Ko Un får inte Nobelpriset

Det finns ett före och efter läsningen av vissa författare. Sedan jag kom i kontakt med den koreanske poeten Ko Uns poesi har den blivit en oskiljaktig del av min tankevärld och varseblivning. Särskilt djupt intryck har diktcykeln Maninbo gjort. Idén om att skriva ett omfattande verk om olika människor han mött, hört talas om eller föreställt sig föddes när Ko Un satt fängslad under Chun Doo-hwans militärdiktatur i början av 1980-talet. Då avgav han sitt sedermera berömda löfte att genomföra projektet om han frigavs. Efter att han benådats tillsammans med andra demokratiaktivister kunde arbetet påbörjas. Det i dag avslutade verket omfattar ett trettiotal volymer med tusentals porträttdikter.

I Tiotusen fotspår träder enskilda människor fram ur den dramatiska ­koreanska historiens anonyma skaror. Bakom dem mullrar inte sällan avgörande skeden under 1900-talet, samtidigt som vardagliga erfarenheter av de mest skilda slag finns närvarande – förälskelser och sjukdomar, vänskap och utsatthet. Här samsas allt från föräldralösa tiggare till åldringar och bortglömda kartritare. Ko Un hör till de sällsynta författare som förmår skriva historiskt och ögonblickligt på samma gång, och som kan sammanfatta en människas liv på en handfull rader utan att förenkla henne.

Hur många oförglömliga människoöden väntar inte läsaren på dessa sidor? Bland dem jag återvänder till finns Blinde Shim, som stödd på sin käpp varje kväll går till järnvägsstationen för att känna glädjen i att höra dotterns röst när hon återvänder efter en lång dags arbete med att sälja räkor i grannstaden. Svår att skaka av sig är också dikten om ett litet barn som dör under en svältkatastrof utan att ha fått något namn, och som bara hinner dra några få andetag i den här världen. 

Här finns också den gamla kvinnan som har förlorat förståndet och drömmer om sin barndom när hon sover; hon vaknar med samma unga flickas skratt som hon hade för 65 år sedan. Och mannen som har fängslats av politiska skäl och lyckats smuggla in färg och penslar för att kunna måla, trots att det är ”kallt som i ett kylrum” i cellen och därför svårt att hålla penseln med de stela händerna.

Tiotusen fotspår är ingenting mindre än en väldig poetisk manual över uppmärksamhetens och empatins konst. Ko Uns konsekventa uppsikt över anonyma människoöden tycks mig särskilt relevant i en tid då den ytliga kändisfixeringen blivit ett så självklart inslag också i tidigare fredade delar av offentligheten att den knappt längre ifrågasätts. 

Det är en poesi med blick för både försvinnandet och kontinuiteten. De sista raderna i en dikt lyder: ”Åtminstone en gång i månaden / ska du ligga ned på marken. / Lyssna noga. / Hör du hur din farfar ljuder som en klocka?”

Ko Un föddes 1933 i en bondefamilj i staden Gunsan och växte upp under den japanska ockupationen. I intervjuer har han berättat om den omskakande upplevelsen när han som barn på väg hem från skolan hittade en diktbok skriven av en spetälsk på det då förbjudna koreanska språket. Läsningen gav honom impulser att börja skriva själv.

I sitt vuxna liv har Ko Un slungats mellan erfarenheter av de mest extrema slag. Under Koreakriget 1950–1953 miste många i poetens närhet livet, och hans traumatiska upplevelser – som innefattade tvångsarbete som dödgrävare – mynnade ut i depressioner och ett första av flera självmordsförsök genom åren. Som en utväg valde han att gå i kloster, och det var under hans tio år som buddistmunk som han debuterade som poet 1960. Efter att ha lämnat det religiösa livet brottades han tidvis med alkoholism.

I början av 1970-talet slog han in på en mer socialt medveten väg, och under de olika militärdiktaturerna resulterade hans kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i flera fängelsestraff då han också utsattes för tortyr.

