Ryssland förstör sitt förflutna

I januari 2022 bestämde sig författaren Maria Galina, som då hade bott i Moskva sedan 1987, för att återvända till Odessa i Ukraina. Där bosatte hon sig tillsammans med sin make i ett litet hus inte långt från havet – och väntade. En månad senare bröt kriget ut. Hon började skriva dagbok.

Galina föddes 1958 i Tver (dåvarande Kalinin) i Ryssland, växte upp i Kiev och studerade i Odessa. Hon disputerade i marinbiologi i Moskva 1987 och blev kvar i den ryska huvudstaden, med ett kort uppehåll som gästforskare i Bergen. Några år in i karriären bytte hon bana. Hon började skriva fantasy- och science fiction-litteratur samt poesi och kritik. En sorts rysk-ukrainsk blandning av John Ajvide Lindqvist och Ursula Le Guin kan man säga. Hon blev främst berömd för romanen Malaja glusja (ungefär ”Avkroken”, 2009), en ”stagnationstidens fantasysaga”, enligt hennes egen beskrivning. Den utspelar sig i en sydrysk småstad och fick flera genrepris.

Galinas historia är representativ för hur relationen mellan de två länderna har sett ut fram till krigsutbrottet. Liksom många andra rysktalande ukrainare har hon länge stått med ena foten i respektive land. Sedan Rysslands invasion har hon gett ut två verk, alltjämt skrivna på ryska, vilka på var sitt sätt försöker behandla rämnan mellan de två kulturerna. Dagboken Vozle vojny (Intill kriget, 2023) nominerades och vann den första omgången av det nya exilryska litteraturpriset Gåvan, som Galina dock tackade nej till av politiska skäl. I fjol utkom hon också med en diktsamling, Ninevija (Nineve, 2025), en poetisk bearbetning av dagboksmaterialet.

Vozle vojny är i mångt och mycket en skildring av hur ”Odessa upphör att vara en rysk stad”. Känd för sin frejdiga blandning av internationalism och provinsiellt självförhärligande har den sydukrainska hamnstaden länge intagit en mytisk position inom rysk kultur och rent av gett upphov till en egen litterär skola. Under 2010-talet blev stadens inre nationella motsättningar alltmer uppenbara, men det är först med den ryska invasionen som en sorts tomhet har uppstått, menar Galina. Odessa har länge byggt sin identitet just på att vara sinnebilden för en gemensam rysk-ukrainsk kultursfär – stadens söner och döttrar, som Anna Achmatova, Isaak Babel och Jurij Olesja, har slagit igenom i det stora grannlandet och ryska författare har mer än gärna kommit på besök – men Ryssland är nu borta som aktör i denna kultursfär; med en förvirrad tystnad som resultat.

Dagboken är en mycket drabbande inifrånskildring av krigets totala brist på mening. Följden av denna grundlösa aggression från den ryska sidan är uteslutande lidande och hat. Varför i helvete vill man förstöra det här? går Galina runt i sitt nya hus och frågar sig de första veckorna. På vilket sätt har det här stört dem?

Men den är också en närgången studie av hur en människas varseblivning justeras av de nya omständigheterna. Inifrån kriget ser Galina på sin vänkrets borta i Moskva med allt större främlingskap och hat. Många av hennes ryska vänner lämnar landet; men andra blir kvar, fortsätter ge ut böcker och anordna poesikvällar som om ingenting har hänt. Där finns en dissonans som Galina inte kan acceptera. Varje gång ett större bombanfall genomförts hör ryska oppositionella medier av sig till henne för en kommentar. Hon dras in i allt hätskare Facebookdiskussioner. Hon vill låta bli men förmår inte.

Genom detta krig, menar hon – och man kan bara instämma – håller Ryssland på att bli av med sitt förflutna, med sin identitet som en av segrarmakterna i andra världskriget, med sin kultur som sådan – medan Ukraina tvärtom bygger upp en egen, oberoende identitet i egna och omvärldens ögon.

