Kan liberalismen någonsin bli folklig igen?

Liberalismen skapade moderniteten och våra fria samhällen. Liberalismen återuppbyggde västvärlden när allt hade slagits i spillror efter andra världskriget. Liberalismen kan rädda världen ännu en gång, nu när allt ser så mörkt ut och demokratin tycks vara på tillbakagång i land efter land. Det är budskapet i Adrian Wooldridges nya bok Centrists of the World Unite!

I dag är många beredda att ta farväl av liberalismen. Det tycks som att den inte har hållit vad den lovat och som att den inte längre kan förse oss med den ideologiska underbyggnad som krävs för vår tids utmaningar och konflikter. Är det inte just de liberala idéerna om frihet, öppenhet, tolerans och pluralism som har skapat en alltmer fragmenterad tillvaro? frågar man sig. Dagligen påminns vi om att våra samhällen är sönderslitna av segregation, sårade av terror och kriminalitet, exponerade för islamism och hedersvåld. Vi bevittnar en växande avgrund mellan dem som har stora ekonomiska resurser och dem som får det knapert när matpriserna stiger.

Löftet om ökat välstånd till följd av globaliseringen har visserligen uppfyllts, men samtidigt har stora skaror kommit på efterkälken. De rikas barn har hela världen för sina fötter. Barnen som knappt lär sig läsa i skolan blir allt fler.

Den liberala marknadsekonomin har tillåtit techföretagen att utöva makt över människors tillvaro på ett sätt som ingen kunnat föreställa sig för bara något årtionde sedan. De sätter i hög grad spelreglerna för det offentliga samtalet och kan frambringa ilska och polarisering genom att omärkligt justera sina algoritmer. Människor kan få se sin yttrandefrihet beskuren från en dag till en annan, avstängda från de plattformar där det huvudsakliga meningsutbytet sker.

Makten har flyttat från folket till överstatliga institutioner. EU är det tydligaste exemplet: ett enormt maskineri, byggt för att främja liberala värden, men i stora delar utom räckhåll för folkligt ansvarsutkrävande. Unionen är svag utåt och i stort sett geopolitiskt irrelevant, men kompenserar genom ständigt utvidgade regleringar som påverkar medlemsstaternas inrikespolitik, företagens förutsättningar och människors vardag.

I frihetens namn har USA fört krig som lett till stort lidande och nya krig. Särskilt kriget i Irak anses i dag vara ett monumentalt misstag, med katastrofala följder. Liberalismen är inte ensam skyldig men onekligen en av krafterna bakom den våg av identitetspolitik som har vällt fram de senaste åren. I USA fick människor se sina grannskap vandaliserade i antirasismens namn under BLM-upploppen. Etnisk tillhörighet har länge avgjort vem som får plats på de mest prestigefyllda universiteten. I jämlikhetens tecken har en ny sorts progressiv diskriminering införts. Universitetsrektorer har gjort sig till språkpoliser och misshagliga icke-progressiva åsikter har marginaliserats.

Den hyperindividualistiska idén om att varje individ har rätt att definiera sig själv har lett till en hel industri kring så kallat könsbyte; barn har stympats och berövats sin reproduktiva förmåga för all framtid. Kvinnliga idrottare har tvingats tävla mot biologiska män som identifierat sig som kvinnor – och förlorat.

Föräldrar har anmälts för att de ifrågasatt sina barns så kallade köns­identitet. Författare som har kritiserat transideologin har brännmärkts. Filmskapare och skådespelare som har gestaltat människor från minoritetsgrupper utan att själva ha den erfarenheten har fått löpa gatlopp, återkalla sina verk, offentligt be om förlåtelse.

Är det så konstigt om folk i allt större skaror ser på liberalismen med avsmak? Är det så konstigt om de i stället börjar efterfråga auktoritär politik och rösta på politiker som tar avstånd från internationella samarbeten och som tar i med hårdhandskarna mot de progressiva eliter som blivit vår tids adel?

