Det mystiska språket linear B var rena grekiskan

Arne Furumark (1903–1982) var under en period en av de mest synliga svenska klassiska arkeologerna. Han var särskilt specialiserad på tidig grekisk keramik. I slutet av 1940-talet ledde han de svenska bronsåldersutgrävningarna i Sinda på Cypern. Han skrev populärvetenskapliga böcker och artiklar om Italiens tidiga historia och forntiden och föreläste i radion.

År 1951 dog Axel Persson, professor i klassisk fornkunskap och antikens historia vid Uppsala universitet. Eftersom Furumark då undervisade på institutionen i Uppsala fick han sortera och besvara Perssons kvarvarande korrespondens. I ett brev från en ung engelsk arkitekt, Michael Ventris, inbjöds Persson att delta i arbetet med att tolka gåtan linear B, det historiska skriftspråk som hade använts på Kreta och i delar av det grekiska fastlandet.

Ventris hade då ägnat sig åt ämnet i drygt ett år. Eftersom han var verksam som arkitekt gjordes allt arbete på fritiden, men Ventris hade ändå lyckats bygga upp en formidabel mängd kontakter bland dåtidens språkforskare, i bland annat USA, England, Tyskland, Frankrike och Italien. Axel Persson hade själv publicerat ett inlägg i debatten i vilket han föreslog att linear B skulle kunna vara grekiska (en tolkning som många då ansåg vara ogrundad), och det blev därför naturligt för Ventris att ta kontakt även med den svenske professorn.

Gåtan ”linear B” hade gäckat forskarna i nästan ett halvt sekel. Skriften upptäcktes i samband med sir Arthur Evans utgrävningar i Knossos på Kreta vid 1900-talets början. Den antogs ha använts av minoerna, det mytiska folk som lydde under legendernas kung Minos, han som sades ha byggt labyrinten i Knossos. Evans var också delaktig i att upptäcka två andra tidiga skrifter på ön, en hieroglyfisk skrift och en skrift med tecken som såg en aning mer linjära ut, och som Evans därför kallade ”linear A”. Skrifttavlorna som hittades i Knossos var yngre än de övriga och var skrivna med tecken som såg ännu mer linjära ut än A-skriften. Evans kallade dem därför ”linear B”.

Det var en förbryllande och fascinerande gåta. Det var en allmänt vedertagen sanning att det grekiska alfabetet hade skapats någon gång i skiftet 900/800-talet f.Kr. genom kontakt med handelsfolk i östra Medelhavsområdet. Här fanns nu bevis för att människor på Kreta hade kunnat skriva nästan ett millennium tidigare än så: linear A-tavlorna daterades till perioden 1800–1450 f.Kr. och linear B-tavlorna var något yngre än så, cirka 1450–1200 f.Kr. 

Evans önskan att själv få vara först med att knäcka gåtan ställde till det vad gällde tolkningen. Han lät bara publicera mindre delar av allt material, vilket innebar att intresserade kodknäckare inte fick nog med texter för att kunna arbeta systematiskt med det. De båda världskrigen gjorde det dessutom svårt att resa till Grekland och att bese det material som fanns i museiarkiven.

Under perioden mellan krigen hände dock spännande saker. År 1939 grävde arkeologer i Pylos, på Peloponnesos, och fann då flera hundra lertavlor skrivna med linear B. Det försvårade tolkningen att folket som använt sig av det var det mytiska folket på Kreta, ”minoerna”.

År 1950 kunde de grekiska museerna öppna igen, och linear B-tavlorna på Kreta blev åter tillgängliga. Och 1951 kom en första utgåva av lertavlorna från Pylos. Ventris var en av dem som tog itu med det hela. Han började med att ta kontakt med forskare som redan hade uttalat sig om saken. Året efter kom så den stora vändningen. Volymen med fynden från Knossos, Scripta Minoa II med det samlade linear B-materialet, kom i januari 1952, och samma år hittade man ännu fler linear B-tavlor i Mykene, den stad där den legendariske storkonungen Agamemnon residerade – han som samlade de grekiska trupperna i kriget mot Troja. I kombination med materialet från Pylos innebar det att forskarna med ens hade flera tusen skrifttavlor att arbeta med.

