Högern har förlorat sin folklighet

Det blev ingen comeback på statsministerposten för Høyres Erna Solberg. Stortingsvalet den 8 september 2025 blev tvärtom rena katastrofen. Høyre gjorde ett av sina sämsta val någonsin och de andra partierna i den traditionella borgerligheten rosade inte heller marknaden. Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti (KrF) blev tillsammans mindre än högerkantens stora vinnare i Fremskrittspartiet (FrP). Social­demokraterna i Arbeiderpartiet blev ännu en gång största parti.

Høyre valparoll ”inga slagord – bara lösningar” skulle signalera ansvarstagande och regeringsduglighet, men det var oklart vad för lösningar som skulle levereras och intrycket som gavs handlade mer om teknokrati och hukande. Som Nils August Andresen i tidskriften Minerva har påpekat lyckades Høyre varken locka så kallade ”lila” väljare (de som växlar mellan Ap-rött och H-blått) eller missnöjesväljare. Däremot visade sig FrP, trots att partiet ligger längst ut till höger, ha god förmåga att dra väljare över blockgränsen: energin, framtoningen och budskapen imponerade även på väljare som röstat rödgrönt eller legat på soffan sist det begav sig.

Jag vet inte om det är till tröst eller bävan, men när en ny Høyreledning ska lägga ut kursen kan den notera att det inte finns så rasande mycket stoff att kopiera hos grannarna.

Även i Sverige går borgerligheten svagt. Alliansen är historia efter Centerns avhopp. Moderaterna är ömsom litet större och ömsom litet mindre än Sverigedemokraterna. Regeringen har hållit ihop, fått igenom sina budgetar och är i färd med att genomföra en unik offensiv mot organiserad brottslighet och gangstervåld. Ändå får Tidösamarbetets borgerliga partier sammanlagt inte ihop mer än historiskt låga 25 procent av väljarsympatierna.

I Finland brottas regeringen med statsminister Petteri Orpo med ­stora ekonomiska problem. Tillväxten är låg, arbetslösheten hög och statsskulden, som spelade så stor roll i senaste valrörelsen, har ännu inte börjat sjunka. Det liberalkonservativa Samlingspartiet, som Orpo leder, har gått tillbaka en del sedan valet och ligger nu under 20-­procentsnivån. Mot bakgrund av alla svårigheter kunde det vara värre, men det knakar i regeringskonstellationen. Socialdemokrater och centerpartister i opposition skördar framgångar ­i opinionen.

I Danmark bröts blockpolitiken efter folketingsvalet 2022 när Socialdemokraterna bildade regering tillsammans med det sedan 1990-talet dominerande borgerliga partiet Venstre och de nybildade Moderaterne – där förre Venstreledaren Lars Løkke Rasmussen är partiledare. Statsministern Mette Frederiksen har byggt upp en profil som tuff och handlingskraftig ledargestalt men nu går alla tre regeringspartierna kräftgång. Venstre, som låg runt 30 procent i opinionen vid 00-­talets början, dväljs på 10-procentsnivån. Tillsammans med den gamla parhästen Konservative folkeparti samlar man 17 procent i färska undersökningar. Vid 00-talets början handlade det om cirka 40 procent. Nya utmanare till höger – det rör litet snabbare på sig i dansk än i svensk politik – har förvandlat det gamla maktblocket till en skugga av sitt forna jag.

Eller går orsakssambandet i motsatt riktning? Är det tondövhet och opportunism hos Venstre och Konservative som har skapat utrymme för Liberal Alliance, Danmarksdemokraterne med flera? Är det vad som skett även i övriga Norden? Vad ligger bakom fragmenteringen till höger?

Bra frågor, som det heter, och det verkar framförallt vara i Danmark man tacklar dem. Såväl partiledare som direktörer – chefen för Berlingske Media, Anders Krab-Johansen, kom ifjol ut med den uppmärksammade boken Fri os fra den værdiløse borgerlighed – drar sina strån till stacken.

