När föreningslivet var starkt

Folk bowlade inte ensamma i 1950-talets Ambjörby. Ja, noga taget bowlades det väl inte över huvud taget, för den värmländska ortens sporter var fotboll på sommaren och skidåkning på vintern. Men ni förstår vad jag menar. Ingen uttunning av mänskliga nätverk och socialt kapital av det slag som Robert Putnam beskriver i sin berömda bok Den ensamme bowlaren hade gjort sig gällande. Föreningslivet var tvärtom starkt och vitalt. Det speglade och skapade gemenskap och såg till att praktiska saker blev gjorda.

När invånarna i byn vid Klarälvens strand tröttnade på att det saknades belysning över landsvägen genom samhället trots att där gick tung trafik, natt som dag, skrev de inte arga brev till myndigheterna utan bildade belysningsföreningen ”Ljusringen”.

Teaterföreställningar och lotterier gav lite pengar. De som hade skog donerade stammar till lyktstolpar. Hushållen längs vägen fick var sitt grävuppdrag, och till sist fanns stolpar och ledningar på plats och ljuset kunde skina över vägen.

Vanan och viljan att handla på eget initiativ är den större förklaringen. Den mindre, men nog så viktiga, är att ingen överhet dök upp och sade nej med hänvisningar till artskydd, detaljplan eller kommunala policyer.

Hans Bergström, statsvetare ocn tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter, berättar historien i Ett Sverige som försvann (Ekerlids): en personlig och lyhört skriven minnesbok om byn i Klarälvsdalen där han växte upp på 1950-talet. Bergström är känd som rationell debattör, men den här gången handlar det varken om fågelperspektiv eller systematisk polemik utan om vardagsnära beskrivningar av miljö och familj och hur livet gestaltade sig i olika sammanhang. Den stora dramatiken lyser med sin frånvaro. Men det som var självklarheter då har blivit ovanligheter i dag, och även det normala förtjänar att få sin historia skriven.

Enligt SCB hade Ambjörby blott 127 invånare häromåret, men i slutet av 1950-­talet var de ungefär fyra gånger så många och orten med omland gav underlag så det räckte till flera butiker, två banker, kaféer, postkontor och tandläkarmottagning. Bergströms far var skräddare och hade herrekipering, men för familjens försörjning behövde han även driva kiosk och vara lokalredaktör för Värmlands Folkblad. Man kan tycka att redan detta skulle vara nog med åta­ganden, men utöver sitt yrkesarbete var han politiskt engagerad och satt i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna.

Det här var före kommunsammanslagningarna, och insatserna i det kommunala verkar ha påmint minst lika mycket om föreningsverksamhet som om den konfliktfyllda rikspolitiken. Ledamöterna satt för all del på partimandat, men folk kände varandra och sågs hela tiden på byn och i allt från idrottsklubbar till samfälligheter och nykterhetsloger: ”Ingen var fiende, alla möttes i något sammanhang för gemensamma syften. Detta är en viktig aspekt av ett samhälle med ett vitalt föreningsliv. Det ger också proportioner åt livet. Allt är inte politik.”

Människor förväntades reda sig själva i allt väsentligt, även om ett visst allmänt skyddsnät fanns på plats, men det fanns också en förväntan om att man skulle hugga i och hjälpa till när gemensamma problem behövde lösas: ta ansvar för både sig själv och sin omgivning.

Det är en beskrivning av en svunnen tid, men nog anar man att Hans Bergström gärna skulle se mer av denna anda i dag. Det­sam­­ma gäller, mer uttalat, skolan, som på sex år hjälpte barnen till en färdighet i läs­ning, skrivning och räkning på en nivå som står sig väl jämfört med vad dagens ängsli­­ga grundskola förmår. Han efterlyser ock­så mer av ungdomsårens civilitet: artighet, stil och respekt för andra männi­­skor.

Då var då och nu är nu. Bergström vet lika väl som sina läsare att samhällen inte kan återskapas – och att dået rymde fattigdom, trångboddhet och intolerans (och lite väl många föreningssammanträden). Men det är alltid värdefullt att få veta hur det var. Liksom att påminnas om ljusa drag i det förflutna, som kan tjäna som inspiration för framtida vanor, beslut och gärningar.