Genom hela processen hade Ventris utgått ifrån att språket i linear B-tavlorna inte var grekiska. Men sommaren 1952, med allt det material som nu fanns tillgängligt, kunde han börja pröva sina olika teorier på ett nytt sätt. I början av juni 1952 blev han slutligen övertygad om att det måste handla om grekiska. Han insåg att han kunde börja översätta fler och fler ord och satte samman ett utkast till en ordlista, med ord som pa-te (πάτερ; pappa), ma-te (μήτηρ; mamma), o-u (οὐ; inte). Han gjorde kopior på sitt tolkningsförslag och ordlistan och skickade runt det, som han brukade, till sina internationella forskarkontakter.

Furumark skulle senare beskriva breven från Ventris, med tolkningsförslaget och ordlistan, som ”en bomb” som hade fallit ner i hans brevlåda tidig höst 1952. Det blev början på en intensiv period av korrespondens mellan de två, där Furumark berömde Ventris för framstegen och kom med nya tolkningsförslag gällande enskilda skrivtecken men också ord. Furumark involverade också Gudmund Björck, professor i grekiska, och i slutet av september slog de två samman sina seminarier för att på bästa sätt hitta tiden att få se det forntida skriftspråket avslöja sig som grekiska. De två svenskarna blev på så vis bland de första internationella forskarna att uppmärksamma Ventris bedrift, och Uppsala blev det första universitetet i världen med ett specifikt linear B-seminarium.

Tolkningen av linear B innebar en häpnadsväckande utveckling. Det stod nu klart att människor på Kreta kunnat skriva flera hundra år före det grekiska alfabetets tillkomst, och de hade också talat och skrivit grekiska långt före de homeriska dikternas tillkomst. Innehållet i tavlorna var långt ifrån Homeros episka sånger. Det handlade om palatsadministration, med listor på boskap och kvitton på hur stora marker olika individer ansvarade för, och hur mycket säd som fanns i förråden. Ändå var det en högst kittlande sak att kunna läsa mer än 3 000 år gamla texter, de äldsta skriftliga beläggen på ett indoeuropeiskt språk. Det var en utveckling som intresserade inte bara Ventris brevvänner runt om i världen. Samma höst blev de svenska tidningarna först i världen med nyheten om att linear B-tavlorna dechiffrerats.

Inom forskarvärlden är det en hederskodex att den som är först med att upptäcka någonting nytt också ska vara den som först publicerar något om det. Furumark skriver åtskilliga gånger i breven till Ventris hösten 1952 att han ser fram emot den vetenskapliga artikel Ventris då är i färd med att skriva om dechiffreringen, tillsammans med John Chadwick, lektor i klassiska språk i Cambridge. Det sades att artikeln skulle komma att publiceras någon gång året efter. Furumark konstaterade att det skulle bli mycket enklare att tala om upptäckten när det fanns någonting i tryck som befäste att Ventris var den som kommit på allting.

Samtidigt talade de båda två öppet om tolkningen och försökte inte dölja den nämnvärt. Redan i juni 1952 gav Ventris en radioföreläsning för BBC där han berättade om sitt tolkningsförslag. Och i september 1952 berättade Furumark om Ventris dechiffrering av den forntida skriften och om hur han själv kommit att bidra till tolkningen. Furumark bidrog ofta med sådana föreläsningar om framför allt grekisk arkeologi och historia, och inte sällan uppmärksammades detta i form av små nyhetsnotiser i tidningarna dagen efter. Journalisterna skrev gärna om nya rön inom arkeologi och historieforskning.

Kort efter föredraget blev Furumark kontaktad av Svenska Dagbladet, som bad honom skriva en serie artiklar på temat. Han tackade då nej, eftersom han var mån om att Ventris och Chadwick skulle hinna publi­cera sin artikel först. Men tidningen såg ingen anledning att vänta. 