Nej, det är inte det allra minsta konstigt, svarar Adrian Wooldridge. Men det är sorgligt – och faktiskt inte nödvändigt. Liberalismen har fortfarande de bästa idéerna för rika, fria, blomstrande samhällen. I inledningskapitlet beskrivs utförligt hur upplysningsfilosoferna och de efterföljande liberalerna karvade ut de religiösa, tankemässiga, ekonomiska och indivi­dualistiska friheter som ledde fram till välstånd och demokrati.

Det är mycket intressant och mycket aktuellt att påminnas om hur demokrati­förkämparna hela tiden vägde värdet av demokrati mot rädslan för att folket skulle bli till en farlig massa, lika lätt- manipulerad som potentiellt revolutionär och direkt våldsam. Konstitution, makt­delning, tröghet och internationella konventioner är väsentliga komponenter i en liberal demokrati. Men det system och den byråkrati som ska säkra demokratin mot att förfalla till rent majoritetsvälde är också som gjort för att göda en ny elit, ett nytt frälse. Och det är vad som har hänt.

En förutsättning för att liberalismen än en gång ska kunna rädda världen är därför att de styrande eliterna inser hur fet och korrumperad dagens liberalism har blivit, och går samman för att re- 
formera den statsbärande ideologin – därav titeln på boken.

Först och främst måste meritokratin återupprättas – vilket också var ämnet för Wooldridges förra bok. Meritokratin var en av de bärande idéerna i modernitetens födelse: att kunskap och skicklighet skulle trumfa börd. I dag är det inte sällan börd som avgör om man får möjlighet att tillgodogöra sig kunskap och skicklighet. Och nätverk är ofta viktigare än kompetens i striden om åtråvärda positioner.

Wooldridge föreskriver vidare att de internationella institutionerna måste demokratiseras och att makthavare på lägre nivåer måste få tillträde till beslutsprocesserna. Tänk bara vad ett gäng borgmästare från olika länder skulle kunna tillföra av lokalperspektiv till en organisation som WTO! I stället för att vänta på att populister ska demontera EU måste unionen på eget initiativ reformera sig, begränsa sin makt­utövning, skära bort onödig byråkrati och utrota nepotismen. In­vandringen måste kontrolleras hårdare och större krav på assimilering införas. Danmark framhålls som föredöme och Sverige som varnande exempel. Om bara hela västvärlden gör som danskarna kan pluralismen än en gång bli en tillgång.

Mer än något annat behöver de liberala eliterna bli medvetet liberala, skriver Wooldridge sammanfattande.

Det är inte svårt att hålla med om alltsammans, men här vänds bokens styrka till dess svaghet. Styrkan är ju att det rannsakande ljuset är riktat mot den rådande ordningens väktare, i stället för mot dem som vill riva ner systemet. Svagheten är att reformförslagen ofta består av fromma förhoppningar. Vad har de välbetalda byråkraterna i EU för drivkraft att avskaffa sig själva? Vilka konvulsioner och upplopp skulle assimileringspolitik av danskt snitt orsaka i länder som Tyskland, Storbritannien, Nederländerna och Sverige – som haft en mycket större muslimsk invandring än Danmark? 

Vem ska kunna leda den rörelse som samlar världens liberala makteliter och få dem att skärpa sig?

Känslan av att uppgiften är alltför stor och global, alltomfattande men vag, dröjer sig kvar efter läsningen. Då är det en lisa att ta sig an problemet från ett helt annat håll, från det konkreta, det nationella, det specifika. Det gör nämligen den danske historikern Christian Egander Skov i sin senaste bok, Folkeligt skal alt nu være.

Texten är len och poetisk fastän problembeskrivningen i stora delar är densamma som hos Wooldridge: Den liberala demokratin och dess överbyggnader har stagnerat och korrumperats och nu hotar auktoritära krafter att riva ner de institutioner som skyddar friheten mot den folkvalda despotin. Men medan Wooldridge gisslar eliterna, riktar Egander Skov pennan mot folket, mot demos i demokratin. För det är genom folket som upprustningen av demokratin måste komma. Där Wooldridge åberopar J.S. Mill håller Egander Skov sin N.F.S. Grundtvig i handen.

