Historien – ett politiskt redskap

När jag tog studenten vid Karolinska högre allmänna läroverket i Örebro år 1960 ingick det i traditionen att abiturienterna kvällen före studentskrivningarna samlades på Stortorget framför statyn av Engelbrekt mitt emot Nikolaikyrkan, där han ligger begravd. Iklädda lustiga hattar – vi latinstudenter i lappmössor, jag själv med etiketten ”fusklapp” – genomförde vi en
ceremoniell uppvaktning av bragdmannen från Bergslagen för att få framgång vid de kommande proven.

Vad var det vi hyllade egentligen? Även om ledstjärnorna ”Gud och fäderneslandet” som Herbert Tingsten tillskrivit den svenska skolan vid det här laget hade bleknat, hade ändå den undervisning vi fått varit ägnad att frammana stolthet över vårt lands historiska självständighet. Det var först flera år senare, när jag kommit till universitetet och läst Erik Lönnroths avhandling om Kalmar­unionen, som jag lärde mig att Engelbrekts uppror inte främst hade varit ett uttryck för svensk nationalism utan för den svenska adelns konstitutionalism (och ekonomiska egenintresse) gentemot danskt envälde. Engelbrekt blev liberal. Mycket riktigt är statyns anletsdrag modellerade på frihetshjälten Garibaldi; Engelbrekts utseende var okänt varför 1800-talskonstnären Carl Gustaf Qvarnström såg sig oförhindrad att låna drag av den vid tidpunkten omåttligt populäre italienaren.

Under 1930-talet gjorde också den lilla skaran svenska fascister ett patetiskt försök att lägga beslag på Engelbrekt som symbol för folklig frihetskamp, manliga ledaregenskaper och nationell renhet.

En liknande omprövning som den av Engelbrekt skulle jag omsider också göra av Gustav Vasa. Skolans sagor om hans äventyr i Dalarna fick ge plats för bilden av den skrupelfrie machiavellianen, som historieprofessorn Lars-Olof Larsson har beskrivit i en lysande biografi.

Historieskrivning är alltså sällan någon neutral process. Tvärtom kan historien vara ett redskap för att ge ett land en identitet. Bland fackfolk är den insikten välkänd, från den brittiske diplomaten och professorn E.H. Carrs banbrytande arbete på tidigt 1960-tal om hur historia alltid är en tolkning, fram till dagens konstruktivister med den amerikanska statsvetarprofessorn och skytteanska pristagaren Martha Finnemore i spetsen, som visat hur nationernas identitetssökande är en mäktig faktor i historien.

Ett par nyutkomna arbeten spinner vidare på denna tråd. I The Art of Storytelling in Authoritarian Regimes (Cornell University, 2025) nyanserar de i Storbritannien verksamma samhällsvetarna Ting Luo och Yan Wang den vedertagna bilden av hur propaganda bedrivs i auktoritära regimer som den kinesiska. Framgångsrik agitation är inte en ensidig top down-verksamhet som dag efter dag trummar in ett och samma budskap.

Efter omfattande kvantitativ analys av vad som publiceras i sociala medier drar författarna slutsatsen att trovärdig berättarstrategi är tvådimensionell. Förvisso måste avsändarna ha ett bestämt budskap, ofta selektivt utvalt och ihärdigt framfört.

Men lika viktigt är att mottagarna är beredda att ta emot vad som sägs, och det förutsätter att de på något sätt känner sig delaktiga i processen. Hård kont­roll och ett enkelspårigt narrativ när regimen känner sig hotad blandas därför med mera responsiva och manipulerande berättelser som
ger medborgarna möjlighet att kontrollera
informationen.

En och annan sanning, kanske rentav erkännandet av ett och annat misstag, måste därför serveras i floden av lögner och tillrättalägganden. Denna strategi får gemene man att lättare tro att just det har hänt som regeringen önskar. Så anpassar regimen smidigt sitt budskap efter omständigheterna.

Dilemmat påminner om den pedagogiska forskningens distinktion mellan att ”lära ut” och ”lära in”. Hur välartikulerad en föreläsning än är hjälper det föga om eleverna inte tar till sig budskapet. Skolundervisningens ögonkontakt, frågestund och anknytning till elevernas egna erfarenheter har i den auktoritära propagandan sin motsvarighet i den tillrättalagda faktakontrollens terapi.