Fredagen den 21 november 1952 blev Furumark uppringd av en journalist på Svenska Dagbladet som hade fått nys om att dechiffreringen av linear B var någonting att hålla ögonen på. Journalisten försökte få Furumark att säga någonting mer specifikt om saken, men denne vägrade och sade att hans inställning var densamma som i september. Journalisten hävdade då att han var på väg att intervjua Ventris själv, och att tidningen redan talat med en amerikansk språkforskare, professor Emmett L. Bennett, mannen bakom utgåvan av linear B-texterna som hade hittats i Pylos. Det enda tidningen önskade från Furumark var en kontext till det som berättats. Journalisten avslutade samtalet med ett löfte om att ringa upp igen ett par timmar senare, och sade att han då skulle kunna redovisa för Furumark vad Ventris och Bennett sagt. Som utlovat kom ett samtal till lite senare samma dag. Journalisten förklarade då att intervjun med Ventris hade blivit försenad men att tidningen säkert skulle få den från London vilken stund som helst. Däremot fick Furumark en sammanfattning av vad Bennett hade sagt, ett försiktigt men ändå positivt svar, vilket gjorde att Furumark trots allt valde att uttala sig om saken.

När tidningen kom på morgonen dagen efter insåg Furumark att han blivit lurad. I en stor artikel på Svenska Dagbladets förstasida förkunnades nyheten om dechiffreringen, ”Forskarbragd löser mångtusenåriga skriftgåtor”, men intervjun med Ventris lyste med sin frånvaro. Den ende som uttalar sig i artikeln är Furumark, som av tidningen jämförs med den svenske diplomaten David Åkerblad, som bidrog till arbetet när fransmannen Jean-François Champollion lyckades tolka de egyptiska hieroglyferna i början av 1800-talet. Furumark gjorde vad han kunde för att reparera skadan. Han kontaktade Dagens Nyheter och gav en lång intervju där han återkommande lyfte Ventris som huvudpersonen i dechiffreringen. Andra svenska tidningar låg inte långt efter, och Stockholms-Tidningen och Expressen uppmärksammade nyheten. 

Redan på söndagen den 23 november skrev Furumark ett långt brev till Ventris för att förklara vad som hade hänt, och bifogade tidningsurklipp. Ventris tog det hela med ro. I ett brev daterat den 25 november skrev han: ”Please do not worry about our reactions to the publicity we have received in the Swedish press, even though it may have got a little out of our 
control.”

I samma brev berättade Ventris att han hade fått en liten föraning om vad som hade hänt eftersom han fått ett telegram från en god vän i Sverige som lyckönskade honom till bragden. Samma dag hade han också blivit kontaktad av Dagens Nyheters Londonkorrespondent ”fröken Håkansson”, som bad om att få en intervju för att kunna skriva ett porträtt av honom. Artikeln kom ut torsdagen den 27 november, och Ventris kommenterade i ett brev till Björck ett par dagar senare att det ju tyvärr inte är möjligt att kontrollera att allt som återges av en intervju är helt riktigt. Han sade till exempel aldrig att han var tacksam mot ”slaktare och bagare för lösningen” (en omskrivning av det faktum att linear B-tavlorna räknar upp olika yrken i en agrar ekonomi).

Som brukar ske tonade den omedelbara mediala uppmärksamheten snart bort. Men de svenska journalisternas intresse väcktes igen i april 1954, när Ventris kom till Sverige för att föreläsa vid seminariet i Uppsala. Furumark och Björck ordnade även så att Ventris promoverades till hedersdoktor – den yngste dittills i Uppsala universitets historia.

Stockholms-Tidningen intervjuade Ventris i samband med besöket och lät honom upprepa fröken Håkanssons sammanfattning av vad skrifttavlorna innehöll: ”Listor på får, säger Mr Ventris. Det är listor på allt möjligt annat också, men mest är det får.” 

I september 1956 gick Michael Ventris oväntat bort efter en bilolycka. Hans stora bidrag till forskningen ledde till etableringen av ett helt nytt forskningsområde, studiet av mykensk grekiska.

Furumarks efterlämnade korrespondens med Michael Ventris visar att både Furumark och Björck var högst delaktiga i tolkningen av linear B under hösten 1952. Ventris hyllade och tackade dem i flera av sina föreläsningar. Furumark bidrog också till den fortsatta forskningen kring framför allt linear A, vilket uppmärksammades i pressen. Han gjorde vissa framsteg och fick ett internationellt erkännande. 

Men skriften förblir olöst än i dag.