet och hur beteenden som nyss förefallit excentriska blivit vardag. I Sverige slutade vi använda kontanter nästan utan att vi märkte det. Man reagerar inte längre på att folk överallt stirrar i sina mobiler. Förmågan att skriva för hand dör ut, allt färre talar i telefon och får ångest om det ringer.

Men förluster är inte nödvändigtvis definitiva avslut, utan snarare övergångar, transformeringar, och i alla händelser kan det vara livgivande att bjuda motstånd. ”Med näbbar och klor måste vi hålla fast vid att odla de livets njutningar som åldern sliter ur våra händer den ena efter den andra”, skriver Montaigne i essän Om ensamhet i översättning av Jan Stolpe.

Att säga sig inte ha något att ­förlora är aldrig bokstavligen korrekt, och snärtiga formuleringar som ”freedom’s just another word for nothing left to lose” – från Kris Kristoffersons hitlåt ”Me and Bobby McGee” – är nog mest en pose.

Icke desto mindre kan livet ses som en kavalkad av förluster och omvandlingar fram till den slutliga förlusten, upphörandet, eller möjligen ett uppgående i något okänt högre och tidlöst. Inom buddismen förklaras lidandet med att vi klamrar oss fast i stället för att inse att befrielsen ligger i att släppa taget. Att förlora och att förstå att förlusten är nödvändig.

Försvinnanden kommer i många skepnader, från den saknade strumpan i tvätten till att jorden i en mycket avlägsen framtid sannolikt kommer att uppslukas av den våldsamt svällande solen och upplösas i atomer som slungas ut i rymden. Om Voyagersonderna då fortfarande rusar genom evigheten bär de på meddelanden från en civilisation lika spårlöst försvunnen som strumpan i tvätten.

Gåtan med den försvunna strumpan återfinns också i Jenny Erpenbecks bok Things That Disappear. Reflections and Memories, en nyligen översatt samling kortessäer ursprungligen publicerade i Frankfurter Allgemeine Zeitung och sammanställda 2009 till 20-årsjubileet av Berlinmurens fall. Erpenbeck räknas till dagens framstående tyska författare och är även verksam som dramatiker och regissör. Hon tilldelades The International Booker Prize 2024 för romanen Kairos, vilken liksom flera av hennes tidigare böcker finns översatta till svenska av Ulrika Wallenström.

Hos Erpenbeck är den saknade strumpan resultatet av något som närmast är en naturlag, men hennes förhoppning är att om något försvinner från en plats så återuppstår det på en annan, eller i en annan värld. Det är ett önsketänkande, men i linje med det faktum att ingenting bokstavligen försvinner, utan omvandlas, sprids och övergår i andra former. Vedträn, kroppar, bilvrak och städer kan upphöra till form men inte till innehåll. Atomerna finns kvar men ingår i andra sammanhang. Allt hänger ihop och i grunden består vi ju av stjärnstoft.

Erpenbeck är född i ett svunnet Östtyskland, hon var 22 när Berlinmuren föll, och hennes betraktelser rör i huvudsak sådant som gått förlorat, förändrats eller förvandlats sedan dess. Det gäller vardagsföremål såväl som attityder, tänkesätt, vanor och, naturligtvis, hennes ungdom och åren som förrunnit. I ett vidgat perspektiv inkluderas till exempel Warszawas getto, där moderna hotell reser sig på resterna av nazisternas förödelse.

Det handlar också om vad som kan sägas vara dagens tyska identitet. Erpenbeck är inte en ”ostalgiker” som romantiserar förhållandena under diktaturen, men ser också förljugenheten i föreställningen att västlig kapitalism och oförblommerat marknadstänkande skulle medföra ett överflödande lyckoland. Särskilt för kvinnorna i öst betydde omställningen rusande arbetslöshet och återgång till gamla hemmafruideal.

Erpenbeck hade en relativt privilegierad uppväxt och delar inte den enögda synen på det forna öst som den totalitära lervälling det framställts som i västmedier. Det kan leda tanken till nyliberala skribenters beskrivningar av ett svunnet ”DDR-Sverige”, vilket ur ett annat perspektiv kan beskrivas som ett av världens ekonomiskt mest jämlika länder, med en skola som var ett internationellt föredöme. Så är det inte längre, och man kanske kan tala om den tiden med samma desillusionerade humor som Erpenbeck minns sitt Östberlin.

Skrivmaskinen, kaffepannans droppskydd, rörligheten och gemenskapen på kvarterens innergårdar, hur man bakar Splitterbrötchen, artighetsgester – i minnet inventerar hon många företeelser som en gång var givna och självklara men som har försvunnit eller ersatts av annat.

Erpenbeck ser att saker försvinner när de berövas sina förutsättningar. Men hur långt än tinget fjärmas från den vana, uppfinning eller revolution som leder till dess försvinnande, så skapar detta försvinnande ett närmast outplånligt band. Varje sak, oavsett hur vardaglig den är, bär inom sig kunskap om sin tid. Och när någonting försvinner från vardagslivet så är det mer än tinget i sig som går förlorat, det tar med sig ett sätt att tänka, en känsla, föreställningen om vad som är passande och inte, vad man har råd med och inte.

