Den förtrollande sommarnatten

”En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning är de makter som skapade denna ’komedi’. Jag skäms att jag har sett den.” Så avslutade Olof Lagercrantz sin infama och legendariska kommentar i Dagens Nyheter 1956 till att Folket i Bild hade utsett Ingmar Bergmans Sommarnattens leende till 1955 års bästa film. Den blev Bergmans internationella genombrott, men han glömde aldrig avrättningen.

Mycket kan sägas om Bergmans herrgårds­komedi – humor var inte riktigt hans hemmaplan – men en mer suggestiv titel får man leta efter. ”Sommarnattens leende” spänner ett valv av drömmar, längtan, vemod och svikna löften i ett ljumt och doftande dunkel. En motpol är ”Vargtimmen”, också den en associationsmättad Bergmansk konstruktion.

”Sommarnattens leende. Hur kunde Ingmar Bergman komma på ett så insmickrande, ett så förljuget namn!” undrade kulturpersonligheten och före detta chefen för Filminstitutet Harry Schein i en krönika i Dagens Nyheter, där han försökte analysera varför den svenska sommarens vemod och ensamhet känns så jävliga även för den som i övrigt tycks ha det förspänt med familj, karriär och vänner. ”Dagen, denna underbara svenska sommardag, lovar natten och håller sitt löfte. Det är natten som sviker.”

Vargtimmens och sommarnattens sömnlöshet är av olika karaktär. Sommarnatten representerar en skymt, en glimt, en fläkt av paradiset, något bortom sett genom en glipa i verkligheten och vars exakta position kan anges som just utom räckhåll. Ordet ”sommarnatt” är dräktigt av bitterljuv längtan, det bär inom sig det nordiska vemodets melankoliska dröm om något ouppnåeligt, om fullkomning. Sommarnatten är ett löfte som aldrig kan infrias, svävande över vetskapen om alltings förgänglighet. Den är en viskning om något betydelsemättat som strax går förlorat, kanske om tillhörighet, en aning av det fria, vilda och otyglade som är vårt ursprung. Vi är många som varit en hårsmån från att förstå något verkligt betydelsefullt en sommarnatt, men även om vi inte nådde ända fram vill vi aldrig skiljas från minnena av ögonblicken.

När man försöker uttrycka det här blir det lätt skriftlig hötorgskonst. I dagsljus drar beskrivningar av sommarnatten ohjälpligt mot pekoral. Kanske beror det på att de känslor den väcker egentligen inte låter sig kläs i ord.

Ur ett mer sakligt perspektiv handlar det om jordaxelns lutning mot solen, vilken är som kraftigast vid sommarsolståndet den 21 juni. Då infaller årets längsta dag och därmed kortaste natt. Själva midsommarnatten är alltså inte den kortaste, men man har bestämt att midsommardagen, som är en rörlig helgdag, ska vara lördagen mellan den 20 och 26 juni, vilket betyder att midsommarafton infaller fredagen före, i år den 19 juni.

Det romantiska drömtöcken som omger sommarnatten är ett relativt sent påfund, men som fenomen hör den till det som gör vår del av världen speciell. Den rör vid något djupt inom många av oss, den är väsensskild från såväl tropikernas flammande solnedgångar och stjärngnistrande natthimlar som Medelhavets ljumma kolmörker efter en glödgad dag. Man hör inte gnisslande cikador och kväkande paddor, men koltrastens flöjt och nattskärrans svirrande. Björkstammar och hundlokor skimrar i dunklet, kanske anas doft av jasmin och nattviol. Det kan vara underbart och överväldigande och nästan outhärdligt.

När Svenska Dagbladet lät läsarna utse svenska språkets vackraste ord kom ”juninatt” högt på en lista som också innehöll ”glänta”, ”vemod” och ”aftonland”. Tanken på juninatten, den som aldrig blir av – ”liknar mest en daggig dag”, som Harry Martinson skrev – finns där som tröst och längtan under de långa, mörka månaderna.

Det svenska vemodet var ett tema i Cinematekets vårprogram 2026. Man skrev att det var ”ett kännetecken för svensk film, lika mycket som ett uttryck för en nationell erfarenhet”. Det handlar om längtan och förlust, glädje och sorg, modernitetens känsla av tomhet. Bland filmerna som visades fanns Driver dagg faller regn, En vandring i solen, Du levande och, naturligtvis, Sommarnattens leende.