Samtidigt inträder en ny, absurd vardag i den lilla kuststaden. Galina sover fullt påklädd, för hon vill inte bli hittad död i underkläderna. Hon knarkar nyheter. Hon glömmer bort vad gatorna i Moskva hette. Hon orkar bara se filmer hon redan har sett och läser bara Agatha Christie. Hon planerar för strömavbrott. Det finns, tänker hon, något sådant som ren ondska. Hon tittar på bilder på döda ryska soldater. Hon njuter, blir äcklad av sig själv och skäms.

Halva Odessa flyr. Andra stannar kvar och gör sitt bästa för att inrätta en ny vardag. Tillsammans med några kvinnor börjar Galina volontärarbeta med att tillverka kamouflagenät åt armén. Där sitter de, knyter och syr, skvallrar och berättar om sina familjer som har blivit kvar på ockuperad mark, medan sirenerna då och då tvingar ner dem i skyddsrummet. Havet är för första gången tomt på skepp; stränderna är öde, och när värmen kommer blir det också förbjudet att bada. Det gör man ändå, medan patrullerna tittar bort. På nätterna är det mörkt, det enda som syns är bilarnas strålkastare samt de fladdrande ficklampor som enstaka förbipasserande använder för att ta sig runt i stan.

På sätt och vis, konstaterar hon, blir det lättare att leva. Man behöver inte längre oroa sig för projekt och planer. Allting blir entydigt och platt, orden återfår sin bokstavliga mening. Man blir oförmögen att föra långa samtal och börjar tala högt för sig själv. När strömmen går, vilket den gör allt oftare, blir man i mörkret irriterad, disträ och dum. Poesin framstår som meningslös, belamrad med onödiga ord, intetsägande. När allt det här är över, skriver hon, kommer Ukraina att bli ett hårt och effektivt land.

Även om Galina i dagboken flera gånger skildrar en motvilja mot poesin återvänder hon alltså till genren två år senare. Så vad är det då dikten förmår som inte dagboksprosan kunde? Galinas tanke är att dikten, till skillnad från dagboksprosan, kan bidra till att skapa ett nytt språk och skildra ett nytt inre liv.

Dessvärre behöver dikten längre tid på sig än den omedelbart rapporterade prosan. Den stora behållningen med dagboken är Galinas blick för detaljen, för den handfasta förändringen: hur det man har tagit för givet blir uppenbart när det är borta. Har man precis läst dagboken ser man alltför tydligt hur materialet har omarbetats, hur tankar, bilder, anekdoter och liknelser vandrar från Galinas dagbok och in i dikterna. En hund försvinner under bombningarna. En kvinna längtar hem från exilen. Hipsters lämnar kaféerna och tar på sig militärkläder.

Kanske väljer hon fel element – skeppen som lyser med sin frånvaro vid horisontlinjen hade varit en starkare bild än en borttappad hund. Men hur det än är finns en essentiell skillnad mellan poesi och prosa: det som var vardag i dagboken blir ödesmättat i en dikt. Händelser som kunde berättas som verkliga och därmed konkreta, det vill säga slumpmässiga och i mångt och mycket meningslösa – och illustrera denna våldets grundläggande idioti – tvingas genom diktens förtätningsmekanismer bära på en betydelsetyngd de inte alltid förmår. För när det intima blir allmängiltigt, när det rivs ut ur det handfasta nuet, blir det också lätt sentimentalt.

Däremot lyckas både prosan och poesin gestalta nuläget. I dagboken återges en emblematisk berättelse om hur någons familjehus i den ockuperade zonen har blivit plundrat. Allt av värde stals. Det enda som lämnades kvar var bokhyllan fylld med böcker – som i stället besköts. En av kulorna fastnade i en volym dikter av Anna Achmatova.

Någon gemensam kultursfär kommer aldrig mer att finnas, skriver Galina. Det är lite som med Polen, tänker hon. En gång en del; numera bara ett eget, oberoende land, ett oberoende land bland andra oberoende länder. Galinas dikter fungerar bäst när hon blandar ukrainska och ryska och tvingar de två språken att existera sida vid sida på samma blad.

Det är just då, när man ser två olika ord för samma fenomen, som det blir plågsamt uppenbart: Varje ting är ju alltjämt exakt samma ting – men det befinner sig nu i två helt olika, helt oförenliga kulturvärldar.