Nödvändigheten att samarbeta med andra sägs ibland vara begränsad till demokratier, där det sällan förekommer att ett parti får egen majoritet. Diktatorer anses däremot kunna göra som de vill utan att fråga någon om lov. Verkligheten är en annan. Också diktatorer som Napoleon och Hitler behövde få stöd – och, som Luo och Wang visat, likaså auktoritära makthavare som de kinesiska.

Även i demokratiska länder används historien som ett politiskt redskap. I den uppmärksammade The West. The History of an Idea (Princeton University Press, 2025) komplicerar den grekiskfödde brittiske statsvetaren Georgios Varouxakis föreställningen om ”väst”, som han finner förenklad. Författaren vänder sig mot att begreppet skulle stå för en enhetlig och oföränderlig ideologi ”from Plato to Nato” gentemot österländskt barbari. Tvärtom har begreppet en vindlande historia, där olika aktörer lagt in skiftande innebörd allt efter intresse och agenda.

Under antiken användes inte begreppet över huvud taget, vad än högtidstalare brukar anföra om västerlandets vagga. Uttrycket förekommer varken hos Platon eller Cicero. Det var i stället den franske sociologen Auguste Comte som började bruka ordet i mitten av 1800-talet, men inte – som senare blev fallet hos andra författare – för att beskriva förhållandet mellan Europa och kolonierna utan för att markera skillnaden gentemot det auktoritära tsarväldet. Rysskräcken var allmänt utbredd i 1800-talets och det tidiga 1900-talets ­Europa.

”Väst” är inte synonymt med Europa. Stundom har man inkluderat icke-europeiska stater som USA i ”väst”, i andra sammanhang har vissa europeiska länder uteslutits. Hör Ukraina till ”väst”? Varouxakis svar demonstrerar historiens potential som politiskt argument. Putin lyfter fram den ”urgamla enheten mellan Ryssland och Ukraina” som ett sätt att legitimera sitt anfallskrig. Ukraina sägs vara och alltid ha varit en del av det ortodoxa Storryssland, och denna enhet, som nu påstås hotad av ”nazister”, vill Putin återställa.

Samtidigt vill en övervägande del av ukrainarna höra till västerlandet och anamma vår fria livsstil. Medan väst svävar på målet om hur de vill avsluta kriget är det Putins bergfasta mål att restaurera enheten mellan de två länderna och återge Ryssland dess ställning som stormakt.

Hur begreppet ”väst” präglats av undflyende föränderlighet får hos Varouxakis en djupsinnig tolkning: Just mångtydigheten och förmågan till självkritik och självkorrigering – därmed avståndstagandet från allt vad fundamentalism heter – sägs vara kärnan i det västerländska, något som dock förutsätter att man blundar för den religiösa intolerans och fanatism som med jämna mellanrum har plågat vår världsdel.

Betyder det att västerländska honnörsord som åsiktsfrihet, rättvisa och jämlikhet bara är tomma ord? Så vill inte Varouxakis se det. Visioner saknar inte betydelse. De kan inspirera till handling. Ingenstans i världen kan man heller utan repressalier tala och skriva så fritt som i Europa.

Inte heller är ”väst” synonymt med den kristna världen. Efter den islamiska väckelsen i slutet av 1970-talet har islam åter etablerat sig i Europa. I vårt land hade vi under kort tid rentav en partiledare som kallade sig ”kulturell muslim” (Muharrem Demirok) och i dag har vi en annan partiledare med muslimska rötter och ett muslimskt klingande efternamn, Simona Mohamsson.

Insikten att historien kan användas som politiskt redskap ställer forskningen inför den maktpåliggande uppgiften att pröva den föreslagna historieskrivningens hållbarhet. I en tid av vetenskapskritik, fake news och ohämmat tyckande i sociala medier är detta en stor utmaning, samtidigt som man bör komma ihåg att nya källor och nya perspektiv snabbt kan omkullkasta det man kommit fram till; Engelbrekt kan framställas som nationalist eller liberal, men knappast som fascist.

Källkritikens storstädning bör utföras i ödmjukt medvetande om resultatens provisoriska karaktär och forskningens oupphörliga progress – men också i medvetande om att det inte finns något alternativ till att efter bästa förstånd forska vidare.