Midsommaren, med stång, ”Små grodorna”, sill och nubbe, jordgubbar, regn och småtimmarnas urspårade umgänge, är en hatälskad, ritualiserad högtid, återuppväckt i 1890-talets nationalromantik. Det är en blandning av gamla tra­di­tioner och drömmar om ett förlorat bondeland. Det råder delade meningar om huruvida stången ska ses som en fallisk fruktbarhetssymbol, men i alla händelser var just midsommarnatten i folktron laddad med mystiska krafter. Man rullade sig naken i den magiska daggen och samlade läkande växter, älvorna dansade, djur kunde tala och med sju sorters blomster under kudden skulle man drömma om sin tillkommande.

Fruktbarhetsriter är ett inslag också i Shake­speares En midsommarnattsdröm, en sagokomedi som har mottagits på olika sätt under skilda epoker då synsätten varierat på kärlek, könsroller och sexualitet. I våra dagar kan den likt annan klassisk dramatik nytolkas efter regissörens originalitetsklåda och iscensättas i till exempel det solkiga köket på en nattöppen hamburger­restaurang intill en motorväg.

Men midsommaren är bara en fixpunkt eller symbol. Vurmen för sommarnatten som begrepp, dröm och idé är inte nedärvd från vare sig svunna skogsfolk eller bondesamhället med dess nyttoorienterade syn på årstidernas växlingar. Den upptagenhet, för att inte säga besatthet, av sommaren i allmänhet och sommarnatten i synnerhet som går igen i konst, litteratur, film och framför allt poesi och sångdiktning har rötterna i industrialisering, elektricitet och urbanisering.

Det var först när vardagen skildes från naturen, när det elektriska ljuset kunde göra natt till dag, när folk flyttat in till städerna och fabrikerna som sommarskymningar skulle få ett förtrollat skimmer. När konstnärer i slutet av 1800-talet återvände hem från utlandsvistelser med en ny blick på det svenska och nordiska kom det trolska dunklet att tolkas i ”skymningsmåleri” som andades både själstillstånd och nationalromantik. Anders Zorns Midsommardans från 1897 och prins Eugens Sommarnatt från 1895 är vykort som i det kollektiva medvetandet frammanar en önskan att vara där.

Skalder som finlandssvenskarna Runeberg och Topelius hade tidigare med ton av folkvisa skrivit om nordiska nätter, men kanske var det August Strindberg med skördefesten i Hemsöborna som målade upp en av de första sommarnattsskildringarna i svensk litteratur. Där står madam Flod dold och försmådd bakom hasselbusken och ser par efter par som kuttrande och kyssande försvinner bland skuggorna i hagen, ”som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års aska”. Sedan dess har vuxit upp en prunkande flora av sommarnattsskildringar i dikt och sång, och det kommer ständigt nytillskott. Åtskilligt har fastnat som ett kollektivt, delvis generationsseparerat arv med sommarnattslöftet som gemensam nämnare.

Evert Taube låter Rönnerdahl dansa med den unga Eva på Sunnanö i sommarnattsdoft av syren och jasmin, och Calle Schewen med Roslagens ros tills solen går opp. I ”Sommarnatt” är skymningen ljuvlig och sval, så ”Kom i min famn och låt oss dansa här en vals, min Rosmari, natten är ljuv, le blott och dansa!” I en annan ”Sommarnatt”, gruppen Snow-storms hitlåt från 1980, är det kanske inte fråga om odödlig poesi, men en betydande del av landets befolkning kan ännu sjunga med i rader som ”Sommarnatt, när jag glider fram på gatan, aha / Sommarnatt, i min jättemaskin”.

En helt annan stämning finner man hos Gunnar Ekelöf i ”Eufori”:

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Rappare såväl som operasångare har använt sig av titeln ”Sommarnatt”. Lena Philipsson, Jussi Björling, Eddie Meduza, Lasse Stefanz, Tomas Ledin och Magnus Carlsson är bara några namn. Thorsten Flinck bidrar med ”En sommarnattsdöd”.