Så vilken roll eller betydelse får ett ting, en person, en identitet, sedan den har upphört? Försvunnit har den inte, men den har fått en annan status, ett tomrum med diffus fyllning och mening.

Och när man upplever att något har försvunnit – vad var det som ursprungligen fanns där? Hur är det med upphörd vänskap, till exempel?

Den var något osynligt från början, så kanske det band vars försvinnande man sörjer bara var tillfälligheter som sammanstrålade för en tid, för att sedan upplösas igen? Eller kan man se det som att ju mer utraderad en vänskap framstår, desto mer blir den konserverad? Just som att den saknades frånvaro blir till en sorts närvaro?

”Avskeden är det jag kommer ihåg”, skriver Erpenbeck på ett ställe, och åtskilliga av de 31 kolumnerna är originella och ett slags tänkvärda historisk-filosof- iska fragment. Men somliga texter är dunkelt svårbegripliga och kan framstå som interna skämt för utomstående. Kanske är det något i det tyska kynnet som går förlorat i översättningen?

Erpenbecks bok är en av flera som på senare år ägnats förluster av olika slag. Ett annat exempel är Förteckning över några förluster av Judith Schalansky (i svensk översättning 2021 på Pequod Press), som sätter ljuset på platser, människor, kunskaper, djur och konst som har försvunnit. Schalansky, också född i det svunna Östtyskland, fick internationell framgång med boken Atlas över avlägsna öar, en vacker och fantasieggande förteckning över platser hon aldrig besökt eller kommer att besöka.

Hon noterar att en förlust kan vara en tillgång, och tar som exempel de få bevarade fragmenten av Sapfos kärlekssånger. Skulle vi få läsa dem i sin helhet kanske de skulle förefalla lika främmande som antikens skulpturer bjärt målade så som de ursprungligen var.

Schalansky ställer också frågan vilken tanke som är mest skrämmande: att allting har ett slut eller att det inte skulle ha det? För henne är Voyagersondernas plattor med budskap till en inbillad civilisation någonstans i universum bara ett bevis på vår oförmåga att acceptera vår egen meningslöshet.

Men en förteckning över förluster måste med nödvändighet bara omfatta ett sparsmakat urval. Ta till exempel omfattningen av och hastigheten i de förändringar och försvinnanden som digitaliseringen har medfört. För den som vuxit upp med internet och smarttelefon framstår världen för tre decennier sedan som närmast medeltida.

Boken 100 Things We’ve Lost to the Internet (Crown, 2021) av Pamela Paul – före detta redaktör för The New York ­Times Book Review – är ett slags farväl till världen som vi kände den före internet. Men den är inte ett nostalgiskt blickande i backspegeln, utan en uppmaning att reflektera över vårt förhållande till ny teknik, vad vi egentligen behöver och vad tekniken gör med vårt sätt att leva. Så mycket går förlorat utan att vi får möjlighet att avgöra om och i så fall varför det bör ersättas.

Plötsligt tvingas vi anpassa oss till andra villkor, metoder och krav. Nu måste du ha en särskild app för att kunna parkera bilen eller beställa kaffe.

Kundtjänst är en chattbot, telefonnummer saknas. Kunderna, brukarna, tvingas själva utan ersättning utföra sådant som företag och myndigheter tidigare stod till tjänst med. Bankernas alltmer försämrade service i kombination med deras svällande vinster är ett tydligt exempel på hur medborgarnytta underordnas tekniken som verktyg ­för ökad profit. Stora grupper som av olika skäl inte kan anpassa sig lämnas i bakvattnet.

Paul anser att många fundamentala mänskliga erfarenheter har försvunnit genom internet. Det gäller såväl föremål som föreställningar och vanor. Somligt tar vi lätt på, annat väcker saknad som inte kan stillas.

Att telefonsvarare och vykort har försvunnit är en sak, men vad gör informationsstress, fokusförlust och skärmknarkande med oss – och detta att privatlivet blivit halvoffentligt?

Och är det inte fråga om ett slags rysk roulett när en sannolikt samhällsomvälvande teknik som AI släpps lös i vinst­tävlan mellan några gigantiska företag i stället för att underställas demokratisk kontroll med sikte på samhällsnytta? Vad försvinner och vad kommer i stället? Den som lever får se.

Inför de största förlusterna och försvinnandena ligger förundran, svindel och kanske panik nära till hands. Citat som Tacitus ”civilisationer är tillfälliga blomningar på tidens yta” låter poetiskt ödesmättade, men gäller det verkligen också vår egen?

Somliga försvinnanden är av en magnitud som tycks trotsa vår förmåga eller vilja att förstå. Bara under min livstid – geologiskt sett inte ens ett ögonblick – har klimatförändringar och rovdrift fått glaciärer, korallrev, regnskogar och tusentals djurarter att försvinna i en omfattning som nyss föreföll otänkbar. Att åtgärderna som krävs för att bromsa förstörelsen av livsförutsättningarna på jorden anses orealistiska av ekonomiska och ideologiska skäl visar om inte annat på ett besvärande glapp i den kollektiva självbevarelsedriften.

Så vi fortsätter och hoppas på frälsande innovationer längs vägen, eller kanske på att problemen på något sätt ska försvinna av sig själva. Allt annat försvinner ju, så varför inte också klimathotet?