Att studera skrivverktyg och nedskrivningssystem har blivit modernt bland litteraturhistoriker. Forskare som Friedrich Kittler i Tyskland och Thomas Götselius i Stockholm har visat hur författarnas texter varit beroende av om de skrivits med gåspenna på pergament, stålpenna på papper eller på dator. Hittills har man dock inte intresserat sig nämnvärt för hur litteratur skrevs i Norden under forntid och tidig medeltid. Vilka skrivredskap användes av de skalder som diktade Eddan eller skrev de isländska sagorna? Vad vet man egentligen om detta?
En vanlig föreställning är att diktning liksom annan textproduktion var enbart muntlig tills man började rista runor på sten, och att runstenarna efter kristendomens införande efterträddes av pergament som munkar skrev på med fjäderpennor. Men då missar man något väsentligt. Ty det mesta som skrevs med runor under forntiden skrevs med största sannolikhet inte på sten utan på träpinnar eller så kallade runkavlar av trä, som senare har bränts upp eller ruttnat så att endast en bråkdel blivit kvar.
Åtskilliga sådana pinnar och träkavlar har dock återfunnits på senare tid genom utgrävningar i bland annat norska Bergen och svenska Lödöse. Själva metoden omtalas på flera ställen i de isländska sagorna, och fynden visar att den levde kvar ännu på 1300-talet, långt efter kristendomens införande. Senare gjordes inskrifter också på så kallade vaxtavlor som infördes av munkar och präster efter Nordens kristnande omkring år 1000. De var forntidens smartphones, som kunde användas för såväl kärleksbrev som kunskapsinhämtning. Det berömda kärleksparet Abélard och Héloïse skrev till varandra på vaxtavlor i Paris på 1100-talet och detsamma gjorde säkert ett och annat kärlekspar i Norden, fast det man hittills funnit av detta slags text är skrivet med runor på träpinnar.
Vaxtavlorna bestod oftast av en enkel träram kring en grund fördjupning fylld av stelnat vax. De var sedan antiken och fram till papperets införande det enklaste skrivmaterialet och användes som vi i dag använder anteckningsböcker. Under medeltiden skrevs oftare på vaxtavlor än på det dyrbara pergamentet, men inte med fjäderpenna (som var för bräckligt) utan med en stilus, eller griffel, av metall som var spetsig i den ände som ristade skriften i det hårda vaxet – därför var kantiga runor ibland mer användbara än runda bokstäver. Andra änden var trubbig och användes för att släta till vaxet efter uppvärmning så att tavlan kunde användas för ny skrift. Ofta var två tavlor sammankopplade till en hopfällbar så kallad diptyk som kunde bäras vid bältet och användas för anteckningar. Liksom runpinnar har flertalet vaxtavlor förstörts med tiden, men en del har påträffats där det har funnits kyrkor och kloster. Vaxet kom från baltiska och slaviska biodlingar i österled och importerades därifrån. Det användes inte enbart för vaxtavlor utan även för tillverkning av vaxljus.
Själva nedskrivningen skildras i fornisländska källor. I ättesagor och kungasagor handlar det ofta om korta meddelanden som skrivs med runor på en budkavle för att båda upp folk eller varna för någon annalkande fara. Men i Egils saga finns en skildring av hur en runkavle kommer till användning när skalden Egil Skallagrimsson diktar ett sorgekväde efter sin döde son Bödvar. Skalden befinner sig efter dödsfallet i så djup sorg att han bara vill ligga ned och dö. Hans kloka dotter Torgerd låtsas först vilja dö tillsammans med sin far men säger sedan: ”Jag vill att vi förlänger vårt liv så länge att du hinner göra ett arvkväde efter Bödvar, så skall jag rista det på en runkavle” (översättning Karl G. Johansson). Egil följer hennes råd, diktar den berömda dikten ”Sonförlusten” liggande i sängen och tillfrisknar ”allt eftersom dikten tog form”, varpå han framför den för dottern, hustrun och husfolket.
Annars består Bergenmaterialet mest av pinnar med korta budskap som ’Kyss mig, älskade’ eller ’Gyda vill att du går hem nu’.