Den gängse liberala kritiken av populismen säger att det är fel att ställa folket och eliten i ett motsatsförhållande (vilket fram till nyligen var ett självklart tema inom demokratiteori). Vidare säger kritikerna att populismens huvudanspråk är falskt: den för inte folkets talan, utan den talar bara till en liten del av folket. Den kritiken är ovidkommande, menar Egander Skov. Det grundläggande problemet med populismen är i stället att den inte ställer några krav på folket som sådant, utan låser fast det i en offerroll som ständigt förfördelade, undanträngda, utsugna, negligerade och föraktade av de förhatliga eliterna i ”Köpenhamns salonger” – som det heter i dansk retorik. 

Populismens drivmedel är ett raseri som ska få de förfördelade att resa sig i vrede, byta ut politiker och myndighetschefer och på så sätt återupprätta det som har gått förlorat i mångkulturalismens, globaliseringens och sekulariseringens spår. Om grundlagar och internationella konventioner, domstolar och lagråd står i vägen får de maka på sig. Tröghet och maktdelning är inget för populister. Staten är blott och bart ett maktinstrument som de olika politiska krafterna krigar om.

Men hellre än att rensa ut eliterna bör vi återupptäcka det ”vi”, det folk som är demokratins själva grund och förutsättning. Vad är det som kan få danskar att återigen känna att de angår varandra, att de hör ihop, bakåt med äldre generationer, framåt med de ännu ofödda? Kan vi svenskar fås att känna samhörighet trots att vi har så olika politiska åsikter – är vi kanske trots allt inte dömda att gräva oss allt djupare ner i det av algoritmer eskalerande kulturkrigets skyttegravar? Är det möjligt att överbrygga olikheterna i ett modernt, fragmenterat samhälle där en växande andel av medborgarna har sina rötter och kanske också sin lojalitet någon helt annanstans?

Egander Skov lovar ingenting men skriver att de stora klyftorna mellan medborgarna bara gör saken ännu mer angelägen. Utan ett ”vi” finns det snart ingen nation, och utan en nation ingen demokrati värd namnet.

Så vad är det som kan gjuta nytt liv i detta vi? Ja, vad är detta vi?

Folket är ett resesällskap, på vandring genom historien – och det måste vara bokens vackraste mening. Riktningen är oklar, sällskapet irrar ibland fram och tillbaka och kommer på avvägar, men det håller ihop. Folket är en historiskt förankrad gemenskap. Det betyder inte att det är en blodsgemenskap. 

Men det torde betyda att den som vill ansluta sig till resesällskapet måste visa intresse för hur resan har varit fram till nu, och visa sig villig att hjälpa till att bära väskorna, att försvara gruppen mot rövarband. Christan Egander Skov skriver om ”folkelighed” som den rörelse som driver folket framåt och männi­skor­na mot varandra, det slags aktiviteter som fostrar människor att leva i den föreställda gemenskap som en nation är. Demonstrationer och debatter på sociala medier kan ha sin plats i en demokrati, men det är i samtalet om vad folket är som eliterna förenas med resten och folk tvingas upp ur kulturkrigets skyttegravar. Det är i det mödosamma engagemanget för en gemensam sak som människor fostras att också bli medborgare.

Det börjar med vad som måste beskrivas som en konservativ livshållning: att betrakta den egna tillvaron som cirklar. Innerst finns familjen, ens främsta ansvar, därefter kommer vänner och bekanta. Uppgiften är att påta sig ansvar även i ringarna som går utanpå dessa, i grannskapet, närområdet, hembygden. Att vara ordförande i vägföreningen, träna fotbollsklubben, leda scouterna eller ställa upp i kyrkovalet är olika sätt att ta ansvar för fler människor än dem som tillhör de innersta cirklarna. 

Det är fasligt lätt att låta bli, att tacka nej, att inte tycka sig ha tid. Men det är genom att gå in i de lite större gemenskaperna som man övar upp omsorgen om sina medmänniskor, tränar sig i att bry sig om främlingar och lär sig att känna ansvar också för andras barn och, inte minst, att inordna sig under beslut och begränsningar man kanske inte gillar. Det är så ett demos formas, ett folk som återigen förmår och förtjänar att ha makten över sig själva.