Förhoppningar, drömmar, kärlekslycka, eller förlorad sådan – och naturligtvis vemodet – präglar många sommarnattstexter. När Pär Rådström skrev svensk text till ”Greenfields” blev det ”Minns du den sommar”, en evergreen med schlagerkungen Gunnar Wiklund: ”Minns du den natten vi möttes ut på ön? Minns du den skogen i sommarnattens ljus? Minns du den stigen vi gingo till ditt hus? Jag var förälskad för allra första gång”.

Att ”Gotländsk sommarnatt” en gång utsågs till århundradets schlager kan möjligen tyckas märkligt inför rader som ”Låt oss vandra genom ängarna när natten faller tyst, stiga lätt på alla blommor små som daggen stilla kysst”, men smaken och tidsandan skiftar. Lite mera liv i luckan är det i ”Dansen går på Svinnsta skär”, där klackarna slår mot hällen och ”gossen han svänger med flickan kär i stilla sommarnatt”. Och en mer urban ton anslår Ulf Lundell i ”Rom i regnet”: ”Nere vid Zinkensdamm en juninatt gick jag och undrade var jag hade vart.” I Stockholm vandrade också Monica Zetterlund i ”Sakta vi gå genom stan” med text av Beppe Wolgers: ”Och natten står still, den finns inte till, en tystnad, en skugga, en vind”.

En sådan natt av sinnlig stillhet finns också hos Lena Nyman och Rune Andersson när de framför Karl Asplunds text: ”Redan ljusnar julinatten. / Redan klarnar himlen rött. / Nyss min älskade har somnat / vid min sida trygg och trött.”

Till och med i Harry Martinsons Aniara blir minnet av en jordisk sommarnatt en nostalgisk hägring för passagerarna i gondoldern, rymdfarkosten som kommit ur kurs och nu driver i evig natt. ”Nu är det sommarnatt, midsommarnatt / och folket vakar timme efter timme. / I stora samlingssalen dansar alla / som ej har spaningsvakt i ändlösheten.”

Så här kan man hålla på. Sommarnatten rör vid något i oss, den angår oss.

Jag minns en sommarnatt i Österbotten, alltså svensktrakterna i västra Finland, vid en gammal dansbana omgiven av björkar och feststämda människor. Himlen var rosa och molnen blå. Dansen gick till Cornelis Vreeswijks ”Somliga går med trasiga skor”, så till rader som ”Bakom ett hörn står döden på lur, han tar mig när han vill” dansade man bekymmerslöst i en sommarnatt där morgondagen var långt utom synhåll. Det påminner om den finska tangon, där det bitterljuva är huvudsak, det handlar om brustna illusioner och svunnen kärlek, det är den nordiska sommarnatten tonsatt i klassiker som ”Satumaa” (”Sagolandet”), med stunder av suudelmia ja shampanjaa (kyssar och champagne), som nu blott är minnen i en natt där vemodet är granne med glädjen.

Att det går i moll betyder inte nödvändigtvis att det är dystert. Texten må handla om livets och kärlekens förgänglighet, men har man bara någon att hålla tätt intill sig är man mer eller mindre osårbar.

Det där kände Hjalmar Gullberg till när han skrev till en yngling i kris: ”Till henne Ni har kär / ska ni gå med Er konflikt. / Hon har lösningen. Skriv opp: / en doft av hägg och kropp / mot kropp – allt annat är / lögn och förbannad dikt.”

Doften av hägg en försommarnatt kan vara så på samma gång förförisk och ödesmättat vemodig; så här ljuvligt kan livet vara, men som en orgelton under önskan att hejda tiden vibrerar vetskapen att den här stunden, liksom allt annat, ska förgås.

Men varför grumla sommarnattens stilla lycka? Varför inte bara finnas till och njuta av att det vackraste i livet ibland sker i övergången – när dagen dröjer men natten ännu inte har brutit in, eller vice versa. ”Det var näktergalen, inte lärkan”, ljuger Julia för sin Romeo i Shakespeares drama för att hålla den älskade kvar i tron att natten ännu varar och att gryningen och därmed uppbrottet dröjer.

Men finns ljus finns också skuggor. ”Vem ringer en sommarnatt?” frågar berättaren i Kerstin Ekmans Löpa varg och känner på sig att telefonsignalen är ett förebud om katastrof.