Efter att Sydkoreas demokratiseringsprocess fullbordats blev han en centralgestalt i landets moderna litteratur och innehade flera viktiga poster inom kulturlivet. Efter millennieskiftet pekade mycket på att Ko Un skulle till­delas Nobelpriset i litteratur som första representant för den koreanska litteratur som har en lång historia men som länge skrevs med kinesiska tecken och vars brytning mellan traditionellt och modernt brukar anges till början av 1900-talet.

Ko Uns författarskap omfattar fler än 150 titlar i olika genrer. Förutom romanen Ung pilgrim (2007) – om en pojkes andliga vandringar i det forntida Indien – finns fyra diktsamlingar på svenska. Den senaste var Vit fjäril (2017), som följdes av Maninbo. Tiotusen fotspår (2018), en nyutgåva med samma urval ur hans berömda diktcykel som publicerades i Tiotusen fotspår och andra dikter (2005, i översättning av Inja Herzegh Han och Carola Hermelin). 

Vissa av kortdikterna i Fråga månskenet om vägen (2002) och Stundens blomma (2006) ter sig i mina ögon som något korthuggna och friktionsfria, men bristerna kompenseras med råge av förbluffande detaljer och iakttagelser på andra sidor. Just när Ko Un riskerar att bli för högtidligt kontemplativ kommer ibland en oväntad vändning som skänker dikten nytt syre. I Lars-Olof Franzéns efterord till Fråga månskenet om vägen nämns dessutom den språkkritiska och trotsiga tradition som zenbuddismen rymmer.

Också för Ko Un finns emellertid ett före och efter. Under metoo-rörelsen för ett knappt decennium sedan anklagades han för att ha utnyttjat sin ställning och sexuellt trakasserat yngre kvinnor i den koreanska litteraturvärlden. 

Han tillbakavisade anklagelserna och har inte dömts för något brott, men skandalen har fått avsevärda konsekvenser för hans anseende såväl i hemlandet som internationellt. 

I ett läsvärt reportage av Emma Gate i Vi Läser i fjol skildrades ett litterärt Seoul som uppenbarligen haft tydliga inslag av toxisk manlighet. 

Nu råder i stället en märklig tystnad kring Ko Un och andra författare som gjort moraliska snedsteg – samt ett ängsligt litteraturklimat där författare, döda som levande, stryks från kursplanerna ”vid minsta misstanke”, som en universitetsprofessor uttrycker det i reportaget.

Inga fler översättningar har heller kommit på svenska sedan skandalen briserade. I en understreckare i Svenska Dagbladet 2019, som överblickade den moderna koreanska litteraturen, retuscherades Ko Un effektivt bort från historieskrivningen. På Bokmässan i Göteborg samma år – som hade Sydkorea som tema – lyste Ko Un inte överraskande med sin frånvaro.

Det lär knappast bli något Nobelpris i år heller för den i dag 93-årige poeten, om inte annat eftersom det bara har gått två år sedan koreanskan Han Kang tilldelades priset. En händelse som glädjande nog har underlättat för landets nya kvinnliga författare att träda fram. Det uteblivna priset till Ko Un är inget att sörja, eftersom det säkert hade bidragit till den upphöjelse han av allt att döma har miss­­­­­brukat. Men det betyder inte att hans dikter bör rensas ut eller förpassas till glömskan. 

Om vi avkräver litteraturhistorien moraliskt oantastliga upphovsmän snarare än rika konstverk skulle förmodligen inte särskilt mycket av den överleva. Man bör kunna kritisera Ko Un för hans uppförande, samtidigt som man läser honom.

Jag kommer att tänka på dikten ”En grav av verktyg” i Tiotusen fotspår, som berättar om gamle Su-gils öde. När han skulle hämta salt i dammarna vid Mankyongfloden sveptes han med av vattenmassorna under en översvämning. Krop­­pen hittades aldrig och därför lades i stället hans verktyg i graven. Till allas förvåning återvände han dock efter några år och berättade att han i sista stund räddats av en planka ute i havet. 

Efter att ha grävt upp sina gamla verktyg ur graven försåg han dem med nya handtag, stack ner ett av dem i marken och sade: ”Ni är vid liv och jag är vid liv, det är mycket arbete som behöver göras, som alltid.” 

När jag tänker på dessa nya handtag på gamla verktyg inser jag att det är hög tid att börja översätta, ge ut och läsa Ko Un igen.