En av mina vänner hade på 1990-talet för vana att ge bort eltandborstar. Fyllde någon år eller hade kalas av andra skäl så ledde han inskramlingen till en ny tandborste. Min kamrat såg sig som en spridare av glädje, nytta och frisk andedräkt. Likt fluortanten dök han upp på födelsedagar och inflyttningsfester.
Jag – som möjligen aldrig gjort anspråk på att vara alltför djupt förankrad i de finare detaljerna i sällskapslivets etikett – var nog ändå lite tveksam. Vilken signal sände egentligen gåvan? Kunde man inte uppfatta det som ett påpekande om dålig munhygien och slarvig tandborstning?
Och själv fick jag aldrig någon eltandborste. Hur jag skulle tolka det har jag ännu inte – 30 år senare – klurat ut.
Även president Trump ger bort saker han själv gillar. I mars avslöjade Wall Street Journal att nästan alla manliga medarbetare i Vita huset har likadana skor. Presidenten har blivit så förtjust i amerikanska Florsheims lågskor att han ger bort dem till höger och vänster. Enligt källor i artikeln – vars trovärdighet förvisso inte stärks av att journalisten påstår att Trump ”har en förkärlek för estetik” – ska presidentens medarbetare inte våga annat än att trava runt i sina Florsheim. Från vicepresidenten till kommunikationschefen. Alla har de fått uppge storlek och erhållit ett par nya skodon.
Skor är viktigt. Amerikanska presidenter har historiskt haft kända inhemska skomärken som Johnston & Murphy och Allen Edmonds på fötterna. Jag har själv aldrig ägt ett par Florsheim, men de uppges vara högst prisvärda. Jag gissar dock att marknadsavdelningen (åtminstone den europeiska delen) känner sig lite som kollegorna på Toyota när Land Cruiser utvecklades till talibanernas favoritbil.
För egen del kan jag tycka att bra herrskor inte ska märkas och att det är ett misslyckande när de gör det. Men det hindrar inte att politiker och deras rådgivare skovägen försökt signalera tillhörighet och coolhet. Med varierande framgång.
En accessoar som länge var i svårt vanrykte är paraplyet.
Den tidigare brittiske premiärministern Rishi Sunak uppträdde exempelvis i en tv-intervju i ett par Adidas Samba, som under en period uppfattades vara höjden av smak vad gäller gymnastikskor. Sunaks uppenbarelse påminde mig om när jag en gång såg en moderat politiker – av den gamla stammen – i kritstrecksrandiga kostymbyxor och knallgul kampanjjacka med blaffig logga på ryggen.
Efter våldsamma protester bad Sunak i en radiointervju, möjligen inte helt allvarligt, ”the Samba community” om ursäkt.
Klädesplagg och accessoarer är ett minfält för politiker. Kulturer varierar. Flera franska politiker är exempelvis kända för att köpa sina röda strumpor från Gammarelli i Rom. Gammarelli saluför liturgiska kläder och är ”påvlig leverantör”. Det är billigare att köpa hederliga protestantiska strumpor på H&M, men för under 300 kronor kan man skrida runt på jobbet besockad för möte i kurian eller Élyséepalatset.
En accessoar som länge var i svårt vanrykte är paraplyet. Den skyldige är Neville Chamberlain, som vid det förödande mötet i München 1938 – då Tjeckoslovakiens öde beseglades – bar runt på just ett paraply. Paraplypacifism blev ett uttryck och karikatyrtecknarna hade julafton.
När Jimmy Carter 1978 reste till Wien för att underteckna Salt II-avtalet med den tilltagande senile Leonid Brezjnev var presidenten så till den milda grad paranoid att han förbjöd delegationsmedlemmarna att ens ta med paraplyer till Europa.
Bakgrunden var en tilltagande kritik mot avspänningspolitiken i allmänhet och avtalet i synnerhet, både i och utanför presidentens eget parti. Amerikanarna fick hellre riskera att bli blöta till kropp och kläder än att uppfattas som blöta gentemot ryssarna.
I artikeln om Trumps skor i Wall Street Journal framgår slutligen till min glädje att det faktiskt finns en amerikansk president som hade för vana att ge bort eltandborstar, dessutom med presidentämbetets sigill: Lyndon B. Johnson.
Möjligen ligger här också en ledtråd i etikettsfrågan. Johnsons sociala gränslöshet är väldokumenterad och han hade för vana att under sammanträden gå på toaletten med öppen dörr – i de fall han inte helt enkelt bjöd ministrar, militärer och rådgivare att följa med in i badrummet. Han kunde därmed, så att säga, sitta på två stolar. Om inte samtidigt så i alla fall under samma möte.
