Krönika, Livet & Politiken

Susanna Birgersson

Nej tack, jag vill inte dö

Kampanj för dödshjälp i Storbritannien i april 2026. Foto: Shutterstock/TT

Nederländerna var först i världen att införa aktiv dödshjälp 2002. Sedan dess har allt fler länder följt deras dåliga exempel.

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Det pågår en omförhandling i hela västvärlden om inget mindre än livet självt. I land efter land har politikerna beslutat att staten ska kunna ta livet av medborgarna. Argumentet är alltid detsamma: ingen människa borde tvingas utstå ofattbar smärta och ångest den allra sista tiden i livet. Men i land efter land visar det sig att när man väl infört dödshjälp har något grundläggande förändrats i kontraktet mellan staten och medborgaren, mellan vården och patienterna.

Omsorgen om de allra svagaste är Västerlandets juvel, ett unikt judiskt-kristet-humanistiskt arv, grundat på respekten för det mänskliga livets okränkbarhet. Fosterdiagnostiken i kombination med aborträtten har länge utmanat denna syn på livet. Nu håller dödshjälpslobbyn på att rasera hela bygget.

Ingenstans har det gått så snabbt som i Spanien, som införde dödshjälp för fem år sedan. Det som skulle vara en sista utväg för att förkorta lidandet har nu använts för att ta livet av en 25-årig kvinna. Noelia Castillo Ramos var illa medfaren. Efter en gruppvåldtäkt på en institution där hon var tvångsplacerad hade hon försökt ta livet av sig, men i stället blivit förlamad. Ett hjärtskärande öde: sviken av dem som skulle ha skyddat henne. Lösningen: döden. Som om alla de år som låg framför henne inte hade kunnat medföra fysiskt, mentalt och andligt läkande, kärlek, skönhet och gemenskap.

Vad var det för budskap som just kablades ut till alla andra flickor som lider av självmordstankar, och till deras familjer? Fram till nyligen var vi överens om att försöka motarbeta suicid, inte tillhandahålla det.

Då gällde rätten människor som var nära döden och inte kunde få lindring på annat sätt. Sedan dess har kriterierna utvidgats så att även minderåriga, dementa och psykiskt sjuka kan avlivas.

Nederländska Zoraya ter Beek är ett annat exempel: 29 år gammal diagnostiserad med borderline, autism och kronisk depression. Behandlingarna hade inte hjälpt och hon beviljades dödshjälp. I maj 2024 dog hon i sitt hem, avlivad av den nederländska vården. Som om det inte skulle kunna finnas fler behandlingar att pröva, ett nytt läkemedel om tre eller sju år som kunde förändra hennes upplevelse av tillvaron, nya omständigheter som skulle kunna mildra depressionen. Som om lidande inte kan samexistera med mening och kärlek. Och, framför allt, som om stater har rätt att avsluta liv som bedöms innehålla mer smärta än glädje.

Nederländerna var 2002 först i världen att införa aktiv dödshjälp. Då gällde rätten människor som var nära döden och inte kunde få lindring på annat sätt. Sedan dess har kriterierna utvidgats så att även minderåriga, dementa och psykiskt sjuka kan avlivas. Nu dödas ungefär 10 000 människor årligen.

Andra länder som infogat eutanasi i knippet av medborgerliga rättigheter är Australien, Nya Zeeland, Belgien, Luxemburg och därtill flera amerikanska delstater. Tyskland har nyligen avkriminaliserat medhjälp till självmord, medan Schweiz länge har varit dödshjälpens mecka, där utbudet av dödsassistans inte är begränsat till medborgarna.

För närvarande pågår processen för att legalisera dödshjälp i Storbritannien. I Danmark debatteras frågan, och en av förespråkarna är Mette Frederiksen, mångårig S-ledare och statsminister. I Sverige finns ännu ingen politisk majoritet för dödshjälp, men opinionsmätningar visar att väljarna tycker annorlunda. De tror, som förespråkarna vill att de ska tro, att man lätt kan införa ett strikt avgränsat förfarande som inte påverkar vården och kulturen i övrigt. Fast erfarenheterna från andra länder vittnar om ett paradigmskifte i synen på mening och männi­skovärde.

Kanada bör tjäna som slutgiltigt avskräckande exempel. År 2016 infördes lagen som kallas MAiD – Medical Assistance in Dying. År 2024 dödades 16 499 människor av vården. På de tio år som gått har myndigheterna beviljat ungefär 100 000 människor aktiv dödshjälp. Nu är läkarassisterat döende inte längre bara en sista utväg när lidandet har blivit outhärdligt, utan något gamla och sjuka människor aktivt måste välja bort.

84-åriga Miriam Lancaster åkte ambulans till sjukhuset i Vancouver med svår smärta i ryggen. Framme på sjukhuset erbjöds hon – dödshjälp. Chockad tackade hon nej, fick behandling och återhämtade sig. Men svaga åldringar som saknar denna kvinnas mod och självförtroende svarar kanske annorlunda.

Så ser verkligheten ut när respekten för livet har upphävts, när barmhärtigheten har blivit barbarisk. 

Läs vidare inom Krönika