Den verkliga orsaken till Irankriget

Det pågående kriget mot Iran utspelar sig dels på en regional nivå med Israel och Iran som huvudaktörer, dels på en global nivå där stormakter som USA, Kina och i viss mån Ryssland har strategiska intressen. Först när dessa två dimensioner betraktas tillsammans framträder konfliktens underliggande orsaker.

På den regionala spelplanen handlar kriget om maktbalansen i Mellanöstern. Sedan revolutionen 1979 har den islamiska republiken försökt etablera ett nätverk av ett drygt trettiotal allierade miliser och partnerorganisationer i regionen. Hizbollah i Libanon, olika shiamiliser i Irak, den tidigare syriska regimen och Houthimilisen i Jemen utgör tillsammans vad som ibland kallas Irans ”motståndsaxel”. Dessutom har man länge sponsrat terrororganisationen Hamas i Gaza med pengar, vapen och militär träning.

Syftet med Irans bruk av proxies, eller ombud, har varit att skapa strategiskt djup och avskräckning: även om Iran självt angrips kan motståndet spridas över flera fronter. Ett uttalat mål för regimen är att utplåna Israel. Hizbollah har skjutit tiotusentals raketer in i Israel under många år, över gränsen från Libanon.

Israel har under två decennier försökt begränsa denna utveckling. Strategin har först varit att slå mot vapendepåer och logistikkedjor och på senare tid mot ledarskiktet i det iranska nätverket, utan att utlösa ett fullskaligt krig. Konflikten har därför länge utspelat sig genom precisionsattacker, underrättelseoperationer och indirekta konfrontationer i Iran, Syrien och Libanon.

Det som gör den nuvarande situationen annorlunda är att gränsen mellan skuggkrig och öppet krig har raderats. När Iran och Israel i ökande grad attackerar varandra direkt kan den regionala maktbalansen förändras mer fundamentalt. För Israel handlar konflikten ytterst om att förhindra att Iran etablerar ett permanent militärt övertag i regionen, med innehav av kärnvapen. För den islamis­ka republiken handlar konflikten om regimens överlevnad och om att upprätthålla den avskräckning som byggts upp under flera decennier.

Parallellt med denna regionala konflikt finns en global dynamik. Persiska viken är inte bara Mellanösterns säkerhets­politiska centrum utan också en av världsekonomins viktigaste energiknutpunkter. En betydande del av världens oljeexport passerar genom Hormuzsundet, den smala vattenväg som förbinder Persiska viken med Indiska oceanen. Vad som sker i detta område påverkar därför inte bara regionens stater utan hela det globala energisystemet.

Här blir den andra spelplanen synlig. För USA har säkerheten i Persiska viken länge varit en central strategisk prioritet. Sedan slutet av andra världskriget har Washington betraktat regionens energiflöden som en avgörande del av den internationella ekonomiska ordningen. Amerikanska flottstyrkor patrullerar därför regelbundet i området och USA har omfattande säkerhetssamarbeten med flera Gulfstater.

Kina betraktar regionen ur ett annat perspektiv. Landets snabba industrialisering har gjort det till världens största importör av energi, och en stor del av denna import kommer från Mellanöstern. Stabil tillgång till olja från Gulfstaterna är därför en central komponent i Kinas ekonomiska strategi. Samtidigt försöker Peking undvika att bli militärt indraget i regionens konflikter. Den kinesiska linjen har varit att upprätthålla goda relationer med alla större aktörer – Iran, Saudiarabien och Gulfstaterna – samtidigt som man säkrar långsiktiga energikontrakt.

Kina och Iran har de senaste decennierna utvecklat ett allt tydligare partnerskap, bland annat ett 25-årigt strategiskt partnerskap från 2021 där Kina investerar i iransk energi och infrastruktur i utbyte mot långsiktig tillgång till olja samt handel och diplomati. För Iran har Kina varit avgörande för att klara de amerikanska sanktionerna.

