Per Wästberg – immun mot tidsandan

Mycket har hänt sedan Per Wästberg 1949 som 15-åring debuterade med novellsamlingen Pojke med såpbubblor och jag själv som 14-åring skrev mitt livs första recension om denna bok i skoltidningen Pegasen. Det var ett stilsäkert debutverk, tyckte jag då, men alltför gammelmansaktigt. Numera, när Wästberg har blivit 92 och jag själv 90 tycker jag att han skriver beundransvärt ungdomligt.

Vad som har hänt under åren som gått är att han har skrivit en nästan oöverskådlig mängd romaner och noveller, diktsamlingar, biografiska och självbiografiska verk, essäer, kortprosa, Stockholmsskildringar och böcker om Afrika. Det mesta har varit briljant och mycket läsvärt. I sina böcker på 1960-talet har han spelat en politiskt viktig och banbrytande roll som skildrare av den sydafri­kanska regimens rasism och förtryck av sin svarta befolkning.

Senare har han anförtrotts och väl förvaltat ansvarsfulla roller som ordförande för internationella PEN, chefredaktör för Dagens Nyheter, ledamot av Svenska Akademien och medlem av dess Nobelkommitté. Där liksom i andra kommittéer har han med gott omdöme och oöverträffad elegans delat ut pris och lovord till andra författare samt försökt lösa de konflikter som alltid uppstår. Ingen svensk författare i min egen generation har varit så till den grad i centrum av det svenska kulturlivet, tidigt respekterad av nästan alla för sin integritet, sitt liberala förnuft och sitt älskvärda sinnelag.

Men det jag tror man kommer att minnas bäst och längst av hans livsgärning är skrifter sådana som hans senast utgivna Livstecken. Anteckningar i 90-åren. Det handlar om till synes anspråkslösa minnesböcker med milt ironiska reflektioner och aforistiskt formulerade tankar om hans författarliv och om kända människor han har mött under sitt långa liv.

Han har träffat och umgåtts med så många berömdheter att man baxnar: Nobelpristagare, ledande politiker, företagsledare, kulturpersonligheter, världsberömda diktare. Några var hans vänner redan som skolpojkar: Tomas Tranströmer, Bo Grandien, Göran Palm. Andra lärde han känna som student vid Harvard, under sina många resor eller som en följd av sina officiella uppdrag: John Updike, Nadine Gordimer, Olof Palme, Nelson Mandela, den av makt korrumperade diktatorn i Zimbabwe Robert Mugabe. Men han skriver också med värme och poetisk precision om bortglömda eller okända personer han mött: en antikhandlare, en yrkesfotograf, den kuriöse kyparen och poeten Gustaf Adolf Lysholm.

Ibland kan man få intrycket att Per Wästberg samlar på minnen av berömdheter som andra samlar sällsynta fjärilar eller frimärken. Omsorgsfullt klistrar han in dem i sitt minnesalbum, förser dem med etiketter och väl genomtänkta karakteristiker. Men det han skriver om dem är oftast vänskapligt och respektfullt, ibland hyllningar på hög nivå, aldrig konventionella eller insmickrande. Så till exempel när han skildrar poeten Göran Sonnevi: ”Han förblir till sinnet ung, häftigt reagerande, aldrig blasé. Han lutar sig inte tillbaka, världens katastrofer håller honom upprätt.”

Andra satiriseras obarmhärtigt men blir då i allmänhet anonymiserade, till exempel så här: ”Mest bestod han av tidsanda. Händelserna blåste igenom honom, allt passerade och inget stannade. Han var en byggnadsställning utan hus.”

Som det citatet antyder kan hans personbeskrivningar ibland bli sedeskildringar från den samtida kulturvärlden och kommer säkert att begärligt läsas av framtidens kulturhistoriker liksom man i dag läser Madame de Sévignés brev med deras rapporter om Frankrikes högsta aristokrati på 1600-talet. Per Wästberg har sett trenderna komma och gå under nästan ett helt sekel men själv undgått att bli smittad av tidsandan.

När han nu ser tillbaka är det med en viss resignation inför sådant som inte blivit som han har hoppats. De afrikanska länderna har till exempel ingalunda blivit så demokratiska som han kämpade för i sin ungdom utan styrs fortfarande av förtryckare fast de numera inte har vit utan svart hudfärg. Filmprojekt som han satsade på har gått åt skogen, och människor som han en gång trodde på har svikit sina ideal: Robert Mugabe är nog det värsta men inte det enda exemp­let. Dessutom tror inte Per Wästberg att hans eget författarskap kommer att överleva. Desillusionerad försöker han bevara ett minimum av försiktig optimism.

Till skillnad från sin bror Olle, den liberale politikern, har Per alltid framstått som partilös, obunden av politiska lojaliteter, trots sitt engagemang för mänskliga rättigheter och demokrati i Sydafrika och mot Rysslands angrepp mot Ukraina. Han är en humanist som tidigt har haft tillträde till de innersta kretsarna och gärna skildrar vad som där försiggår, men en smula från sidan och utan stora åtbörder.

Om sitt eget liv skriver han förbluffande öppenhjärtigt och sakligt utan att skrodera eller plåga sig med självförebråelser. Han har varit gift flera gånger och skildrar var och en av sina fruar ömsint fast han har lämnat dem när han funnit en ny kärlek. Alla hans äktenskap framställs ändå som i stort sett lyckliga, vart och ett på sitt vis. Däremot skriver han med sorg om sitt förhållande till sin dotter, den alltför tidigt döda författaren Johanna Ekström. Här mister hans framställning något av den tydlighet och skärpa som annars utmärker Per Wästbergs litterära porträttkonst. Trots öppenheten håller han känslorna tillbaka och läsaren på armlängds avstånd. Inga tårar, på sin höjd en lätt darrning på den hand som skriver.

Hans hyllning till Harvard, USA:s äldsta och mest prestigefulla universitet, är trots allt den kärleksförklaring som gör starkast intryck på mig i denna tillbakablickande bok, säkert för att jag själv liksom han i ungdomen vistades där och lärde känna flera av de människor han träffade. Han minns liksom jag och säkert många andra ­detta lärosäte som en intellektuell oas där tanken är fri och det dagliga umgänget med studenter och lärare alstrar ädel handling och nyskapande forskning. Det är hårt att nu på ålderdomen se denna ungdomskälla grumlas och hotas med undergång av barbarer som Donald Trump. Men det är en tröst att se hur Harvards ande lever vidare i Livstecken.

Ibland kan Per Wästberg påminna om Bernhard von Beskow, en av Svenska Akademiens ständiga sekreterare som Wästberg nyligen har ägnat en ypperlig biografi. Om denne man sägs det på biografins baksida: ”Mångsidig, flitig och plikttrogen verkade han i Gustav III:s anda och gav stadga och ­upprättelse åt en då ifrågasatt och vacklande institution.” Vidare sägs att Beskows ”­beläsenhet i världslitteraturen, pragmatiska kulturdiplomati och odogmatiska humanism fick en avgörande betydelse för det litterära livet i Sverige under fem decennier”.

Allt detta kunde med lika stor rätt sägas om Per Wästberg. Fast i hans fall handlar det förstås om långt mer än sju decennier.