Venedig behöver en klädkod

Den som försöker ta sig fram i Venedig upptäcker strax att staden inte bara är ett virrvarr. Den är en labyrint. En ariadnetråd räcker inte. Här krävs ett helt nystan. Någon har sagt att den som inte gått vilse i Venedig har inte varit i Venedig.

Om det stämmer lutar det åt att jag faktiskt varit där.

Städer som drar till sig många människor innehåller ofta monument. Venedig är motsatsen: ett monument som råkar innehålla en stad. Så har hon också något flyktigt och svårfångat över sig, något drömskt.

Inte nog med att Venedig bokstavligt talat flyter, där i sin turkosa lagun. Hon flyter även bildligt talat. I Rom, ett annat underverk, kan man peka och säga: Titta, där är Rom! Venedig däremot glider undan alla pekande fingrar: diset, dimman, gator och gränder som går in i kanaler, och kanaler som slinker in i gränder och gator. Och på det all denna skönhet. Det är inte bara labyrinterna som gör en yr. Marcel Proust har noterat att Venedigs skönhet är så överväldigande att konstnärer på plats ofta väljer att måla av det mest grå och oansenliga de kan finna. Skulle de försöka sig på en realistisk avbildning av det självlysande vackra skulle Venedig framstå som konstgjort eller, med vår tids språkbruk, som kitsch.

Det finns dock de som bevarar fattningen inför denna flytande skönhet. Stadens alla katter, förstås. Det är en djurart som aldrig låter sig imponeras. Även duvor, måsar och trutar uppträder med samma upphöjda lugn som hade de varit stationerade i Lerum. Vi besökare, vi har svårare att få ihop Venedig och Lerum.

Och är man varken konstnär, katt eller estetiskt bloddopad får man finna sina strategier för att mota akut skönhetsfeber. En av de mer greppbara är kylskåpsmagneter. De är vackra på ett mer hanterbart sätt. Så man köper gärna flera. Själv hade jag hunnit med tre i livliga färger när jag sprang på en liten Casanova i gips, med tricorne och glitter och allt. Sedan virrade jag glatt vidare med fyra Venedigmagneter. Och två kepsar.

Man hör ofta att Venedig är förstört av turismen. Det kan ligga något i det. Man får ibland känslan att venetianarna inte har ärvt staden av sina förfäder. De har lånat den av en miljard turister. Kanske var det bättre när ”turisterna” bestod av tjusigheter som George Sand eller Lord Byron. Å andra sidan var det si och så med hygienen på den tiden. Besökarna var kanske elegantare förr, men de luktade sannolikt sämre.

Inför riktigt stor skönhet uppstår ofta tanken att den skulle framträda klarare om människorna försvann ur bilden. Under pandemin gavs det också ut böcker med ett Venedig helt fritt från mänsklighet. Illustrationerna stärker tesen att jämfört med Canal Grande i gryningsljus står sig mänsklig skönhet slätt.

Venedig skulle helt enkelt vara ännu vackrare om det kunde betraktas utan att störas av mänskligt liv, i synnerhet turister.

Själv är jag på samma gång människa, samtida och turist, och kan därmed inte svära mig fri från denna estetiska nedbrytning. Och det mest anmärkningsvärda är ändå inte hur mycket vi turister förfular staden, utan att den förblir så vacker trots våra horder.

Med det sagt kan man förstås fundera över konstruktiva lösningar. Venedig har klokt nog infört en extra turistskatt. Staden skulle kunna lägga till en klädkod. Att kräva en klädedräkt à la Casanova vore kanske väl hårt, men det vore knappast för mycket begärt att vi turister åtminstone matchade gondoljärernas vackra kostymer. Vore vi utstyrda i blåvitrandigt samt stråhatt skulle vi alldeles säkert utgöra ett mindre störande element.

Det här är några av de frågor man kan grubbla över när man går vilse i Venedig.

Och när man till sist ändå tror sig om att ha tagit sig någonstans är det bara för att inse att man är framme vid samma charmerande bro som man lämnade tre timmar tidigare. Kanske är det just det här som är venetianarnas räddning. De känner till alla de gator som vi besökare aldrig hittar. Där lever de sina liv, i lugn och ro.

Medan vi snurrar vidare. Köper en femte magnet. Tar några varv till runt ytterligare en kanal. Förbi några medturister i okoordinerade färger. Och inser att det här är en labyrint man aldrig tar sig ur.