Tankesmedjan Cepos tidigare chef Martin Ågerup menar i Hvad vil det sige at være borgerlig? att Venstre och Konservative har tappat bort sitt grundbudskap om låga skatter och liten stat och gjort sig till en sorts skugga av Socialdemokraterna. Det ligger en del i detta, men Ågerups boktitel borde ha handlat om att vara marknadsliberal snarare än borgerlig, för om borgerlig politik på andra fält än det ekonomiska har han inte mycket att säga.

Då tycker jag att danske historikern och tidskriftsredaktören Christian Egander Skov är intressantare saker på spåren i Borgerlig krise, som belönades med Weekendavisens litteraturpris för några år sedan.

Egander Skov skyller inte de borgerliga motgångarna på bristande ren­lärighet utan på motsatsen: att partierna inte har lyckats vidmakthålla den ­legering av liberalism, konservatism och folklighet som är den framgångsrika borgerlighetens kännetecken. Väljarna har istället erbjudits ”en form av liberal borgerlighet, som har slutit fred med välfärdsstaten och stelnat i en blandning av individualism och teknokrati”. Men denna är inte innehållsrik nog för att på bred front sätta människors fantasi och engagemang i rörelse.

Eller som det står om legeringar i National­encyklopedin: ”Rena metaller är oftast för mjuka och inte tillräckligt starka för att kunna användas i praktiskt bruk. I en legering kan däremot både hårdheten och styrkan öka.”

Vad gäller beståndsdelarna i den Egander Skovska mixen handlar liberalism om den enskildes frihet; med konservatism menar han försvaret av institutioner, traditioner och ordning. Med det folkliga, som är det ovana begreppet för den svenske läsaren, avser han egentligen två olika saker. Dels det som står i ett spänningsförhållande till pockande påbud uppifrån, dels medvetenhet om och känsla för att livet inte levs i princip utan i faktiska, konkreta och förpolitiska sammanhang.

En politik som inte speglar och ­resonerar med denna vardagsverklighet kommer att väcka skepsis och skapa distans. Allra helst om skepsis och ifrågasättanden viftas undan som ­irrationella och fördomsfulla. Cecilia Garme och Katarina Barrling har skrivit insiktsfullt om fenomenet i boken ­Saknad, som kom ut häromåret.

Många människor upplever att ”medborgarskap, deltagande, tillhörighet och identitet är under press”, konstaterar Egander Skov. Hur väl har den etablerade borgerligheten intresserat sig för detta och tagit hänsyn till det? Av utvecklingen att döma inte tillräckligt mycket, inte i något av de nordiska länderna. Man har erbjudit en hel del välfärdsstatlig liberalism men känt sig obekväm inför konservatism och folklighet. ­Resultatet är en tudelning till höger, där ­liberaler och populister stångas.

Egander Skovs definitioner av folklighet är knappast distinkta nog att få grönt ljus på ett statsvetenskapligt seminarium. Det krävs intuition och litet god vilja för att förstå vad han menar, men jag är övertygad om att hans slagruta markerar en åder av värde.

Frågan är hur man vänder på steken? Är det ens möjligt med folklighet i politiken när politik har blivit en profession som man väljer vid 25 års ålder? När genuint politiska frågor har flyttats ut ur politiken för att besvaras av vetenskap och juridik? När en Bohmansk slidkniv eller en Fälldinsk pipa skulle ge upphov till moralpanik och mediedrev? När de tunga besluten fattas utanför landets gränser och sociala medier suger sansen ur varje debatt?

Det ser onekligen knepigt ut. Men Egander Skov är inte redo att ge upp: ”Den politiska uppgiften för det borgerliga Danmark består i återintegrera det folkliga i center-högerns politiska plattform och därigenom minimera spelutrymmet för ytterflyglarna.”

Populistpartiernas framgångar ska varken bemötas med fördömanden eller kopiering utan genom att man erbjuder någonting bättre.

Det handlar inte om att förkasta liberala idéer om frihet utan om att förankra dem i konkreta företeelser som gemensamma minnen och ett levande civilsamhälle: att värna det lokala och människonära i såväl politik som föreningsliv och näringsliv.

Och all right, kära ­nordiska borg­er­­lighet, jag inser fuller väl att det här inte är mycket till handlings­plan att fatta beslut om i ­riksdag och fullmäktige. Men som ­led­stjärna är det väl inte så dumt?