Antagligen ska man förstå det så att Torgerd här fungerar som sekreterare och skriver ned dikten efter faderns recitation på en runkavle, som i detta fall bör ha varit ett omfattande trästycke, eftersom dikten är lång och täcker flera sidor i en modern utgåva. Ungefär så brukade det gå till när texter skrevs ned på vaxtavla efter diktamen under 1200-talet, då Egils saga skrevs. Möjligen har detta påverkat sagans skildring. I det bevarade materialet från Bergen finns exempel på att dikter nedskrivits med runor på trästycken, häribland en kärleksdikt på det svåra versmåttet dróttkvætt, avrundat med ett citat från Vergilius på latin: ”Omnia vincit Amor, et nos cedam[us] Amori” (”Kärleken segrar över alla, låt oss besegras av kärleken”). Annars består Bergenmaterialet mest av pinnar med korta budskap som ”Kyss mig, älskade” eller ”Gyda vill att du går hem nu” (sannolikt en hustrus order till sin festande make).
Vaxtavlornas normala användning framgår av följande citat ur den isländska Laurentius saga, en biskopsbiografi från 1300-talet: ”Efter sin dagliga måltid promenerade han först, därefter hängav han sig åt studier och studerade i böcker, skrev upp på vaxtavla och noterade vad han särskilt ville ha ur böckerna, och därefter skrev Einar djäkne upp i protokoll eller bok, så att det var till hands för biskopen närhelst han ville se och framhålla det.” Ungefär så gick det nog ofta till innan texter infördes med gåspenna på pergament. Ungefär så kan vi också anta att det gick till när Snorre Sturluson på 1200-talet ”lät skriva ned” sina kungasagor som han formulerar det
i förordet till Heimskringla.
Hittills har dock sagaforskarna inte ägnat någon större uppmärksamhet åt vaxtavlornas betydelse för de isländska sagornas tillkomst. Att vaxtavlor kunde användas av sagaskrivare framgår bland annat av en episod i Sturlungasagan som handlar om Snorres brorson Sturla Thordsson, författare till den del av sagan som brukar kallas Íslendinga saga. Om honom berättas i en annan del av Sturlunga att han en gång tillfrågades om en svårt sjuk släkting hade någon möjlighet att överleva. Sturla ska då ha svarat: ”Ge mig min vaxtavla!” Efter att ha hållit på med den en stund ska Sturla ha meddelat att släktingen skulle dö i sjukdomen, och så blev det. Oklart är här hur Sturla använder vaxtavlan, men jag förmodar att han som biskop Laurentius använder den för att hämta kunskap ur lärda skrifter. Förmodligen har ett sådant hjälpmedel varit honom till gagn under skapandet av Íslendinga saga, som är ett stort och komplicerat historieverk med många kronologiska detaljer som måste ha varit svåra att bevara i minnet utan föregående anteckningar.
Sannolikt har vaxtavlor också kommit till användning vid skapandet av andra stora isländska sagatexter, som till exempel Njáls saga, ett verk som förutom ett ytterst intrikat nätverk av berättelser innehåller långa släktregister, omfattande citat ur lagarna och närmare tusen namn på människor och platser. Det skulle knappast ha varit möjligt för den som skrev sagan att hålla allt i minnet utan hjälp av informationstäta vaxtavlor.
Ett exempel på vaxtavlans roll som hjälpmedel finns i den isländska Prästsagan om Gudmund den gode, som också ingår i Sturlunga. Där berättas om en präst vid namn Ingimund vars skepp hamnade i obygderna på Grönland där han år 1189 omkom tillsammans med hela besättningen. ”Detta fick man veta” – heter det i sagan – ”eftersom deras skepp påträffades fjorton år senare och då hittades sju män i en klipphåla. Bland dem var Ingimund präst. Han var oskadd och hade inte ruttnat och hans kläder var hela. Sex män låg kring honom. En vaxtavla med runor låg också hos honom och den berättade hur de hade dött” (översättning Sten Kindlundh).
Den vaxtavlan kom alltså att bli en källa för berättelsen om Ingimunds död. Hur många andra vaxtavlor som bidragit till den isländska sagaskrivningen kan vi bara spekulera om. Min gissning är dock att de har bidragit till att de isländska sagornas kapitel oftast är korta. De rymmer ungefär så mycket som får plats på en eller två vaxtavlor.