Ryssland utgör en tredje komponent i denna stormaktsdimension. Trots kriget i Ukraina och omfattande sanktioner är Moskva fortsatt en aktör i Mellanöstern genom sin militära närvaro i Syrien och sitt växande samarbete med den islamiska republiken. Bland annat har Ryssland ett brett strategiskt samarbete med Iran som omfattar energi, handel och infrastruktur samt ett fördjupat militärt och säkerhetspolitiskt samarbete med tydligt fokus på att kringgå västliga sanktioner och samordna sig mot USA och dess allierade. Iran har bland annat levererat drönare och drönarteknik till Ryssland som använts mot Ukraina.

Det finns minst två olika nivåer av kriget mot Iran. För Israels del handlar det om att begränsa eller undanröja ett allvarligt hot mot landets existens. För USA:s del handlar det om stabilitet men också om att mota vad som kallats the axis of autocracy, där Iran, Kina, Ryssland och Nordkorea ingår.

För de arabiska Gulfstaterna är situationen särskilt känslig. Länder som Saudiarabien, Förenade arabemiraten, Kuwait, Bahrain och Qatar är ekonomiskt beroende av stabila exportvägar och regional säkerhet. Samtidigt befinner de sig geografiskt mitt i konfliktområdet. Under de senaste åren har flera av dessa stater därför försökt minska spänningarna med Iran genom diplomatiska kontakter och regionala dialoginitiativ. Deras främsta mål är att undvika ett storskaligt krig som skulle kunna hota både olje- och gasexporten och den ekonomiska utvecklingen. Ett maktvakuum i Iran, med kaos, miliser och störda energiflöden, skulle utgöra ett större hot än en försvagad men fungerande islamisk republik.

Sammanfattningsvis är detta vad de viktigaste aktörerna försöker uppnå:

Israel strävar efter att begränsa Irans militära inflytande i regionen och att förhindra att landet utvecklar kärnvapen. Den israeliska säkerhetsdoktrinen bygger på principen att potentiella hot måste hanteras innan de blir strategiskt irreversibla. Ur Israels perspektiv är det inte heller oväsentligt att massakern den 7 oktober 2023 på nästan 1 200 människor utfördes av Hamas med stöd från Iran.

Iran försöker i sin tur säkerställa regimens fortlevnad och bevara sitt regio­nala nätverk av allierade. Genom detta nätverk kan landet utöva inflytande långt utanför sina egna gränser och samtidigt skapa en form av indirekt avskräckning mot militära angrepp.

USA:s mål är mer komplext. Wash­ington vill upprätthålla stabilitet i Persiska viken och skydda sina regionala partners, men samtidigt undvika ett nytt storskaligt krig i Mellanöstern. Amerikansk strategi präglas därför ofta av försök att kombinera militär närvaro med begränsad direkt inblandning.

Kina har ett mer ekonomiskt orienterat perspektiv. Landets främsta intresse är att energiflödena från regionen förblir stabila och förutsägbara. Därför föredrar Peking diplomatiska lösningar och regional avspänning framför militär eskalation.

Rysslands intresse ligger i att bevara sitt inflytande i regionen och samtidigt dra nytta av ett energisystem där efterfrågan på alternativa leveranser till Europa och Asien fortsätter att förändras efter kriget i Ukraina.

Gulfstaternas mål är att skydda sina ekonomier och sin politiska stabilitet. De försöker därför balansera relationerna till såväl USA som Kina och i viss mån Ryssland, samtidigt som de undviker att dras in i ett direkt krig mellan Iran och Israel.

När dessa olika mål läggs ovanpå varandra framträder en konflikt som är betydligt mer komplex än den ofta framställs i den dagliga nyhetsrapporteringen. Utvecklingen i Mellanöstern får konsekvenser långt utanför regionen. Om maktbalansen förändras kring Persiska viken påverkas inte bara regional säkerhet utan också den globala energimarknaden och, inte minst, de geopolitiska relationerna mellan världens stormakter.

Det krig i Iran som nu pågår är därför mer än ännu en episod i Mellanösterns långa konflikthistoria. Det är, anser jag, ett test av vilken säkerhetsordning som ska prägla världen i framtiden.